Ska 340 svenska arbetare på Marabous fabrik i Upplands-Väsby offras för att ägaren, amerikanska Mondelez International, inte stängt ner all verksamhet i Ryssland? Ja, det verkar borgerliga ledarskribenter, politiker och företag som de senaste veckorna krävt eller infört köpstopp på Marabous produkter tycka.
Det hjälper inte att fackförbundet Livs vädjat om att inte bojkotta Marabou med hänvisning till att företagets anställda inte kan belastas för beslut tagna av Mondelez ledning i USA. Göteborgs stad inför ändå totalstopp för Marabou inom alla verksamheter, Icabutiker plockar bort Marabou ur sitt sortiment och Försvarsmaktens anställda får klara sig utan chokladkakor och Oboy. ”Varje gång du köper en chokladkaka med Marabouloggan bidrar du till Rysslands terrorkrig”, skriver DN:s ledarskribent Erik Helmerson.
Kampanjen för att bojkotta Marabou är en uppvisning i symbolpolitik och hyckleri. Så har till exempel Ikea, som plockat bort Marabous produkter ur sitt sortiment, själv kvar verksamhet i Ryssland genom sina Mega-shoppingcenter ägda av Ikeakontrollerade Ingka Group.
Erik Helmerson anklagar Mondelez Sverigechef Martina Flemström för ”whataboutism” eftersom hon påpekat att inte bara Marabous moderbolag har verksamhet i Ryssland. Själv kritiserade Helmersson för ett antal år sedan kraven på bojkott mot Israel – eftersom det enligt honom fanns arabiska regimer som var värre.
De inkonsekventa kraven på bojkott avslöjar inte bara hycklande borgare, utan också den långt gångna monopoliseringen inom kapitalismen i allmänhet och livsmedelsindustrin i synnerhet. Tio multinationella livsmedelsjättar äger nästan alla etablerade varumärken i världen. Genom ett komplicerat virrvarr av kors- och delägande världen över har dessa jättebolag, varav flera är kända för skandaler och skrupellösa affärer, verksamhet och intressen i de flesta länder. Också i Ryssland.
Den som vill vara konsekvent i sin bojkott får det därför inte lätt. Ska varumärken från Mondelez bojkottas blir det förutom Marabous chokladkakor inte heller Daim, Japp eller Oreokex. Inget tuggummi från Stimorol eller V6, inte Oboy eller vingummi från Bassetts. Inte heller Toblerone, Milkachoklad eller Philadelphia mjukost, för att bara nämna några av Mondelez varumärken i Sverige.
Mondelez är som sagt inte ensamma om att ha kvar verksamhet i Ryssland. De har sällskap av Unilever, så säg ajöss till Knorrs soppor, Hellmans majonnäs, GB:s och Ben & Jerrys glass, Doves schampo och Rexonas deodorant. Kvar är också Procter & Gamble med märken som Ariel, Always, Gillette, Braun, Head & shoulders, Yes och Pampers. Likaså Nestlé, med Zoegas, Hälsans kök, Kitkat och After eight, liksom Mars som förutom chokladen med samma namn också äger Snickers, Bounty, Twix, M&M:s och rismärket Ben’s original.
Flera stora svenska företag finns med på ukrainska listor över företag med verksamhet i Ryssland. Ett är familjen Wallenbergs bank SEB. Det går alltså utmärkt att genom Saab tjäna pengar på vapen som används i Ukraina, och samtidigt fortsätta med affärerna i Ryssland.
Inte heller inom andra sektorer är sanktionerna särskilt konsekventa. Sedan länge är det känt att rysk olja och gas via mellanhänder fortsätter att nå europeiska konsumenter trots sanktionerna. Snudd på parodiskt är det faktum att USA och flera europeiska länder, tills nyligen även Sverige, köper kärnbränsle av det ryska statliga kärnkraftsbolaget Rosatom. Pengar luktar som bekant inte och i den globaliserade världskapitalismen är kapitalistiska stater och företag ömsesidigt beroende av varandra.
Är det då fel att bojkotta ockupationsmakter? Nej, på denna ledarsida har vi ofta argumenterat för en bojkott mot apartheidstaten Israel. Men inte för att Israel nödvändigtvis skulle vara värre än andra ockupationsmakter som USA, Ryssland eller Turkiet. Utan för att det finns en världsomspännande solidaritetsrörelse, inklusive i Israel, som tillsammans med den palestinska befrielserörelsen under lång tid uppmanat till bojkott.
BDS-rörelsen (BDS står för bojkott, desinvestering och sanktioner) bedömer att en bojkott mot Israel, precis som mot den sydafrikanska apartheidstaten, kan göra skillnad. De senaste åren har det blivit allt mer tydligt att Israel, som är betydligt mer beroende av handel med väst än vad Ryssland är, påverkas av bojkotten – ekonomiskt och moraliskt.
FLERA STORA SVENSKA FÖRETAG FINNS MED PÅ UKRAINSKA LISTOR ÖVER FÖRETAG MED VERKSAMHET I RYSSLAND. ETT ÄR FAMILJEN WALLENBERGS BANK SEB. DET GÅR ALLTSÅ UTMÄRKT ATT GENOM SAAB TJÄNA PENGAR PÅ VAPEN SOM ANVÄNDS I UKRAINA, OCH SAMTIDIGT FORTSÄTTA MED AFFÄRERNA I RYSSLAND.
Bojkottverktyget kan och bör heller inte användas mot alla länder eller multinationella bolag som beter sig illa. Så omfattande bojkotter hade för de flesta vanliga människor blivit omöjliga. Det vore snudd på omöjligt att bojkotta alla amerikanska företag – trots att USA är det land som ockuperat och invaderat flest länder i modern tid.
Rysslands brutala invasion av Ukraina är avskyvärd är ett brott mot folkrätten som måste fördömas. Men till skillnad från palestinierna, som i princip ensamma bedriver sin antikoloniala kamp med hemmagjorda raketer och slangbellor mot en överlägsen krigsmakt, har Ukraina en egen stark reguljär armé och hela västvärlden, inklusive Nato och USA, på sin sida.
Om Israels ockupation av Palestina kan ses som ren kolonialism stöttad av USA-imperialismen är Ukrainakriget snarare ett proxykrig mellan Nato och Ryssland. En stormaktskonflikt där sanktioner är ännu ett vapen.
För ett slut på det blodiga kriget i Ukraina behövs diplomati, inte sanktioner – vilket inte utesluter krav på en rättvis fred och tillbakadragande av ryska trupper från ockuperad mark. Missriktade bojkottkampanjer riskerar bara att spä på konflikten och spela krigshetsare i händerna.
