I mer än ett halvår har hundratusentals israeler protesterat mot Benjamin Netanyahus planer på att förändra landets maktdelning mellan lagstiftare och domstolsväsendet. Lagpaketet från Netanyahus högerregering kommer frånta högsta domstolen möjligheten att stoppa beslut fattade av parlamentet, mer makt ska hamna på politikernas bord.
Lagförslaget handlar även om att den korruptionsåtalade premiärministern Netanyahu ska kunna sitta kvar på sin post, vilket också upprör de protesterande.
– När regeringen går över en röd linje har vi medborgare rätt att göra detsamma, säger en demonstrant till tv-kanalen al-Jazeera.
Trots månaderna av demonstrationer beslutade det israeliska parlamentet Knesset förra veckan att godkänna reformen – med nya protester som följd.
Demonstrationerna är stora, men det är tydligt att den grundläggande frågan om ockupationen inte ska få ta någon plats. I demonstrationshavet vajar tusentals israeliska flaggor men den palestinska lyser med sin frånvaro.
I Sveriges Radio förklarar författaren Anita Goldman hur frågan om ockupationen tystats ned.
– De gjorde ett avtal med den minoritet av proteströrelsen som demonstrerat i 30 eller 50 år mot ockupationen. Ni kommer inte hit med några Palestinaflaggor, då förlorar vi den här kampen, då ses vi som fienden – femtekolonnare.
Frågan är dock hur länge ockupationen kan hållas borta från agendan. Några kilometer bort från de israeler som protesterar mot Netanyahus högerregering finns nämligen de palestinier som lever under den israeliska ockupationsmakten – och vars verklighet bara fått en bråkdel av de demonstrerande israelerna att protestera mot sin regerings politik.
I Gaza och på det ockuperade Västbanken är de systematiska övergreppen och det öppna våldet från israeliska militärer och bosättare vardag. I videoklipp som sprids från Västbanken ses hur cementbilar tömmer sin last i palestinska bönders brunnar och hur bulldozers schaktar bort deras olivlundar.
Under sommaren attackerade israelisk militär det palestinska flyktinglägret i Jenin. I lägret, som mer är att betrakta som en stadsdel, bor uppemot 18.000 människor. Flyktinglägret har funnits i över 60 år och palestinier har levt där i generationer, sedan de fördrevs i samband med staten Israels bildande 1948.
Tidigt på morgonen den 3 juli angreps Jenin av 2.000 israeliska soldater, helikoptrar och drönare. Ockupationsmakten belägrade flyktinglägret, blockerade vägar och placerade prickskyttar på hustak runt om i staden. Tusentals människor tvingades att fly i vad som var det största israeliska angreppet på Västbanken på över 20 år.
Att Jenin var målet för den israeliska aggressionen är inget nytt. Flyktinglägret har länge varit ett centrum för det organiserade och väpnade motståndet mot ockupationen.
I flera månader hade palestinska motståndsaktioner mot olagliga bosättningar och militära checkpoints ökat. Några dagar tidigare hade flera av den israeliska militärens pansarfordon attackerats med sprängladdningar. Ett fordon hade slagits ut helt, åtta soldater skadades och fick evakueras ur lägret med helikopter.
Räderna mot Jenin har under sommaren lämnat hundratals skadade och dödade palestinier bakom sig. Bara i år har över 150 palestinier på Västbanken dödats av israeliska militärer, det är fler hittills i år än under hela 2022.
Bosättarnas våld mot den palestinska befolkningen på Västbanken slår också rekord. Hittills i år har fler än 500 attacker dokumenterats. Det är det högsta antalet någonsin, och då är bosättarvåldet i östra Jerusalem inte inräknat.
Trots att omvärlden, däribland EU och FN, i decennier hävdat att den israeliska ockupationen är olaglig och att 1967 års gränser ska återupprättas, så är det konkreta stödet för den palestinska motståndskampen obefintligt. Samma politiker som skickar tiotusentals pansarskott och hundratals stridsvagnar till Ukraina har inget till övers för det ockuperade Palestina, och anledningen är enkel.
Några dagar innan omröstningen i Knesset fattades nämligen ett annat beslut på andra sidan Atlanten. Med 412 röster mot nio slog de amerikanska kongressledamöterna i Kapitolium fast att Israel ”varken är rasistiskt eller en apartheidstat”.
Omröstningen skedde i samband med att den israeliske presidenten Isaac Herzog besökte Washington. Trots de inhemska protesterna mot regeringens lagreform kunde han säkerställa fortsatt politiskt och militärt stöd från världens ledande imperialistmakt.
Israel är USA:s förlängda arm i Mellanöstern och var fram till februari 2022 – då Ryssland anföll Ukraina – den enskilt största mottagaren av direkt vapenstöd från USA.
Israel har ockuperat Västbanken, Gaza och östra Jerusalem i över 56 år. De omfattande israeliska bosättningarna på Västbanken är ett brott mot fjärde Genevekonventionen, som förbjuder en ockupationsmakt att flytta in sin egen befolkning.
Den israeliska strategin handlar inte bara om apartheid – åtskillnad – utan är en ren och skär utrotningspolitik. Målet har alltid varit en total annektering av Västbanken för att uppnå den politiska drömmen om ett ”stor-Israel”. En vision som tagit än mer fart sedan den reaktionära israeliska extremhögerregeringen kom till makten i december 2022.
De israeler som tar till gatan mot Netanyahus högerregering gör rätt. Men ännu mer rätt gör det palestinska folket när de bedriver motstånd mot sina israeliska ockupanter – om det är någonstans de röda linjerna korsas är det på Västbanken.
