AD är och förblir en klassdomstol

Den som trott att Arbetsdomstolen, AD, är en opartisk rättsinstans bör låta den illusionen fara. För gott. AD inrättades som en klassdomstol och är och förblir en klassdomstol. Vilket domen i fallet Per Johansson visar bortom varje tvivel.

2010-03-05

AD ger arbetsköparen Connex/Veolia rätt på alla punkter. Det var rätt att avskeda tunnelbaneförarnas fackordförande Per Johansson. För att en arbetare inte får ta ton ens om han är vald till facklig företrädare. En arbetare skall bocka och buga för arbetsköparen och han eller hon skall i vart fall lydigt respektera arbetsköparens rätt att leda och fördela arbetet. Annars faller AD-bilan obönhörligt över honom eller henne.

Per Johansson var kanske inte Sveriges mest slipade fackordförande, inte en ordförande av den där mjukryggade sorten som är legio inom LO, vilket länder honom till heder, men inte heller en ordförande som noga valde sina tillfällen. Vilket nu läggs honom till last. Per Johansson hade som fackordförande fräckheten att skälla på diverse chefer och förhandlare. Vilket är otillbörligt enligt AD. Punkt slut. Vidare bevisning krävs inte.

Att AD vad gäller bevismaterialet helt går på arbetsköparens linje är bara typiskt. Säger cheferna att Per Johansson skällt, så har han skällt. Det anser till och med de mjukryggades representant i domstolen.

Givetvis är detta en klassdom, inte bara eller en främst på grund av de formella domskälen, som är illa nog, utan för att AD helt bortser från de verkliga orsakerna till att Connex avskedade Per Johansson. Han må ha varit gapig, vilket Connex hade kunnat stå ut med. Men han gapade om fel saker, om säkerhet och om arbetsmiljö, och han gjorde det för ofta och för ihärdigt, vilket var att gå över gränsen i ett företag som maximerar vinsten genom att sätta säkerhet och arbetsmiljö på undantag.

Per Johansson månade mer om sina arbetskamrater och om passagerarna i tunnelbanan än om företagets profiter. Vilket gjorde honom till illojal fackordförande. Det var därför han fick sparken.

En klassdom, som sagt. Men inte en överraskande dom. För att AD är och förblir en klassdomstol.

Det har hänt att AD dömt till sparkade arbetares fördel. Vilket lett till att företagen tvingats köpa ut dem. Helt i enlighet med lagen, som inte tvingar företagen att följa AD:s domslut. Men detta skall ses mer som undantag än regel. Det är domen i fallet Per Johansson som är typisk.

AD är en politisk domstol och syftet med domen är naturligtvis politiskt. Fackliga företrädare skall få undervisning i var gränsen för deras uppdrag går. En chef är en chef och i slutändan är det alltid chefens ord som gäller. Parternas lika rätt gäller bara i avtalslöst tillstånd och bara på förbundsnivå.

Den viktigaste slutsatsen av detta är att avskedare arbetarföreträdare bara kan räddas genom kamp underifrån. Vilket det finns många och goda exempel på. Tunnelbaneförarna gjorde ett gott försök, men det räckte inte ända fram i fallet Per Johansson. Vilket kallar på en ännu bredare solidaritet nästa gång en militant arbetarföreträdare utsätts för repressalier.

Att hoppas på klassdomstolen är att hoppas på det omöjliga.

Anders Carlsson

ordförande, Kommunistiska Partiet