Inrikesminister Nicolas Sarkozy dundrar mot ”ligister” och ”slödder”. Premiärminister Dominique de Villepin lovar ännu hårdare tag. Fler poliser. Utegångsförbud. Undantagstillstånd. Extremhögern kräver att militär sätts in mot de upproriska. Inbördeskrig. Ont skall med ont fördrivas.
Att upproret har sina rötter i fattigdom och utstötthet är de flesta överens om. Det är de förslummade förstädernas uppror mot en social ordning som förskjuter dem i arbetslöshet och marginalisering; det är de icke behövda och icke sedda som hämnas på dem som inte behöver och inte ser. Ett socialt uppror, ett uppror mot ett ovärdigt liv, mot ett liv som berövar alla dem som omsluts av det allt framtidshopp. Från första stund.
Men det är inte något invandraruppror. Flertalet av de ungdomar som jagar genom gatorna må ha sina etniska rötter i de fd franska kolonierna i Nordafrika och Afrika. Men de är födda fransmän. I andra, tredje, fjärde generation. Deras modersmål är franska. Deras ovärdiga liv bjuds dem av Frankrike, av deras eget hemland.
Det är inte heller något apolitiskt uppror, såsom de framställs av diverse media. Upproret riktar sig mot det etablerade Frankrike och exklusivt mot den person som klivit fram som talesman för det etablerade Frankrikes förakt för de fattiga och utstötta. Inrikesminister Nicolas Sarkozy. Kravet är att Sarkozy skall avgå.
Ett krav att bejaka. Men vad med metoderna? Varför bränna sina grannars bilar och slå i sönder sina egna skolor om det är Nicolas Sarkozy man vill åt? Ingen lär kunna svara.
Det sociala upproret må formulera politiska krav, men det följer inte några politiska spelregler och det väljer inte medvetet sina egna metoder. Det är bara ett vulkanutbrott av frustration.
Givetvis kommer upproret att slås ned. Frustration slår aldrig organisation. Anarki är inget alternativ till ordning.
Resultatet lär bli överfulla ungdomsfängelser. Men också att de förslummade och försummade förstäderna åter blir sedda. Av ren självbevarelsedrift. Det franska etablissemanget måste vidta åtgärder för att försöka förhindra en upprepning av det som nu skett.
Nicolas Sarkozy vill ha fler poliser. Vilket han och hans meningsfränder lär få. Men repression räcker inte. Överklassen måste neutralisera frustrationen genom att åtminstone låtsas bry sig om förstäderna. Genom sociala åtgärdsprogram av olika slag. För att få ner den öppna arbetslösheten. För att rensa upp i den värsta slummen. För att bjuda åtminstone något litet framtidshopp.
I den meningen kommer upproret att få en slags positiv konsekvens.
Men finns det någon långsiktig lösning? Det talas om misslyckad integrationspolitik och naturligtvis är integrationspolitiken misslyckad när hela städer avskiljs som segregerade öar av hopplöshet.
Men finns det någon lyckad integrationspolitik i ett land och i ett ekonomiskt system som segregerar 10 procent av befolkningen i arbetslöshet och som hänvisar majoriteten till social nedrustning och sämre levnadsvillkor? Det är den avgörande frågan.
Vårt svar är negativt. Integration kräver jämlikhet och rättvisa. Men den kapitalism som lagt välfärdsparentesen bakom sig är inte intresserad av jämlikhet och rättvisa. Allt som räknas är profiten och arbetslöshet är bra för profiten. Liksom social nedrustning. Liksom att förvisa de icke behövda till städer man inte behöver bry sig om.
Det kan synas som ett uppgivet svar. Men det är inte uppgivet. Vi menar istället att lösningen måste sökas bortom den kapitalistiska samhällsordningens snäva ramar; måste sökas i ett gemensamt intresse av och en gemensam kamp för en annan samhällsordning.
I juni sa den franska arbetarklassen en dundrande nej till EU:s nya grundlag. Deras nej representerade en välordnad revolt mot den nyliberala politik som det franska etablissemanget påtvingat Frankrike. Med hjälp av EU.
De senaste veckornas uppror har inte varit lika välordnat. Men det riktar sig mot samma politik och mot samma etablissemang. Metoden skiljer, är provocerande också för många arbetare. Vem vill få sin bil utbränd? Men intresset är detsamma. Varför det gäller att förena den sociala frustrationen med arbetarintresset. Till en organiserad och medveten politisk kamp.
Det kan synas som en tulipanaros, särskilt i en situation då vänstern övergivit eller förlorat sitt inflytande i de utstötta förstäderna. Men detta är ändå utmaningen. I Frankrike och i Sverige. Ty även om Frankrike ligger före Sverige på segregationens tidsaxel, så kan det som händer i Frankrike också hända här. Ja, det kommer också att hända här, om inget görs, ty kapitalismens utstötningsmekanismen verkar obevekligt i denna riktning.
Att förena den sociala frustrationen med arbetarintressen är också vår utmaning.
Anders Carlsson
ordförande, Kommunistiska Partiet
