1929-39/40: Den stora depressionen
Efter en vild spekulationsvåg mot slutet av 1920-talet, baserad delvis på nya industrier som bilar och radioapparater, föll aktierna på Wall Street i New York plötsligt med 13 procent den 24 oktober 1929. Det var i stort sett samma fenomen som det som idag har drabbat ekonomin: överbelåning, de skuldsatta kunde inte längre betala ränta och amortering på sina lån. Efterfrågan sjönk på varor och tjänster, samtidigt som bankerna hotades av och så småningom också gick i konkurs, när de inte fick tillbaka sina utlånade pengar, som de i sin tur hade lånat av insättare, som inte heller de fick tillbaka sina pengar.
Tisdagen den 29 oktober sjönk aktierna på New York-börsen med ytterligare med 11 procent. När aktierna stod som lägst 1932 hade 90 procent av aktievärdena sopats bort. Det skulle ta 25 år – till 1954 – innan New York-börsen kom upp samma värde som före kraschen 1929.
Under 1930-talet spred sig depressionen med sjunkande produktion, miljoner människor arbetslösa och direkt nöd över hela den kapitalistiska världen. Enbart Sovjetunionen förblev oberört. Det som ”löste” 30-talsdepressionen var de militära rustningarna under andra hälften av 1930-talet och framförallt det andra världskriget.
1971: Dollarkrisen
Efter andra världskriget upplevde den kapitalistiska världen en ca 25 år lång stabil period med stark tillväxt. Orsakerna var flera – ökad produktivitet, nya produkter (bilar, hushållsapparater etc), en aktiv statlig in-blandning i ekonomin och inte minst en fortsatt hög militär sektor hos särskilt USA, som också blev en viktig marknad för konsumtionsvaror från hela världen.
Dollarna strömmade ut, och dollarkursen sjönk, tidvis till under två kronor. Dollarn var det internationella betalningsmedlet så världshandeln hotades.
Övriga kapitalistländer beslöt då att stödja dollarn och USA genom att ge landet stora krediter genom de så kallade speciella dragningsrättigheterna i Internationella Valutafonden. USA kunde fortsätta importera utan att exportera samt kriga i Vietnam och betalade med dollarsedlar vilkas värde garanterades av andra länder, däribland Sverige.
1970-talet: Stagflation
Det som inte kunde inträffa – inflation och samtidigt stagnation med stigande arbetslöshet – drabbade de kapitalistiska länderna. Den krisfria kapitalism som den keynesianska politiken med statligt inflytande utlovat visade sig vara en illusion. Motsättningarna i systemet fanns kvar. Som en reaktion på detta följde högervridningen med återgång till avreglerad och (ny)liberal kapitalism, något som vi just nu ser facit av.
1985: Sparbankskrisen i USA
Djup bankkris i USA. Avregleringen av kreditsystemet hade lett sparbankerna till att alltför frikostigt låna ut pengar. USA:s regering gick in med 150 miljarder dollar för att rädda finanssystemet.
1987: Börsfall i New York
Statistik på nytt rekordstort handelsunderskott mot omvärlden spred panik. Aktierna på Wall Street sjönk med 22 procent den 19 oktober. USA levde redan då sedan lång tid över sina tillgångar, och många fruktade att dollarn på nytt skulle förlora i värde. I så fall väntade en räntehöjning, vilket skulle medföra att bland annat aktier skulle sjunka i värde. Kursnedgången på New York-börsen spred sig till de andra kapitalistiska länderna. För att motverka börsnedgången och för att hindra banker från att gå omkull sänktes räntorna runt om i världen. Detta beredde vägen för nya bubblor.
1990-2000: Stagnation i Japan
Luften gick ur den japanska finansbubblan och trots att räntan sänktes till i princip noll och trots ett stort exportöverskott hämtade sig den japanska ekonomin inte förrän efter ca 10 år.
1991-92: Fastighetsbubbla och valutakris
Till följd av lågräntepolitiken hade fastighetsspekulationen drivits upp i flera europeiska länder, inte minst i Sverige. På den avreglerade kreditmarknaden hade investmentbolag och svenska affärsbanker lånat ut flödigt. När låntagarna inte kunde betala tillbaka hotades bankerna av konkurs. Den svenska staten räddade dem med 65 miljarder kronor.
Svenska exportintressen ville av konkurrens- och profitskäl ha en lägre växelkurs för kronan och började sälja kronor i utlandet för att pressa kursen. Regeringen under Carl Bildt som bestämt en fast valutakurs kämpade emot, och Riksbanken höjde räntan till 500 procent för att göra det olönsamt att låna kronor för att sälja samt för att locka tillbaka kronor till Sverige. En sådan ränta betyder en helt djupfryst ekonomi och var inte möjlig mer än några dagar. Hösten 1992 släpptes den fasta växelkursen och kronan förlorade 30 procent av sitt värde gentemot utländska valutor. Exportkapitalet hade drivit igenom sin vilja. Exportindustrin gjorde stora vinster men de gick i allt mindre utsträckning till investeringar. I stället ägnades de åt utlåning och spekulation.
1994: Mexiko-krisen
Mexiko-peson var knuten till dollarn och därför kraftigt övervärderad. Billig import och dyr export gav handelsunderskott och utländsk skuldsättning. När det stod klart att en devalvering blev nödvändig forsade kapitalet ur landet. När krisen väl bröt ut i december 1994 paniksålde både inhemska och utländska kapitalister sina pesos, och valutan sjönk genom golvet.
Valutafonden mobiliserade ett stödpaket på ca 50 miljarder dollar. De sociala kostnaderna blev enorma med arbetslöshet, sjunkande reallöner och åtstramningar. Krisen blev dyrbar för Mexikos folk när regeringen lånade pengar från bland annat Valutafonden och Världsbanken för att hålla utländska kapitalister skadeslösa.
1995: Barings bank
Storbritanniens äldsta affärsbank gick i konkurs sedan en tjänsteman i vinstsyfte spekulerat i så kallade derivat.
1997-98: Asienkrisen
De sydasiatiska länderna hade länge varit framgångsrika exportländer. Valutorna följde dollarn, och när den steg förlorade de asiatiska länderna i konkurrenskraft. Valutaspekulanter insåg detta och började då spekulera i en påtvingad devalvering av den thailändska valutan. Regeringen kämpade emot men spekulanterna var starkare.
Den 2 juli 1997, då den thailändska riksbanken, efter omfattande och dyrbara stödköp, tvingades ge upp sina försök att försvara den övervärderade bathen utlöstes krisen. Därefter följde land efter land.
Mellan juli 1997 och den sista januari 1998 föll valutorna med mellan 40 och 80 procent gentemot den amerikanska dollarn. Börsraset var i genomsnitt 50 procent. Krisen spreds över hela världsekonomin.
Under 1998 blev Asienkrisen alltmer global. Ryssland drogs med i fallet, liksom en rad länder i Latinamerika, Afrika och delar av Östeuropa. I många av världens fattigaste länder steg räntorna, och kapitalflykten tilltog. I industriländerna sjönk aktiekurserna, och tillväxtprognoserna skrevs ned.
Samtidigt som valutaspekulanterna håvade in vinster drabbades miljoner människor.
1998: Long Term Capital Management
Bland annat som en följd av Asienkrisen gick den amerikanska så kallade hedgefonden LTCM i konkurs. Fonden hade startats av två ekonomer som fått priset i ”ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne”. För att hindra att konkursen skulle få spridningseffekter stötte USA-banker till 3,5 miljarder dollar för att lösa skulderna. Fonden likviderades därefter.
2000: IT-kraschen
I brist på andra investeringsmål hade penningstarka kapitalister satt sina förhoppningar till IT-branschen. När vinsterna uteblev drog de tillbaka sina pengar och bubblan sprack med nedlagda företag, börsnedgång och arbetslöshet som följd.
2001: Argentina-krisen
Den argentinska peson följde sedan 1991 den amerikanska dollarn: en peso = en dollar. Detta för att bromsa inflationen samt göra utländska kapitalisters investeringar värdesäkra.
Under några år hade Argentina låg inflation, stabila statsfinanser och massivt stöd från Internationella Valutafonden och ett stort privat kapitalinflöde. Men priset blev högt. Staten fick inkomster genom att billigt sälja ut statliga tillgångar och skära i offentliga utgifter. Billig import höll priserna nere. Underskotten i utrikeshandeln växte, finansierade med lån i utlandet. Följden blev ett allt större budgetunderskott och en enorm utlandsskuld.
När handelspartnern Brasilien släppte sin valuta fri 1999, samtidigt som den argentinska peson följde med i dollarns uppgång, gick det inte längre att dölja att Argentinas internationella konkurrenskraft var helt underminerad. Argentina försökte svälta sig ur krisen.
Under hela perioden 1998-2001 ökade arbetslösheten. Den övervärderade valutan gjorde importen billig, men exporten rasade. Importkonkurrensen blev övermäktig för hemmamarknaden. År 2002 var arbetslösheten uppe i drygt 25 procent. Över hälften av befolkningen levde, och lever, i fattigdom. I det rika jordbrukslandet Argentina dör barn av svält.
I dag har Argentina släppt pesons koppling till dollarn.
2007: Världsomfattande kris
Under augusti börjar i USA de som trots dålig säkerhet och låga inkomster fått låna (subprime mortgage) ställa in sina amorteringar. Bankerna får ta över deras bostäder, som sjunker i värde. Bankerna förlorar pengar och riskerar att i sin tur att inte kunna betala sina fordringsägare, d v s spararna.
Detta är inledningen till den nuvarande kapitalistiska krisen, som yttrat sig som en finanskris men som i grunden är en klassisk överproduktionskris. Överproduk-tionskrisen uppkommer därför att utbudet av varor ökar hos de enskilda kapitalisterna utan tanke på om det finns en tillräckligt köpstark efterfrågan i det samhälle där det producerade skall säljas med vinst.
Bertil Kilner
