Klasskampen har en lång och för Kommunisterna viktig historia. Tidningen föddes 1970 som organ för den revolutionära oppositionen inom dåvarande KFML. Formellt hette det att den var ett internt organ för KFML:s Göteborgsavdelning, men dess spalter stod öppna för alla medlemmar och tidningen kunde beställas av alla avdelningar. Göteborg var centrum för den arbetaropposition som fanns inom det av akademiker dominerade KFML. Under gruvstrejken vintern 1969-1970 blossade motsättningarna upp i fråga efter fråga. Vänster ställdes mot höger. Tidningen Klasskampen hade en avgörande roll för oppositionen.
Självsäkert förklarade Göteborgsavdelningens styrelse i första numret av tidningen att ”Klasskampen kommer att skära som en varm kniv i smör genom förbundet” för att skilja agnarna från vetet och låta ”den proletära linjen bli den dominerande”.
Detta första nummer tog snabbt slut och när andra upplagan trycktes var splittringen ett faktum. Klasskampen blev då teoretiskt organ för det nybildade KFML(r). Det var här som de revolutionära linjerna smiddes fram och kritiken av akademikernas urartning slipades sylvass.
Men det var inte föga förvånande också kring det teoretiska organet som de värsta sekteristerna flockades. På behagligt avstånd från praktiken kunde de ideologiska såpbubblorna lyfta mot den röda skimrande himlen. Tidningens spalter fylldes av självproklamerade ideologer med lika stora egon som ordförråd. Dessa dansade en sommar och försvann sedan ut ur förbundet.
Efter uppgörelserna med sekteristerna och när det kommunistiska arbetarpartiet bildades på vår femte kongress 1977 var det därför helt logiskt att det teoretiska organet lades ner. Slagsidan åt det teoretiska hållet hade varit allt för stor och nu var det praktiken som kallade.
Men 1981 började Klasskampen ges ut igen. Anledningen var bland annat att en liten obskyr sekt ansökte om rätten till namnet hos Statens patent- och registreringsverk. För att försvara namnet gavs under de kommande åtta åren Klasskampen ut med två ganska tunna nummer per år.
Men i eftervalsdebatten efter högervalet 1988 kom en mängd motsättningar inom partiet upp till ytan. Det behövdes ett forum för att ventilera dessa åsiktsskillnader, det behövdes ett medlemsorgan.
Dessa år dominerade av den nyliberala frammarschen och den så kallade realsocialismens sammanbrott. En mycket svart period, partiet förlorade en stor del av sin medlemsstock. I tider av motgång blir behovet av intern debatt för att uppnå politisk klarhet desto större. Från och med nummer ett 1989 blir alltså Klasskampen det medlemsorgan som den är än idag.
