Vem var då denne Hinke Bergegren? Ett svar ges av Hans Lagerberg i ”Små mord, fri kärlek - en biografi om Hinke Bergegren” (Carlssons). Det är en välskriven och spännande biografi, som trots att författaren hyser en uttalad sympati för sin huvudperson ger en både allsidig och någotsånär objektiv bild av Hinke Bergegrens gärning och betydelse.
När Hinke Bergegren jordfästes i Hagaparken i Stockholm i maj 1936 följde tiotusentals människor begravningståget. Vid kistan talade Nils Flyg från Socialistiska partiet, det parti Hinke tillhörde vid sin död. Men Flyg var inte ensam talare. För den socialdemokratiska arbetarkommunen talade Zäta Höglund och för det syndikalistiska SAC Albert Jensen. Sedan följde representanter för Stockholms fackföreningar, för Folket Husstyrelsen, för Sveriges Kommunistiska Parti och många, många andra.
Scenen vid kistan är paradoxal och samtidigt belysande. Hinke Bergegren var under sin krafts dagar något av arbetarrörelsens svarta får, ständigt begappad, bespottad och hånad. Ändå togs han i hela arbetarrörelsens famn när livet till sist ändade.
Hur kan det komma sig?
Hinke Bergegren hävdade gärna själv, att han var den ende i sin generation som aldrig svikit sin ungdoms ideal, att hans uppfattning var densamma 1936 som 1886, då han som 25-åring trädde in i den socialdemokratiska föreningen i Stockholm. Ändå representerade han under sina 50 år i arbetarrörelsen inte bara fyra olika partier, utan också så motstridiga ideologiska riktningar som den anarkistiska och den kommunistiska.
Är det möjligt? Både ja och nej. Gåtans lösning ligger i att Hinke Bergegrens politiska grunduppfattning från första början bestod av ett sammellsurium av olika politiska influenser - från borgerlig radikalism marxism, anarkism, pascifism och individualism (för att nu nämna några) - vilka han sökte förena genom att betona än den ena, än den andra. Själv tyckte han det gick utmärkt, men sanningen är nog snarare, att det blev pannkaka av alltihop.
Lagerberg beskriver honom som en andlig flanör, självmedveten och oförmögen att se egna svagheter.
”Aldrig övad i klar linjering av begrepp och termer, utrustad med en fantasi lättfotad som hinden kunde Hinke inte reda ut varken sin egen eller sina meningars gräns: pålarna flyttades hit och dit”, skriver han med ett citat från vänstersocialdemokraten C N Carleson.
Hinke var aldrig opportunist, han anpassade sig aldrig medvetet till det för tillfället populära och lämpliga, snarare tvärtom. Men det berodde inte så mycket på principfasthet, utan mer på att de principer han hade var så grunda och allmäna att de levde sitt eget liv, i stort sett skilda från en verklig politisk praktik. Hinke var ordets man, frasens man - han brydde sig inte om den praktiska politikens futtigheter, vilket i början på seklet förlänande honom epitetet ”Sveriges vältaligaste åsna” med avsändare från realpolitiskt inriktade reformister.
När Hinke fyllde 50 år 1911 sade Hasse Z i sitt hyllningstal, att födelsefagsbarnet aldrig skulle bli äldre än 17 år. Det ligger en sanning i det. Hinke var överklassgossen som drogs till arbetarrörelsen via 1880-talets borgerliga radikalism och han förblev på gott och ont en 80-talsradikal. Han slogs i hela sitt liv mot den borgerliga dubbelmoralen och det borgerliga bigotteriet, inte minst vad det gäller synen på kärleken och sexualiteten, där han var den förste och ivrigaste förkämpen för preventivmedel och kärlek utan barn, långt före RFSU-grundaren Elsie Ottosen-Jensen, som för övrigt var hans vän och ideologiske frände.
Visse ni förresten att den välkände kondommakaren Nils Adamsson var lärljunge till och partikamrat med Hinke och att hans gummifabrik från början sågs som en politisk gärning.
Hinke älskade att provocera, att utmana den goda (borgerliga) smaken och många gånger blev han mer hatad för sina hädelser och fräckheter, åtminstone bland borgarna, än för sitt politiska budskap. Hinke sågs som ungdomens förförare och förledare.
Som 80-talsradikal hade han också en grundmurad tro på ordet makt.
Organisationsarbete gav han inte mycket för, trots att han var partipolitiskt organiserad i hela sitt vuxna liv. Vägen till revolutionen gick via upplysning, via ordet. Han var och förblev agitatorn och under större delen av sitt liv försörjde han sig genom ändlösa föredragsturnéer runt om i landet, där han kunde hålla både två och tre möten om dagen.
Politiskt är Hinke Bergegren framförallt förknippad med ungsocialismen, den revolutionärt/anarkistiska oppositionsrörelse inom och, efter utrensningarna 1908, utom SAP. Det var ungsocialisterna som bla. låg bakom sprängningen av strejkbrytarfartyget Amalthea i Malmö 1908 och som några år senare stod fadder för SAC och den svenska syndikalismen.
Denna rörelse var så intimt förknippad med Hinke Bergegren att dess medlemmar allmänt gick under beteckningen ”unghinkar”.
Ungsocialismen samlade en vildvuxen flora av idéer, som hölls samman av ett, åtminstone i ord, genuint hat mot kapitalismen och det borgerliga samhället och av en inte alltid så nogräknad oppositionslusta.
Ungsocialisterna gav inte ett vitten för parlamentarismen, inte ens som tribun för arbetarkraven, vilket ställde dem i harnesk mot den övriga arbetarrörelsen i kampen för den allmäna rösträtten. Hinke Bergegren menade att parlamentarism bara skulle leda till reformism och att arbetarna därför inte skulle inlåta sig på sådana futtigheter som att slåss för rösträtt, utan att de istället skulle inrikta sig på allmän strejk och revolution.
Det är dock typiskt för Hinke som politiker, att när en allmän strejk väl bröt ut i Sverige 1909, så höll han sig undan och hade inget att säga. Det är också belysande, att storstrejken 1909 utgör slutpunkten för ungsocialismen som politiskt betydelsefull rörelse i Sverige. Klasskampen kräver mer än ord, kräver organisation och politisk taktik. Det begrep aldrig Hinke Bergegren och ungsocialisterna och därför började de efter storstrejken sin vandring ut i politikens öken.
Typiskt för Hinke Bergegren är också att han starkt motsatte sig bildandet av SAC 1910. Syndikalismen hade växt sig stark inom Sveriges ungsocialistiska parti åren kring storstrejken och tanken väcktes om en facklig organisering utanför LO. Hinke sa nej. Hans officiella motivering var att en sidoorganisering skulle splittra ungsocialismens krafter, vilket måhända var riktigt, men i botten låg förmodligen att facklig kamp och facklig organisering var något fullständigt främmande för honom, både erfarenhetsmässigt och politiskt.
SAC blev ändå till. Ungsocialistiska partiet förvandlades därigenom strax till en sekt och Hinke fick övergå till sin gamla käpphäst, den sexuella friheten, som han ägnade sig åt under större delen av 10-talet.
Hinke Bergegren benäms ofta anarkist och det ligger en sanning i det.
”Anarkist skall du heta!” dundrade Axel Danielsson redan på den socialdemokratiska partikongressen 1891, där Hinke, mot sitt nekande, anklagades för att i anarkistisk anda ha uttalat sig positivt om ”små mord”. Själv gjorde Hinke inte så mycket mer för att tvätta bort anarkistepitet. Tvärtom hävdade han sig förmögen att förena Marx med en anarkist som Bakunin, trots att denne tillhörde Marx värsta fiender i Första Internationalen.
Det är därvid ingen tillfällighet att det döende ungsocialistiska partiet till sist ombildade sig självt till anarkistiska propagandaförbundet och att Hinkes tidning Brand av och till ges ut som anarkistisktblad än idag.
Det länder dock Hinke till heder, att han bröt med både ungsocialismen och anarkismen 1917 för att istället ansluta sig till det nybildade Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, det som senare blev Sveriges Kommunistiska Parti.
För Hinke var revolutionen det hägrande målet och han kunde inte för sitt liv acceptera anarkismens och ungsocialismens avståndstagande från bolsjevikerna och den socialistiska oktoberrevolutionen i Ryssland. Den ryska revolutionen måste försvaras.
I all sin självgodhet ansåg sig Hinke rentav fullt förmögen att förena också Lenin med anarkismens fäder.
Under hela 20-talet var Hinke kommunist, han bevistade rentav Kominterns tredje världskongress i Moskva 1921 som delegat för det Vänsterparti som strax blev SKP och som skribent för partiets huvudorgan Folkgets Dagblad/Politiken. Han stödde Komintern-linjen i alla brytningar inom partiet fram till 1929, då han gick med Khilboms majoritetsfalang till det som sedan blev det ärelösa Socialistiska Partiet.
Hinke Bergegren är utan tvivel ett salt i den svenska arbetarrörelsens historia, en ifrågasättande rebell till varnagel inte minst för den refor-mistiska kretsen kring Hjalmar Branting, vilken Hinke hatade mer än alla andra. Det är svårt att inte känna en viss sympati för honom, trots att han i så hög utsträckning var en posör.
Hans anarkism, som reformistiska historieskrivare alltid sätter i förgrunden, kan man ha överseende med, den var en del av tidsandan och den var i alla fall revolutionär.
Det tycks mig dock som att han med tiden blev tämligen patetisk i sin tro på sin egen och sina ords förträfflighet. Hans ständigt proklamerade oföränderlighet blev alltmer oförarglig i en föränderlig tid och i ett föränderligt samhälle.
Hans Lagerberg berättar om en debatt i Folkets Hus i Stockholm, där Hinke framhöll att han energiskt försvarat sin uppfattning i 20 år, medan herr Branting under tiden ändrat sin uppfattning ett par, tre gånger.
I konstpausen kom inte den applåd Hinke väntat sig, men däremot ett inpass från en skrovlig röst: ”Du var mig en konservativ jävel!”
Hinke förstod inte inpasset. Det var obegripligt för honom. Skulle han, samhällets fiende nummer ett, vara konservativ?
Ändå låg det förmodligen en sanning i det, vem det nu än var som yttrade de märkliga orden. Med tiden kom Hinke alltmer att uppfattas som en man från igår, inte minst tack vare den av honom själv ständigt påpekade oföränderligheten, som en man ur historien och inte i nutiden. Och vem är rädd för revolutionärer från igår?
Är detta förklaringen till famntaget i Hagaparken i maj 1936. Revolutionären Hinke, han som aldrig övergivit tron på revolutionen, hade i all sin fasthet förvandlat sig själv till ett ofarligt museiförmål.
Hans Lagerbergs bok om Hinke Bergegren är att rekomendera. Författaren döljer inte sin förtjusning i Hinke och gör sitt bästa för att återupprätta hans minne från den reformistiska historeskrivningens förvanskningar. Men han döljer för den skull inte hans svagheter, vilket ger läsaren möjlighet att själv skapa sig en objektiv uppfattning.
Dessutom är boken skriven med spänst och dramatik, utan att för den skull förlora i historiskt värde, vilket förmodligen beror på att författaren är skönlitterär i sin normala profession. Att notapparaten brister, vilket Lagerberg tycks bekymmrad över, är åtminstone för mig ointressant. Bättre en spännande biografi utan noter än en knastertorr med!
För dagens revolutionärer är historien om Hinke tvivelsutan lärorik. Den visar att de revolutionära parollerna, som Hinke var en eldig och framstående förkunnare av, inte räcker till - som ord, som fras. De måste förenas med den dagliga kampens alla små futtigheter, så föraktade av Hinke, för att därigenom förvandlas till klasskraft och verklig revolutionär rörelse.
Anders Carlsson
ordförande, Kommunistiska Partiet
