Relaterade artiklar
Jimmie Åkesson har det inte lätt. I drygt ett årtionde har han ivrigt tvättat SD-fasaden för att göra partiet rumsrent i den borgerliga salongen. Efter valet 2022 kom han i mål. Med Tidöavtalet och rollen som vetorättsinnehavande regeringsunderlag som segertroféer.
Men tvätten kostade på. För att blidka sina samarbetspartners gav SD upp ett antal nationalistiska paradgrenar, som kravet på att Sverige ska lämna EU och nejet till ett svenskt Natomedlemskap. När M och KD på köpet övertagit SD:s invandrings- och kriminalpolitik med hull och hår framstår Åkesson & Co alltmer som ett etablissemangsparti bland andra. Den populistiska kryddan tappade stinget i tvätten.
Som lök på laxen får SD bära skott för regeringens alla tillkortakommanden. Med rätta, naturligtvis. SD sitter visserligen inte i regeringen, men Kristerssons gäng är bundet av Tidöavtalet, som dikterades av SD, så det går inte att fly undan ansvar. Resultatet syns i opinionsmätningarna. Sedan valet har SD tappat två procentenheter i väljarstöd.
I denna situation gäller det att larma och göra sig till för att skärpa till den populistiska profilen. Därav det så kallade kulturkriget, där sagostunder med dragqueens görs till politikens huvudfront, därav alla tomma hot om att dra tillbaka stödet för regeringen Kristersson och därav det vilda fäktandet mot vindkraften.
I maj har Jimmie Åkesson öppnat en ny front för larmandet. Nu handlar det om EU och det svenska EU-medlemskapet, som han i Aftonbladet (2/5) betecknade som en ”tvångströja för Sverige”.
Här gäller det att stanna till ett ögonblick. Efter valet 2020 gjorde SD plötsligt helt om i EU-frågan. I valrörelsen begärde partiet en folkomröstning om ett utträde, typ Brexit, men bara några veckor efter valet annonserade Åkesson en total helomvändning. SD avskrev utträdeskravet och deklarerade istället en EU-lojal linje.
”För första gången finns en rejäl chans att reformera EU inifrån”, förklarade EU-parlamentarikern Peter Lundgren (SD) i SVT Forum.
Budskapet togs tacksamt emot i M/KD-lägret, som haft SD:s EU-motstånd som ett avgörande hinder för samarbete, men det gav gruff i de egna leden och förvirring i den egna väljarkåren. Av naturliga skäl. I partiets ungdom sa SD nej till allt internationellt samarbete, inte bara till EU och Nato, utan också till FN, så kovändningen var omtumlande.
Hur skall man då uppfatta Åkessons senaste utspel. Är SD på väg att göra en ny kovändning? Nej, inte alls. I debattartikeln i AB skriver Åkesson tvärtom att ”EU i dess nuvarande form, på kort och medellång sikt, är den europeiska samarbetsform som finns”. I en intervju i Göteborgsposten dagen därpå (3/5) säger han att ”jag vill inte ut ur EU, det är nästan tvärtom”.
I Svenska Dagbladet (15/5) skärptes ändå tonen i larmandet genom en artikel undertecknad Jimmie Åkesson och EU-parlamentarikern Charlie Weimers. Herrarna föreslår ett så kallat folkomröstningslås av brittisk modell, där maktöverföringar till EU skall föregås av folkomröstningar. Därtill föreslås en beredskapsfunktion för ett eventuellt EU-utträde.
Men inte heller här ställs krav på att Sverige ska lämna EU, det är hotet om att lämna som sägs vara poängen.
”Ju bättre beredskap vi har för att lämna, desto mer kommer vi att få i framtida förhandlingar”, skriver Åkesson och Weimers.
Detta är rent munväder, vilket de vet. Inte ens deras kompisar i regeringen, som sköter förhandlingarna med EU, är för något folkomröstningslås eller någon beredskapsfunktion. Utspelet är bara ett spel för galleriet, där SD låtsas vara de EU-motståndare de inte längre är i syfte att återta förlorad mark i framförallt den främlingsfientliga opinionen.
Detta framgår med all önskvärd tydlighet av att den enda maktöverföring som nämns i larmandet är EU:s så kallade migrationspakt.
Åkesson har naturligtvis rätt i att EU-medlemskapet förvandlat Sverige riksdag till ett transportkompani för EU-beslut, det har vi EU-motståndare påtalat innan Sverige ens blev medlem. Han har också rätt i att det skett en överimplementering av EU-lagstiftning i Sverige. Det är rentav så att Sverige redan innan medlemskapet 1995 hade implementerat fler EU-lagar än Italien, som då hade varit medlem i 37 år.
Här gäller det åter att stanna upp ett ögonblick. För vem har stått för överimplementeringen? Vem införde till exempel Lex Laval, som begränsade fackföreningars rätt att vidta stridsåtgärder mot utländska företag långt utöver vad EU-domstolen krävde? Jo, regeringen Reinfeldt på begäran av Svenskt Näringsliv.
Vem införde Lex Odell, som med hänvisning till EU, men utan stöd i EU-lagen, stadgar att kommunala bostadsbolag måste drivas med marknadsmässiga vinstkrav? Jo, regeringen Reinfeldt på begäran av Fastighetsägarna.
Här närmar vi oss EU-frågans kärna. Åkesson vill utvärdera vad EU betytt för Sverige. Den ingångspunkten leder fel. Eftersom Sverige är tudelat. EU har varit utomordentligt bra för storkapitalet och de rika och utomordentligt uselt för arbetarklassen och den närstående grupper. EU har stärkt kapitalet på arbetets bekostnad, som tänkt var. Garanten för denna rent inhemska maktöverföring är för närvarande regering Kristersson och SD.
Kommunistiska Partiet står fast vi EU-motståndet. Som enda parti i Sverige kämpar vi för att Sverige ska lämna EU så fort det bara går. Men vi gör det inte på nationalistisk, utan på klassmässig grund.
De politiska charaderna lämnar vi åt Jimmie Åkesson. Vi säger som det är, även om det kan kännas tungt i dessa tider: Frigörelsen från EU måste gå hand i hand med arbetarklassens frigörelse.
