Tillsammans hittar vi den röda tråden

Det händer mycket i världen i den tid vi lever i. Nyheter och notiser flyger förbi våra huvuden samtidigt som vi bombarderas av reklam och annat surr.

Det är lätt att glömma bort vad som hänt förra veckan – för att inte tala om för ett år sedan. Detta är såklart skadligt för arbetarklassen och till fördel för borgarklassen.

För att vi arbetare ska kunna kämpa tillsammans behöver vi en gemensam utgångspunkt och historia, en röd tråd. Det är något vi måste skapa tillsammans.

Med en gemensam röd tråd kan vi sätta upp gemensamma mål och ta gemensamma kamper. Varje tid har haft sina kamper, som har gett dem som deltagit nya lärdomar, lärt dem att utveckla sina arbetsmetoder och stärkt deras övertygelse om samhällssystemets orimlighet.

Den klassorienterade delen av arbetarrörelsen i Sverige har de senaste åren kämpat tillsammans mot inskränkningarna av strejkrätten som den socialdemokratiska regeringen tillsammans med LO-pamparna drev igenom. LO-ledningen trodde sig kunna utrota sina fackliga konkurrenter, som syndikalisterna och Hamnarbetarförbundet, genom att inskränka strejkrätten. Istället för att bli av med dessa öppnade den nya strejklagen för ett ökat skydd för gula företagskontrollerade fackföreningar.

Vi har kämpat tillsammans mot förstörelsen av Las, Lagen om anställningsskydd, som den socialdemokratiska regeringen drev igenom på order av den liberala minoriteten i riksdagen, för att få deras stöd i statsministeromröstningarna. LO blev än en gång lurade, där det utlovade omställningsstödet blev knappt och ingenting.

Den senaste minuslönerörelsen var som plockad ur dokumentären Lönesänkarna från 2013, där den nu avlidne LO-ekonomen P-O Edin i en scen berättar att företagen lovat att om de fick öka vinstmarginalerna så skulle investeringarna i Sverige komma sedan. Under den högsta inflationen på 30 år så genomför LO tack vare industriavtalet nu den största reallönesänkningen på minst lika länge.

Trots den massiva skrämselpropagandan om påhittade samband mellan lönerna och inflationen stod arbetare upp runt om i landet och ifrågasatte både inflationens påstådda orsaker, de ohemula företagsvinsterna och industrins slavmärke. Utanför och på fackliga kongresser har medlemmar protesterat och bland annat Seko Tunnelbanan har återkommande anordnat protestaktioner mot märket.

Den vilda strejken på Stockholms pendeltåg i april visade att det finns kampvilja inom delar av arbetarklassen, men också att det finns en enorm arbetarsolidaritet med kämpande arbetare. Dessa hållpunkter ser jag som viktiga vägmarkeringar för en gemensam vandring på kampens väg.

I slutet av september samlar Kommunistiska Partiet medlemmar till en arbetarkonferens för att diskutera våra erfarenheter av arbetet på arbetsplatserna och i facket, och hur vi ska gå framåt. Förhoppningsvis blir det ett tillfälle för att hitta röda trådar tillsammans.

Precis som boxaren, som ständigt söker nya blottor att forcera försvaret, måste vi också hitta ställen att slå igenom på. För nu, mer än någonsin, behöver vi gå på motoffensiv.