Vårdförbundet spelade inte för att vinna

Hade byggjobbare och hamnarbetare dragits in i striden för välfärdsarbetarnas villkor hade det varit bra för alla arbetare. Men när skråtänk och pampvälde får styra istället för klassolidaritet och mobilisering vinner man inte några stora segrar.

2024-07-09

Så tog den 64 dagar långa vårdkonflikten slut förra veckan. Efter fyra veckors strejk och drygt två månader av övertids-, mertids- och nyanställningsblockad valde vårdförbundets ledning att acceptera det både medlarna och arbetsköparna kallade för ”ett sista bud”.

Till att börja med måste man konstatera att Vårdförbundet gjorde rätt i att ta strid för sina medlemmar. I en tid av facklig stiltje var Vårdförbundets krav på sänkt arbetstid med bibehållen lön en frisk fläkt. Kravet hade stort stöd hos de utarbetade och sönderstressade sjuksköterskor i det egna förbundet.

Sjuksköterskorna är bara en av många yrkesgrupper bland välfärdens arbetare som fått betala för nedskärningar med sin hälsa. Politikernas marknadsfundamentalism har gjort hela välfärden anemisk. Ständig underbemanning, permanenta omorganiseringar och ett ökat tempo har på många håll lett fram en katastrofal arbetsmiljö. De anställda ställs inför omöjliga situationer och drivs till både ofrivillig övertid och ofrivillig deltid.

Det är inte konstigt att kravet på sänkt normalarbetstid har fått stor resonans i det svenska folkdjupet.

Veckan efter strejken publicerade Göteborgsposten en färsk opinionsundersökning som visar att en majoritet av svenskarna är positiva till en arbetstidsförkortning med bibehållen lön. Även bland den arbetarfientliga Tidöregeringens egna väljare är stödet stort. Bland SD-väljarna är hela 44 procent, och bland M-väljarna 29 procent, positiva till en lagstadgad sänkning av arbetstiden.

Vad lyckades då vårdförbundet uträtta? Hur förvaltades allmänhetens och den övriga fackföreningsrörelsens stöd?

Det som kommunicerats från både Vårdförbundet och arbetsköparna i SKR är att avtalet håller sig inom ”märket”. Detta är ett nederlag för de sjuksköterskor som varit i konflikt, dels eftersom arbetstidsförkortningen inte kommer gälla alla, utan bara de som arbetar helt eller delvis natt.

Det stora nederlaget är att dessa små förbättringar finansieras genom att sjuksköterskorna avstår delar av sin löneökning. Istället för märkets 3,3 procent får vårdförbundet bara ut 3,05 procent till sina medlemmar. På så sätt kan man hålla sig inom den lönenormerande industrins märke.

Dessutom är löneökningen inte retroaktiv, den börjar gälla från när det nya avtalet skrevs under den 28 juni istället för när det gamla gick ut den 1 april. Vilket i praktiken sänker värdet till lägre än de 3,05 procent som lovats.

Att strejka i veckor för ett avtal som inte är värt mer än vad man erbjudits från början kan inte vara något annat än ett nederlag. Från vårdförbundets förhandlingschef, Annelie Söderberg, hörs samma vanliga defaitism. I en intervju med den egna fackpressen Vårdfokus säger hon: ”Hade vi tackat nej till budet hade det inte legat kvar och vi hade fått börja om från ruta ett. Vi hade inte fått mer även om vi hade fortsatt att vara i konflikt.”

Det är såklart nonsens att det inte fanns något annat att göra än att acceptera skambudet. Problemet med Vårdförbundet var att de under konflikten inte lyckades mobilisera några av de resurser som stod till deras förfogande.

Precis som hos många andra fackförbund idag finns i praktiken ingen medlemsdemokrati. Det saknas medlemsnära organisering. I bästa fall finns enskilda förtroendevalda ute på arbetsplatserna och avdelningarna. Men förhandlingarna och strejken leds av anställda ombudsmän – sådana som Anneli Söderberg – högt ovanför medlemmarnas huvuden.

Frågan är om vårdförbundet överhuvudtaget hade en tanke om hur konflikten skulle vinnas, mer än naiva förhoppningar på de opartiska medlarnas nåd.

Att konflikten fick vårdköerna att växa rörde varken tjänstemännen eller regionpolitikerna i ryggen – befolkningen är redan luttrad av en krisande vård. Istället för en kostnad blev konflikten antagligen en ren vinstaffär för regionerna. De blöder redan pengar, bara i år saknas 20 miljarder kronor och nu slapp de betala både övertid och löner för strejkande sjuksköterskor under de veckor som konflikten pågick.

Detta är inget okänt fenomen. På ett privat företag slår en strejk direkt mot produktionen och profitskapandet. För välfärdsarbetare anställda av det offentliga kan en strejk inte fungera på samma sätt. I en sådan konflikt blir klassolidariteten och stödet från allmänheten helt avgörande.

Nu lyckades Vårdförbundet inte mobilisera ens ett uns av det stöd som fanns. En Novus-undersökning som gjordes under konflikten visar att 70 procent av befolkningen stödde kraven på arbetstidsförkortning. Ändå arrangerades få stödmanifestationer och demonstrationer, och de som faktiskt arrangerades hade snarare till syfte att mobilisera de egna medlemmarna än att få till ett folkligt stöd. Inte heller riktades kraven mot dem som faktiskt styr vården – politikerna.

Vårdförbundet osynliggjorde i praktiken sig själva, och ska vi vara ärliga så var det många som aldrig märkte att det pågick en vårdkonflikt. Inte heller vände sig Vårdförbundet till andra fackförbund eller arbetarkollektiv som visade stöd för deras kamp.

Skulle nybyggnationen, järnvägen och landets hamnar dras in i en konflikt som i grund och botten handlar om mer resurser till välfärden hade det såklart varit bra för alla arbetare. Nu var det istället skråmentalitet och fackpampsvälde som blev alternativet till klassolidaritet och medlemsdemokrati. Återigen ett kvitto på att svensk fackföreningsrörelse saknar verktygen att ta strid – och vinna framgångar – för sina medlemmar.

Om Vårdförbundets konflikt kan vi konstatera: Operationens lyckades – patienten dog!