Relaterade artiklar
I början av maj rasade fastighetsbolaget SBB:s aktiekurs med 40 procent. Sex miljarder kronor gick upp i rök. Bolaget riskerar nu konkurs.
Skandalbolagets aktie började störtdyka redan för 1,5 år sedan när räntorna började gå upp. Det är som vanligt på den kapitalistiska marknaden och kanske inget att höja på ögonbrynen över – om det inte varit för att de pengar och värden som nu går upp i rök kommer från en plundring av våra gemensamma tillgångar.
Samhällsbyggnadsbolaget, SBB, grundades av den före detta socialdemokratiske politikern Ilija Batljan 2016. Affärsidén är att förvalta hyresrätter i tillväxtområden och att bygga och köpa upp offentliga fastigheter där kommuner, regioner och myndigheter sedan ska skriva på mångåriga hyreskontrakt och därmed säkra företagets vinster.
SBB:s krasch och dödskramper följs noga av analytiker, aktieägare och media. Upprörda röster höjs om SBB:s tänkta krisåtgärd, att sälja ut delar av sitt bestånd.
Anledningen sägs vara att utländska ägare kan ta över svenska samhällsfastigheter som polishus och domstolar. Det är en säkerhetsrisk, menar både Nooshi Dadgostar och Magdalena Andersson. Nya ägare kan chockhöja hyrorna, och drabbade kommuners ekonomi försämras, menar andra.
I skottgluggen står miljardären Batljan som i fredags fick träda tillbaka från vd-posten för att lugna marknaden. Men han kvarstår som storägare i bolaget och behåller sin plats i styrelsen.
Det är lätt att instämma i den massiva kritiken mot storsvindlaren och bluffmakaren Batljan. Men perspektivet måste vidgas och ansvaret synliggöras.
Lika skyldiga är de politiker som sålt ut våra gemensamma fastigheter till skojare som Batljan. Han är inte ensam. Det finns flera andra bolag som agerar på denna lukrativa marknad, som lurat i det offentliga att det är billigare att hyra än att äga själv.
Inte sällan drivs bolagen av före detta politiker. I fastighetsbolaget Fastator är förre näringsministern Björn Rosengren (S) styrelseordförande och Carl Bildt (M) styrelseledamot. I Sehlhall fastigheter är Anders Borg (M) styrelseordförande.
Det är och har varit en kostsam affär för det offentliga att hyra sina fastigheter i stället för att äga dem. Men det är en mycket god affär för de som hyr ut dem. I bland annat Sorsele, Arvidsjaur och Skinnskatteberg har kommuner sålt ut fastigheter för den symboliska summan en krona – för att sedan för att sedan hyra fastigheten eller se den säljas vidare för dyra pengar.
De privata fastighetsbolagen skor sig på skattebetalarnas bekostnad, något som bland annat SKR visat i sina rapporter. Ändå rekommenderar SKR inte kommunerna och regionerna att göra vare sig det ena eller andra.
Tankesmedjan Katalys släppte för ett år sedan en rapport som slog fast att det blir ”fyra gånger så dyrt för en kommun att hyra jämfört med att äga”. Om samtliga skolfastigheter i Sverige skulle säljas för att sedan hyras tillbaka från privata fastighetsförvaltare skulle skillnaden bli 20 miljarder årligen.
I debatten i somras skrev förre riksbankschefen Lars Heikensten och förre riksgäldsdirektören Hans Lindblad på DN Debatt att det brukar hävdas att privata företag kan bygga och driva fastigheter avsedda för offentlig verksamhet mer effektivt. Men tvärtom tenderar kostnaderna för skattebetalarna att öka och flexibiliteten bli sämre. De frågar sig om fenomenet gagnar några andra än de inblandade kapitalägarna.
Fråga bara Skellefteå kommun som 2018 sålde ut kulturhuset Sara för en miljard kronor till SBB – och som nu ska hyra det för två miljarder över 50 år. Men många är de kommuner som drabbats av den här typen av svindleri.
Förra vintern sålde sossarna, centern och Vänsterpartiet i Kalmar kommun sina skolor, industrilokaler och sportanläggningar inom Kifab till SBB för 2,7 miljarder. Frågan är vem som kommer äga dem när SBB:s kris är över och vad hyran kommer bli?
I Boden struntade kommunen i upphandlingsreglerna och sålde 2020 Medborgarhuset till SBB, sedan skrev de ett hyreskontrakt på 35 år för samma fastighet.
De som förskingrat vår gemensamma egendom måste stå till svars. Offentliga fastigheter ska ägas av det allmänna – inte vara spekulationsobjekt på en kapitalistisk marknad. Skolor, äldreboenden, vårdinrättningar och myndighetsbyggnader måste självklart drivas och ägas offentligt.
Nooshi Dadgostars och Magdalena Anderssons blandar bort korten när de varnar för utländskt ägande. Det är deras egna partikamrater som runt om i landet orsakat situationen när de sålt ut offentligt ägd egendom.
Vänsterpartiets förslag om att snabbutreda en statlig förköpsrätt där staten ska kunna överta fastigheterna till vad Vänsterpartiet kallar ett rättvist marknadspris utan att berika ägarna faller lika platt. Dels räddas fastighetskapitalisterna som kan fortsätta sin verksamhet med nytt kapital och dels skulle staten komma in som ägare till kommunala och regionala fastigheter.
Mycket bättre hade varit att expropriera fastighetsskojarnas tillgångar. Låt kommunerna köpa tillbaka sina skolor och äldreboenden för en krona! Batljan och andra charlataner har redan berikat sig tillräckligt på våra skattepengar.
Att kinesiska företag kan köpa upp polishus i Täby, Västerås och Kiruna är knappast ett särskilt stort hot mot medborgarnas säkerhet. Det verkliga hotet är välfärdsprofitörerna och besparingsivriga politiker som ser marknaden som lösningen på allt och privatiseringar som den enda vägens politik.
Allmänintresset och ekonomin kräver att det offentliga ska äga våra samhällsfastigheter. Utförsäljningshysterin har för länge sedan gått alldeles för långt. Vi måste ta tillbaka det som är vårt!
