Förra veckans samförståndsavtal mellan Iran och USA var ett stort nederlag för USA-imperialismen. Det är bara i Donald Trumps förvridna hjärna som det olagliga bombkriget mot Iran kan bli till en seger.
Inledningsvis hette det att anfallskriget syftade till ett regimskifte. Den tidigare iranske monarkens son, kronprins Reza Pahlavi, fördes fram av media och inte minst rojalistiska exilgrupper som den nye tilltänkta ledaren. I takt med att USA:s och Israels egentliga skäl med kriget visat sig, har Pahlavi blivit allt mer osynlig och är snart bortglömd igen.
Trump hävdar å sin sida att USA nu uppmått sitt mål och att Iran har ett nytt och bättre ledarskap. Metoden har precis som vid de senaste israeliska och amerikanska krigen gått ut på att mörda eller kidnappa sina motståndares ledare. Men trots USA:s förhoppningar visade sig Iran inte vara ännu ett Venezuela.
Istället mötte imperialismen en motståndare som planerat och förberett sig på ett krig med USA i över 40 år. Mycket tyder också på att imperialismens aggressioner fått iranier i landet att enas mot en yttre fiende.
Irans folk har pressats av sanktioner ända sedan revolutionen 1979. Under 2000-talet har dessa sanktioner utökats och trycket mot Iran hårdnat. Det är inte ledarskap eller personer i samhällets topp som drabbas av sanktionerna utan det är den breda massan av vanligt folk som får lida – även om sanktionsförespråkarna hela tiden försöker hävda motsatsen.
Trots sanktionerna har Iran lyckats stå emot och försvara sig mot USA:s och Israels senaste angreppskrig. Med attacker mot amerikanska baser i regionen, som enligt rapporter lidit stor skada, och med kontroll över Hormuzsundet och förmågan att stänga det för USA och dess allierade bland gulfstaterna, tvingades USA att backa.
Imperialismen har länge använt sanktioner mot länder som vägrat kuva sig. Under 1990-talet drev USA och Storbritannien igenom att FN skulle införa sanktioner mot Irak. Det ledde till en humanitär katastrof med undernäring och brist på mediciner.
När USA:s dåvarande FN-ambassadör och senare utrikesminister Madeleine Albright fick frågan om 500.000 döda irakiska barn var värt priset, svarade hon utan att blinka: Ja.
USA-imperialismen har aldrig och kommer aldrig att bry sig om civilbefolkningen i länder de är i konflikt med. Därför var snacket om kvinnornas rättigheter i Afghanistan också bara munväder. Likaså pratet om att med bomber befria det Libyska folket från Khadaffi. Ett land som efter bombningarna 2011 fortfarande befinner sig i kaos.
Precis som i fallet Irak och Iran syftar sanktionerna mot Kuba till att förstöra ekonomin och kuva landet så att amerikanska företag ska få tillgång till en nygammal marknad. Detta samtidigt som barn dör på Kuba.
Just detta, att barn dör, slog FN:s människorättschef Volker Türk fast den 9 juni när han krävde att USA omedelbart häver sina sanktioner mot ön. Sedan oljeblockaden som USA införde mot landet i början av året har spädbarnsdödligheten fördubblats till 9,9 per 1000 födslar, överlevnaden i barncancer har fallit från 85 till 65 procent och viktiga läkemedel ligger på endast 30 procent av normala nivåer.
I mitten av maj varade de dagliga strömavbrotten på sina ställen i över 20 timmar. Matproduktionen rapporteras ha minskat med 60 procent.
Türk kallar sanktionerna urskillningslösa och oförenliga med grundläggande mänskliga rättigheter. Världens mäktigaste land stryper medvetet ett litet och fattigt grannland för att det vägrar underordna sig.
Mot folkmordsstaten Israel är det däremot inte tal om några hårda sanktioner för att skydda det palestinska folket. På liknande sätt var USA under lång tid emot sanktioner mot det rasistiska Sydafrika. Istället stod befrielseledaren Nelson Mandela på en amerikansk terrorlista ända fram till 2008.
Sanktioner och blockader har blivit det vapen imperialismen använder mot varje land som vägrar foga sig. Sanktioner dödar långsammare än bomber men i båda fallen är det folket som får lida i de länder som drabbas.
Sanktioner möter sällan samma fördömanden, just för att de utförs av den part som behärskar både vapnen, pengarna och medienarrativet – och för att det är ett längre avstånd mellan sanktioner och död för åskådaren jämfört med bomber.
I detta perspektiv måste samförståndsavtalet mellan Iran och USA ses som ett stort nederlag för USA:s och Donald Trumps sanktionspolitik. Avtalet är en lättnad för det iranska folket. De slipper fly undan USA:s bomber samtidigt som lättade sanktioner förhoppningsvis kan innebära ett slut på den ekonomiska kris som drabbat vanliga iranier så hårt.
Imperialismens sanktionspolitik måste bekämpas. Varje år fördömer ett i stort sett enigt FN sanktionerna mot Kuba, med USA och Israel som huvudsakliga undantag. Ändå finns de kvar.
Det återstår att se om avtalet mellan USA och Iran kommer att hålla. Likt tidigare hänger det på om USA lyckas tygla Israel, som hittills visat att de tänker fortsätta att attackera och ockupera Libanon.
Samförståndsavtalet visar samtidigt att imperialismen kan lida nederlag och även besegras. Precis som i Vietnam och Afghanistan har USA tvingats på reträtt. Det ger hopp inför framtiden och visar vägen för de hårt pressade folken på Kuba och i Palestina.
