Den sydafrikanska valkommissionen har fått ett brev från ANC med begäran att skydda partiets namn, då en utbrytarfraktion under ledning av förre försvarsministern Mosiuoa Lekota sade att de tänker hålla en egen nationell kongress och eventuellt bryta sig ur ANC kommande månad i protest mot Mbekis avsättande. Enligt media har utbrytarna tänkt kalla sig ANC-SA eller ANC-1912. ANC:s ledning kommer att kämpa för att ha ensamrätten på namnet ANC.
Mbekis avgång har blottlagt sprickan inom ANC och dess högsta ledning. Den grundläggande orsaken är det vidgade gapet mellan rika och fattiga i landet. Antalet personer som lever i djup fattigdom har mer än fördubblats de tio år som Mbeki innehaft makten. Samtidigt har ett litet skikt inom ANC kunnat berika sig, medan partiets stödtrupper inte fått se sina ekonomiska villkor förändrade.
Det är uppenbart för var och en att slutet på apartheid och den politiska frigörelsen inte har uppfyllt de förväntningar som massorna hade på förbättrad levnadsstandard och sociala villkor. Trots att folkmajoriteten stödjer ANC så har stora delar av befolkningen resignerat över att ANC inte kunnat uppfylla löften om nybyggnation, arbete, utbildning, elektricitet och rinnande vatten.
Socialismen kom av sig
I slutet av 80-talet såg det ut som en kommande seger för ANC skulle leda till en socialistiskt influerad omvandling av ett nytt Sydafrika befriat från apartheid.
I ett viktigt slag i södra Angola, Cuito Cuanvale 1986, krossade en gemensam styrka, bestående främst av kubaner och angolaner, en sydafrikansk ockupationsstyrka och slog hål på myten om apartheidmilitärens oövervinnelighet. Ledande ANC-folk hyllade Sovjetunionen.
Men några år senare kollapsade Sovjetunionen och forna östblocket och ANC blev utan sitt främsta externa stöd, något som fick till följd att ANC snabbt gick in i en av omständigheterna påtvingad kompromisslinje i likhet med andra befrielserörelser.
När det ”kommunistiska hotet” i Sydafrika inte längre var akut så kom existensen av en öppen och i ordets formella mening rasistisk stat att bli politiskt besvärande för västvärldens ledare. I synnerhet som antiapartheidopinionen var stark bland arbetare och progressiva i en rad västländer. Västvärlden fann sig i ett moraliskt dilemma.
Rasism
Även om de storkapitalistiska gruvmagnaterna var de som ytterst bar upp apartheidsystemet så var det jordbrukarskikten, främst bestående av boerättlingar, som kom att bli de stora försvararna av den institutionaliserade rasismen när trycket på apartheidregimen ökade. Den jordbruksekonomi som var deras inkomst var inte direkt uppknuten till den kapitalistiska världsekonomin på samma sätt som sydafrikanska multijättar inom gruvnäringen.
Bolag som Anglo-American, Oppenheimers och De Beers dominerade och fortsätter att dominera än i dag. Dessa bolag var betydligt mer allierade och ekonomiskt uppknutna till brittisk och amerikansk imperialism än de lokala boerättlingarna var. Bolagens ägare kom fram till slutsatsen att apartheid inte var bra för affärerna. I valet att behålla apartheid eller vinsterna valde de sydafrikanska gruvjättarna det senare. Därmed var det öppna apartheidsystemets öde beseglat trots boerättlingarnas protester.
I vissa begränsade avseenden stod Sydafrika inför en revolutionär situation. Massorna ville inte leva på det gamla sättet och de härskande kunde inte styra på gammalt vis. Men den gamla statsapparaten krossades inte, apparaten hade försvagats men var i stort sett intakt.
En kompromiss blev följden, där ANC tog regeringsmakten medan ekonomin och mycket – men inte allt – av den gamla statsapparaten förblev oförändrat. I en sådan situation stod socialismen inte på den omedelbara dagordningen. Samtidigt behövdes ett program som ändå skulle infria en del av förhoppningarna hos Sydafrikas massor.
Återuppbyggnads- och rekonstruktionsprogrammet (RDP) sjösattes. En kommunist, Vella Pillay, grundare av brittiska antiapartheidrörelsen som arbetat som hög tjänsteman på Bank of China i London, sattes att leda programmet. Hans program var att öka statens roll i ekonomin samtidigt som en rad sociala projekt skulle startas för alla de miljoner som apartheidsystemet lämnat åt sidan. Pillay planerade för ett miljonprogram, anpassat till sydafrikanska förhållanden, en miljon lågkostnadshus skulle byggas för att ge folk som bodde i eländiga ruckel rimliga bostadsvillkor, men endast en bråkdel av detta ambitiösa program kom att byggas.
Nyliberal offensiv
De delar av Pillays projekt som trots allt kom till stånd genomfördes halvhjärtat av en likgiltig förvaltning. Dessa problem tillsammans med den nyliberala offensiven världen över efter Sovjets fall gjorde att programmet slopades av finansministern Trevor Manuel 1996 till förmån för ett program med klara nyliberala kännetecken, som sedan dess har varit ledstjärnan i den sydafrikanska ekonomiska politiken.
Motsättningen mellan förväntningarna hos massorna och den nyliberala politikens resultat kom med nödvändighet att leda till slitningar inom ANC. På ANC:s 52 nationella konferens i december 2007 gjorde sig Jacob Zuma, utmanare till Thabo Mbeki, sig till tolk för det missnöje som funnits bland gräsrötterna inom ANC.
I en omröstning om ledarskapet inom ANC vann Jacob Zuma med mer än 60 procent av rösterna. Dessutom har han stöd från sydafrikanska kommunistpartiet, sydafrikanska fackföreningscentralen och hos ANC:s kvinno- och ungdomsorganisationer.
Zuma som själv saknar en klar politisk linje, och vacklar mellan höger och vänsterståndpunkter, har gjort sig till tolk för all den frustration som finns på basplanet inom ANC. Men hans utrikespolitik gentemot Zimbabwe ligger mer i imperialismens linje medan förre presidenten Mbeki avvisade alla försök att isolera Zimbabwe. I denna motsättning ligger den olösta frågan om stad versus landsbygden i hela regionen som en delförklaring.
Zuma tar över
Kraftmätningen mellan Zuma och Thabo Mbeki ledde till den senares avgång som president ett drygt halvår senare. Zuma själv har ingen plats i parlamentet och kan inte ersätta Mbeki med omedelbar verkan. Kgalima Monthlante är övergångspresident fram tills dess allmänna val hålls.
Även om Zuma gjort sig till tolk för vänsterkritik, så avser han själv inte föra någon grundläggande vänsterpolitik. Men han har fått stöd från delar av den sydafrikanska kapitalistklassen som själva drabbas av globaliseringens effekter för att öka statens utgifter utöver vad nyliberalismen kräver och för att införa skyddstullar. Kraven på ökade statsutgifter till infrastrukturen kommer heller inte borgarklassen att motsätta sig eftersom landet drabbas av många strömavbrott på grund av ett eftersatt elnät.
Erik Andersson
internationell sekreterare, Kommunistiska Partiet
