Den etiopiska Zenawi Meles-regimens extremt svaga ställning kan förklara dess offensiv och attacken mot Somalia i december. Genom att anfalla Somalia under förevändningen att attackera ”allierade till och till och med medlemmar i al-Qaida”, önskar Meles framställa sig som USA:s vän och George Bushs starke man vid Afrikas horn i USA:s globala krig mot den islamiska terrorn. Men det är ett mycket vanskligt företag.
För det första, det finns en lång historia av motsättningar och krig mellan Etiopien och Somalia. För somalierna utgör den etiopiska invasionen en ärkefiendes aggression. Det vore som om en militär intervention genomfördes av Tyskland mot Belgien eller Frankrike. Somalierna utgör ett folk, har ett gemensamt språk och en gemensam religion. Det enda som splittrar dem är klanerna. Inför en främmande ockupation kan de emellertid enas och utdela hårda slag.
Amerikanerna själva gjorde den erfarenheten 1993, när de hade skickat 30.000 marinkårssoldater till landet i den militära operationen som kallades ”Återställ Hoppet” (Restore Hope). De tvingades snabbt dra sig tillbaka tack vare sina förluster och det faktum att kropparna av döda USA-soldater släpades runt på gatorna inför pressens kameror.
För det andra, det somaliska folket är trött på det kaos och den förstörelse som sexton år av krigsherrarnas styren lett till. Men det är just dessa samma krigsherrar som skyddats och återförts till makten på nytt i Mogadishu nu av den etiopiska armén. Krigsherrarna hatades tidigare av alla somalier på grund av korruptionen. Nu kommer de dessutom att föraktas som förrädare och marionetter för det somaliska folkets fiende nummer ett, Etiopien.
Domstolar gav stabilitet
För det tredje, den överväldigande delen av det somaliska folket betraktade de Islamska Domstolarna som en stabiliserande kraft. Stödet för de Islamska Domstolarna var inte ett stöd för internationella terrorister. De flesta jihadisterna talar för övrigt inte somali och få av dem talar arabiska. De avviker alltför mycket med sin klädsel, matvanor osv.
När befolkningen hjälpte de Islamska Domstolarna att besegra krigsherrarna på några få veckor så att praktiskt taget hela landet befriades på ett halvår, berodde det på att man var trött på krigsherrarnas anarki och plundring. Sedan 1991 har tre miljoner somalier lämnat landet och den somaliska diasporan består till stor del av utbildade sekulära människor som försöker hjälpa sitt land trots krigsherrarnas korruption. Och man är mycket uppfinningsrik i detta.
Bjöd in USA
Trots allt kaos är till exempel Somalia ett av de få afrikanska länder där varje by har goda telekommunikationer. Det finns ett informellt banksystem som omsätter en miljard dollar årligen (al-Barakaat-systemet, övers. anm.). Det finns fem privata flygbolag osv. Ett stort antal somalier i landsflykt var beredda att återvända och bidra till landets återuppbyggnad när väl fred och säkerhet garanterats.
När somaliska affärsmän i höstas besökte USA:s ambassad i Nairobi, Kenya, och inbjöd dess personal att följa med till Somalia för att med egna ögon konstatera att det inte fanns några al-Qaida-medlemmar i de Islamska Domstolarna, vägrade amerikanerna. Affärsmännen kommer aldrig att glömma eller förlåta USA och dess marionett Etiopien att man återfört Somalia till krigsherrarnas vålds- och kaosstyre. Och för dem står det alldeles klart, att talet om al-Qaidas närvaro i Somalia inte är något annat än en ursäkt och en lögn för att rättfärdiga kriget. Precis som lögnerna om Saddam Husseins massförstörelsevapen användes för att rättfärdiga aggressionen mot Irak.
För det fjärde, alla somalier är medvetna om att under krigsherrarnas sexton år av anarki, tog det ”internationella samfundet” aldrig något initiativ för att intervenera i Somalia. Däremot när de Islamska Domstolarna åstadkommit ordning och stabilitet i landet, då fick de se hur FN:s Säkerhetsråd på USA:s uppmaning röstade för resolution 1752 som beredde vägen för den etiopiska interventionen som i sin tur ledde till återkomsten för den terror och anarki som nyligen jagats iväg. Det enda sätt som de vanliga somalierna kan beskriva invasionen är att den utgör en aggression mot det somaliska folket och dess nation.
Etiopien blir kvar?
För det femte, de invaderande etiopiska soldaterna kommer i huvudsak från den kristna Tigray-stammen. De kan inte det somaliska språket; väl inne i Somalia kommer de att utsättas för angrepp från lokalbefolkningen. Samtidigt behöver Meles-regimen få hem sina soldater så snabbt som möjligt eftersom de behövs för att möta den växande revolten hemma i Etiopien.
Så är det: USA förhandlar med Uganda och Nigeria om att skicka 8.000 man för att ersätta den etiopiska armén. Men vem skall betala för en sådan operation, och kommer dessa regeringar att ta risken att dras in i ett gerillakrigs gungfly? Tveklöst tar grannländer som Kenya och Uganda stora risker, särskilt Kenya eftersom det finns många somaliska flyktingar där som inte kommer att förlåta ett kenyanskt ingripande på Etiopiens sida…Och Ugandas ekonomi är starkt beroende av den kenyanska hamnen i Mombasa, och intill den staden ligger staden Lamui, vars befolkningsmajoritet utgörs av somalier…
Så kommer kanske Meles-regimens trupper bli tvingade att stanna kvar alltför länge i Somalia och hamna i ett gungfly som kan bli ödesdigert för hela TPLF-regimens existens.
Amerikanskt stöd
Vilken roll spelar USA i detta krig?
Meles-regimen utgör en skurkstyrka som används av USA-imperialismen i regionen. Ända sedan president Clintons nationella säkerhetsrådgivare Antony Lake i början av 1990-talet angav Etiopien som ett av de fyra länder (de övriga var Nigeria, Sydafrika och Egypten) som var avgörande för att skydda USA:s intressen i Afrika, har Zenawi Meles fått allt nödvändigt stöd.
Den etiopiska armén reformeras för närvarande till att bli en lokal legoknektsarmé i USA:s tjänst som kan användas mot vilket land som helst i regionen. På en av den amerikanska arméns webbplatser kunde man häromveckan läsa vittnesmål från en av de sextio amerikanska instruktörer som tränar etiopiska soldater. Bill Flippo som är baserad i Camp Hurso nära staden Dire Dawa i Etiopien skriver att ”jag anser att vad jag gör nu är verkligen en insats i kampen i kriget mot terrorismen. Den utbildning vi ger dessa soldater kommer de kunna använda om och när de skall slåss i Somalia, Eritrea eller någon annanstans”.
Det har noterats att Etiopiens invasion av Somalia inte bara stöddes och skyddades av USA utan även betalades med amerikanska pengar. Och efter de initiala framgångarna deltog även amerikansk militär direkt tillsammans med den etiopiska armén i jakten på ledarna för de Islamska domstolarna.
Strategiskt beläget
Vilka är USA:s intressen i regionen? Det gäller bla de befintliga olje- och gasreserverna. 1986 fick fyra stora transnationella oljeföretag tillstånd av dåvarande presidenten Siad Barre att söka efter olja. Och de fann stora och viktiga reserver.
Men framförallt: Somalias har ett mycket strategiskt läge geografiskt. Landet har en kuststräcka på 3.300 kilometer, den längsta kuststräckan i något afrikanskt land. En del av denna kust vätter direkt mot en av de viktigaste regionerna i världen för närvarande, Mellanöstern.
En annan del vätter mot Indiska oceanen. Innan portugiserna kom till regionen på 1500-talet, förekom som bekant en omfattande trafik mellan Indien och Afrika som passerade hamnarna längs denna kust. I det somaliska språket har än idag tio procent av orden indiskt ursprung. Parentetiskt kan påpekas att emiren i den indiska delstaten Kudjrad hade livvakter som kom från Afrikas horn. I de somaliska hamnarna fanns det ”abanas”, somalier som kunde kinesiska. De fungerade som tolkar mellan kinesiska handelsmän och människor från det inre av Afrika.
I våra dagar snurrar återigen historiens hjul mot länder som Kina och Indien. Javed Burki, tidigare vicepresident vid Världsbankens Kinaavdelning, har förutspått att Kina inom 15-20 år kommer att ha passerat USA och ha världens största nationella ekonomi, 25 triljoner dollar jämfört med 20 triljoner.
De senaste åren har också visat på Kinas ansträngningar att öka sin handel med Afrika. Kina behöver stora mängder olja och andra mineraler för sin snabbt växande ekonomi. Och Afrika kan möta dessa behov. Så Afrikas horn har blivit ett mycket strategiskt område för de kommande decennierna.
Grannländer drabbas
Eftersom Bush-administrationen inte kan kontrollera hela världen, föredrar de en politik som medvetet destabiliserar hela regionen många år framöver, hellre än att låta den utvecklas till att bli en blomstrande region som kan spela en nyckelroll i de växande handelsförbindelserna mellan Afrika och de nya snabbväxande ekonomierna i Asien.
Det finns också somalier som lever i grannländer som Etiopien, Kenya, Djibouti. Den somaliska nationalismen har redan flammat upp och detta krig kommer att utvidgas till dessa länder som hittills är mest kända som safariresmål för västerländska turister.
Regionens folk har mognat. De ser vad som händer och deras första reaktion är avsky. Om Bushadministrationens plan för destabilisering och folkmord fortsätter, kommer de anti-imperialistiska stämningarna att växa och människorna kommer att enas för att försvara sina hem och sina länder.
Mohamed Hassan
Texten är översatt av Teddy-John Frank.