Detta är en ledartext. Proletären ges ut av Kommunistiska Partiet. Ledartexterna ger uttryck för partistyrelsens kollektiva ståndpunkt.
Det är fyra år sedan Ryssland angrep Ukraina, ett krig som fördömdes unisont av västvärldens alla ledare och alla partier och medier i Sverige. Det beskrevs som ett orättfärdigt brott mot folkrätten, som innebär ett förbud mot anfallskrig som inte sker i direkt självförsvar eller är godkända av FN:s säkerhetsråd.
När USA och Israel nu inlett ett fullskaligt anfall på Iran väger folkrätten plötsligt lätt.
Utrikesminister Maria Malmer Stenergard medger visserligen att det är ”svårt att se att [anfallet mot Iran] skulle vara förenligt med folkrätten” men säger i samma andetag att Iran utgör ett hot mot omvärlden, inklusive Sverige, och att ”regimen inte får tillåtas utveckla kärnvapen”. Statsminister Ulf Kristersson menar att anfallet är tillåtet – om det lyckas.
I Agenda, dagen efter anfallet, placerade sig Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson Ardalan Shekarabi till höger om regeringen när han gav sitt öppna stöd till anfallet, som han menade inte alls nödvändigtvis bröt mot folkrätten.
Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar lyckas med konststycket att uttala sig om anfallet utan att överhuvudtaget nämna USA eller Israel. Hon skriver visserligen att kriget måste upphöra och att folkrätten måste respekteras – men udden är riktad mot Iran som beskrivs som en ”fruktansvärd” diktatur.
USA:s och Israels krig har redan lett till tusentals civila iraniers död och en massiv förstörelse i iranska städer, däribland huvudstaden Teheran. Om USA och Israel överhuvudtaget lyckas besegra regimen, så väntar knappast frihet.
USA:s krig de senaste decennierna ger ett blodigt facit. 2001 invaderade en USA-ledd koalition, där Sverige senare kom att ingå, Afghanistan. Syftet sades vara att befria kvinnorna och stoppa terrorismen. 20 år av krig ledde till att samma regim till slut kunde återta makten. Kostnaden i människoliv blev 200.000.
2003 anföll USA, trots omvärldens protester, Irak. Befolkningen skulle befrias från en diktator som hotade omvärlden med massförstörelsevapen.
De påstådda massförstörelsevapnen fanns inte. Det efterföljande kriget ledde till uppemot en miljon döda. Hundratusentals tvingades på flykt och i kaoset frodades terrorgrupper som al-Qaida och senare också Islamiska staten, IS.
2011 anföll Nato, med Sveriges stöd, Libyen. Återigen med liknande argument som i Afghanistan och Irak. Återigen ledde anfallskriget till kaos och tiotusentals döda. Libyen är ännu splittrat i ett inbördeskrigsliknande tillstånd.
Imperialismens missiler och bomber kan aldrig befria kvinnor eller leda till demokrati.
Inte heller har USA:s interventioner och bombningar i Syrien och Jemen lett något annat än fortsatt förstörelse – eller rent av nya islamistiska regimer som den i Syrien. Som trots att den har sina rötter i al-Qaida idag åtnjuter västs fulla stöd, bevisat bland annat i 295 miljoner kronor som den svenska regeringen skänkt regimen.
Västs och USA:s stöd till den syriska regimen, samtidigt som Irans regim bombas, är talande. Det handlar såklart inte om att USA råkar tycka bättre om al-Qaida än de iranska mullorna utan om att Iran tillhör de länder som vägrar att böja sig inför imperialismen.
För att bekämpa kriget och förstå utvecklingen i såväl Mellanöstern som övriga världen behövs en antiimperialistisk analys.
USA är idag den ledande imperialistmakten. Bakom sig har den en rad mer eller mindre lojala, och mer eller mindre självständiga, imperialistmakter, däribland Sverige.
Det är en världsordning som bygger på att imperialismens kärnländer kan kontrollera råvaror och resurser genom sin ekonomiska, politiska och militära dominans. Enskilda länder kan tillåtas föra sin egen politik bara så länge de inte går emot imperialismens intressen, till exempel genom att handla med konkurrerande maktblock eller förstatliga oljeindustrin.
Därför måste länder som Kuba, Venezuela och Iran bekämpas. Därför fördöms Rysslands brott mot folkrätten medan västallierade länder som Israel tillåts begå folkmord i Gaza. Därför kan den religiösa kungadiktaturen Saudiarabien, ökänt för sitt stöd till terrorgrupper, stå under amerikanskt beskydd medan mullornas Iran bombas.
USA-imperialismen dominerar fortfarande politiskt och militärt men hotas idag ekonomiskt av framför allt Kina. En förklaring till USA:s agerande i Mellanöstern är därför att på olika sätt stoppa Kinas handel med och tillgång till råvaror. Av Irans export av olja beräknas uppemot 90 procent gå till Kina. Närmare 15 procent av Kinas oljeimport kommer från Iran, som också är en viktig länk i Kinas Nya sidenvägen-projekt.
Därutöver är Israel en viktig allierad till USA och en avgörande länk i dess kontroll över Mellanöstern. USA är därför beredda att agera torped åt Israel. Lägg därtill en stark proisraelisk lobby i USA och en fascistisk Maga-rörelse under ledning av Donald Trump som allt mer ser militärt våld som den enda metoden att upprätthålla världshegemoni.
För alla fredsvänner gäller det att se igenom krigspropagandan. USA och Israel sprider, tillsammans med exiliranier lojala till kungadiktaturen som störtades 1979, desinformation och propaganda mot Iran. Samma sak gjordes inför anfallen på Afghanistan, Irak och Libyen, med syftet att rättfärdiga ett anfallskrig.
Ett stöd till Iran i kriget mot USA-imperialismen innebär inte ett stöd till Irans kvinnoförtryckande teokrati eller våldsamma övergrepp mot iranska demonstranter. Det innebär att vi vet att ett imperialistiskt krig bara kommer att leda till mer lidande och förstörelse för befolkningen.
Imperialismens missiler och bomber kan aldrig kan befria ett folk. Fred och självständighet från imperialismen är själva förutsättningen för demokrati och frihet.

