Den från Kristdemokraterna petade Sara Skyttedal och den socialdemokratiska mångmiljonären och influencern Jan Emanuels nya projekt Folklistan fick stor uppmärksamhet förra veckan.
Ett parti som enligt grundarna inte är ett parti, utan en lista för människor som tröttnat på ”hämmande partikulturer och partipiskor”. En sammanslutning utan program och nästan utan politik. De har än så länge bara offentliggjort kravet på att verka för att skrota asylrätten och att skicka kriminella ”utomlands”. Nu har de sikte på Europaparlamentet.
Om man ska tro den första opinionsundersökningen utförd av Expressen/Verian efter att partiet lanserades kan elva procent av väljarna tänka sig att rösta på partiet. Så enkelt kommer det nog inte att bli. Medias upphetsning kring partiet lär lägga sig när övriga listor presenteras.
Folklistan är ett uttryck för den personfixerade politiken i sin mest extrema form. De försöker också fånga upp en del av den misstro som finns mot välavlönade politiker och det politiska systemet på bästa Donald Trump-manér.
Men precis som Donald Trump har Folklistan ingen vilja att ändra något i grunden. De lär knappast ställa kravet Sverige ut ur EU och det är de inte ensamma om. Ingen av de åtta riksdagspartierna driver aktivt frågan – sedan såväl Sverigedemokraterna som Vänsterpartiet begravt EU-motståndet.
EU-motståndet som en utpräglad vänsterståndpunkt har också skiftat. Nu är det enligt undersökningar från Som-institutet väljare som röstar på Kristdemokraterna och SD som är de mest ”EU-kritiska”.
EU är en högborg för lagstadgad högerpolitik. Det har sagts på denna ledarplats förut men det tål att upprepas. Det är ett maktcentra som starkt påverkar våra dagliga liv – 157 mil från riksdagshuset i Stockholm.
Hela den stelbenta EU-apparaten är uppbyggd kring sju institutioner. Vid sidan av parlamentet är det Europeiska kommissionen, Europeiska rådet (bestående av stats- och regeringschefer), Ministerrådet, Europeiska centralbanken, Europeiska revisionsrätten och Europeiska centralbankens råd.
Det av Skyttedal och Emanuel så eftertraktade Europaparlamentet är en arena för skådespel. Rösträtten för parlamentarikerna är halv, de kan rösta för eller emot ett lagförslag, men det måste godkännas av kommissionen. Kommissionen är också de enda som har rätt att lägga förslag.
Det finns över 400 miljoner röstberättigade i EU till de 720 platserna i parlamentet. Var och en av dessa platser motsvaras av över en halv miljon röstberättigade. Sveriges 21 platser motsvarar färre än tre procent av platserna – det visar hur litet inflytandet i parlamentet egentligen är.
Det finns heller inga incitament för en parlamentsledamot att förändra EU:s institutionella struktur. Med ersättningar på 140.000 kronor i månaden, i lön och olika tillägg, har ledamöterna all anledning att sitta lugnt i båten.
Man måste gå snitslad bana genom sitt eget lands politiska partier, både gamla och nya, och alla deras kandidater för att hitta vad de egentligen tycker om EU eller vad som är deras hjärtefrågor och käpphästar.
När EU-valet är över försvinner ofta de invalda till parlamentet från rampljuset. In i parlamentet och bort från mediebevakningen. Väljarna som röstat in ledamoten har verkligen ingen lätt uppgift att få veta om han eller hon fått utdelning för sin röst.
EU är en starkt bidragande orsak till den privatiseringsvåg och välfärdsslakt som svept över Sverige sedan 1990-talet. Svenska riksdagspolitiker har sedan inträdet kunnat ta rygg på EU-lagstiftningen när de sålt ut vår gemensamma egendom.
Svenska politikers tolkning av EU-lagstiftningen har inneburit nyliberal politik rakt igenom. Där alltifrån våra viktiga samhällsfunktioner, som apotek, järnväg, post, el och bostäder, avreglerats och sålts ut till privat kapital.
Det är en del av de av EU så omhuldade ”fyra friheterna”: Fri rörlighet för varor, kapital, tjänster och personer. Förutom frihandel som riskerar att slå ut svensk industri, innebär det också fri arbetskraftsimport för kapitalisterna.
Kapitalets friheter är dock ofriheter för den europeiska arbetarklassen. De skapar en skenande ojämlikhet och osäkra livsvillkor.
Självklart kommer inte de som tjänar stora pengar på den i EU grundlagsfästa nyliberala politiken – politiker, lobbyister och riskkapitalister – att ge upp sina möjligheter att fortsätta göra det. EU är och förblir kapitalets union.
Tron på att det går att rätta till alla möjliga problem genom en stol i EU-parlamentet, som Folklistan hävdar, framstår som mer än naiv. Att påstå att man ska förändra EU inifrån är lika obegåvat oavsett om det kommer från höger- eller vänsterhåll.
Inför EU-valet kommer vi att få se fler populistiska utspel, från såväl etablerade riksdagspartier som uppstickare utanför riksdagen. Merparten av dem sluter helt upp bakom EU:s grundläggande utformning – men försöker vinna billiga poänger på att ”reformera” unionen.
Att tro att EU:s institutioner skulle lyssna på ”folkviljan” genom att skruva upp volymknapparna inför valet är befängt. Folklistan, och andra populister, kommer att ropa för döva öron.
EU är och förblir en odemokratisk union i kapitalets händer. Alla demokrater gör bäst i att bojkotta EU-valet i juni.
