Västsahara blev en spansk koloni i slutet av 1800-talet när de europeiska länderna delade upp Afrika mellan sig. Under avkoloniseringsprocessen på 1960-talet uppmanade FN Spanien att låta västsaharierna rösta om självständighet. Spanien slöt istället ett avtal med Marocko och Mauretanien, som innebar att Spanien lämnade området i utbyte mot att man garanterades del i Västsaharas naturtillgångar.
Tidigare publicerad i Proletären nr 12, 2008
I november 1975 inledde Marocko invasionen av Västsahara, som man hävdade var marockanskt territorium. 350000 bosättare och soldater deltog. En stor del av den dåvarande befolkningen flydde över gränsen till Algeriet. I dessa flyktingläger i öknen lever fortfarande, mer än 32 år senare, cirka 165000 västsaharier under mycket svåra förhållanden.
Mauretanien lämnade sin del av Västsahara 1979, men Marocko ockuperar fortfarande mer än tvåtredjedelar av landet. Under 1980-talet byggde Marocko, med hjälp från USA och Frankrike, en 220 mil lång mur som separerar den västra ockuperade delen av Västsahara från den mycket glest befolkade östra befriade delen.
FN har under årens lopp gång på gång bekräftat att Västsahara är en olöst kolonial fråga och att det västsahariska folket har rätt till självbestämmande och oberoende.
Förutom de fiskrika vattnen har Västsahara betydande tillgångar av fosfat och andra mineraler. Flera oljebolag har dessutom visat intresse för att provborra efter olja utanför Västsaharas kust.
Befrielserörelsen Polisario Front
Redan under kolonialtiden kämpade västsaharierna för att befria landet. Under 1960-talet fick denna kamp ett nytt uppsving. 1970 slog Spanien våldsamt ner en stor fredlig demonstration i Västsaharas huvudstad El Aaiún. Tre år senare grundades befrielserörelsen Polisario Front. Efter att Spanien lämnat Västsahara fortsatte den väpnade kampen mot ockupationsmakterna Mauretanien, som besegrades 1979, och Marocko.
Polisario har sin bas i flyktinglägren i Algeriet. Där finns också regeringen för Västshariska demokratiska arabrebubliken (SADR). Republiken utropades den 27 februari 1976, dagen efter att Spanien formellt lämnat Västsahara, och har erkänts av närmare 80 länder.
FN-ledd process utan slut?
Sedan 1991 råder eldupphör i konflikten mellan Marocko och Polisario. Samma år etablerades FN-missionen Minurso i Västsahara. Enligt den fredsplan som antogs av FN:s säkerhetsråd skulle västsaharierna 1992 i en folkomröstning få avgöra om de ville att deras land skulle tillhöra Marocko eller bli självständigt. De marockanska bosättarna skulle inte få rösta.
Sexton år har nu gått utan att en folkomröstning hållits. Orsaken är att Marocko gång på gång saboterat processen, även när Polisario gått med på långtgående kompromisser.
Till exempel accepterade Polisario 2003 en plan som innebär att västsaharierna först får ett visst mått av självstyre inom Marocko. Efter fyra år skulle en folk-omröstning hållas i vilken även vissa marockaner skulle få delta. Trots denna stora eftergift vägrade ockupationsmakten att acceptera planen. Samma år förklarade Marockos kung Hassan VI att Västsahara aldrig kommer att bli självständigt.
I skrivande stund pågår en ny omgång FN-ledda förhandlingar. Rabab Amidane är pessimistisk:
– Vi förväntar oss ingenting. Efter vapenvilan 1991 skulle en folkomröstning hållas men ännu har den inte genomförts och FN har inte gjort något åt det. Marocko saboterar alla fredslösningar och bryter ständigt mot alla de FN-resolutioner som antagits och som Polisario accepterar.
Rapporter från flyktinglägren talar om en ökad frustration bland de unga, som levt hela sina liv i öknen, och som inte ser någon annan utväg än att återuppta den väpnade kampen. Polisario har många gånger hotat med detta kan bli aktuellt, om inte Marocko slutar sabotera fredsprocessen.
Men Polisario är beroende av Algeriet, både vad det gäller bistånd till flyktinglägren och vapen till befrielsearmén. Även om Algeriet stöder västsaharierna är det inte särskilt troligt att landet skulle ge stöd åt en ny väpnad konflikt i närområdet.
Patrik Paulov
journalist, Proletären
