Sommaren 2022 beslutade riksdagen att höja pensionsåldern från 65 till 66 år. Eller rättare sagt den så kallade riktåldern, som är nyordet för det som förr kallades pensionsålder.
Nyordet kan synas oförargligt, men det är en synvilla. Riktåldern är nämligen flexibel. Ökar medellivslängden ska riktåldern höjas. Med obeveklig automatik. Ja, 2026 skall riktåldern inte ens bestämmas av riksdagen, på demokratiskt vis, utan av matematiken.
Med tanke på vad som hänt och händer i Frankrike lär det mysas i riksdagens korridorer. I Sverige gör sig demonstranter icke besvär. Här handlar höjd riktålder inte längre om politik, utan om matematik.
I samband med höjningen av riktåldern har personer födda 1957 hamnat i kläm. I samma veva beslutade nämligen riksdagen att höja åldersgränsen för det förhöjda grundavdraget för pensionärer från 66 till 67 år. Det ger att de 57:or som gick i pension 2022, i förvissningen om att de skulle få nedsatt skatt 2023, i år får betala i genomsnitt 2000 kronor mer i månaden i skatt.
Ett bedrägeri, naturligtvis. Men finansminister Svantesson lär vara stormförtjust. Hon rånar 112.000 pensionärer på upp till 2,4 miljarder kronor i höjd skatt. Det är pengar som behövs när krigsmakten skall rustas till tänderna.
Vi hyser naturligtvis full sympati för alla grundlurade 57:or. Men bedrägeriet mot dem är ändå en stilla västanfläkt jämfört med bedrägeriet gentemot alla kommande pensionärsgenerationer.
Postulatet säger som sagt att riktåldern måste höjas i takt med att medellivslängden stiger. När vi blir äldre måste vi jobba längre upp i åldrarna, påstås det. Men det är falsk matematik
Det allmänna pensionssystemet bygger på att den yrkesverksamma befolkningen betalar in pensionsavgifter som sedan betalas ut som pensioner till dem som arbetat färdigt. Om inkomsterna är större än utgifterna sparas överskottet i AP-fonderna.
Den enkla matematiken säger då att om antalet pensionärer ökar mer än antalet yrkesverksamma, så räcker pengarna inte till. Pensionärerna måste bli färre. Genom höjd riktålder.
För varje år som riktåldern höjs, och den kommer att höjas igen och igen, försvinner i storleksordningen drygt 100.000 pensionärer. Det är mumma för sparglada politiker och framförallt för det så kallade näringslivet, som kan växla pensionsavgifter mot högre vinster.
Men den enkla matematiken är falsk. Eftersom den inte tar hänsyn till produktivitetsökningen. Där säger siffrorna att produktiviteten bland yrkesverksamma i Sverige, välfärdssektorn inräknad, fördubblats under 2000-talet. Det betyder att den så kallade försörjningsbördan har minskat, inte ökat. Trots att antalet pensionärer blivit fler.
Sant är att kostnaden för pensionerna ökat trendmässigt. I miljarder kronor räknat. Men denna typ av kostnader måste sättas i relation till den ekonomiska utvecklingen som helhet. Vilket i vedertagen redovisningssed innebär att de anges som andel av bruttonationalprodukten, BNP. Då är trenden den motsatta. Sedan 1995 har de allmänna pensionernas andel av BNP minskat från 8,5 procent till 7,0 procent.
Minskningen kan synas obetydlig, men i reda pengar handlar det om 81,6 miljarder kronor. Se där det stora pensionärsrånet!
Sant är också att medellivslängden ökat, vilket framförallt beror på medicinska framsteg. Färre dör idag av hjärtsjukdom och cancer än för 25 år sedan.
Men betyder verkligen dessa medicinska framsteg att människor 65+ blivit oerhört mycket friskare, att ryggar och leder inte längre värker och att de är förmögna att arbeta som tättingar, utan att vare sig kropp eller själ tar skada? Naturligtvis inte. Obestridlig statistik visar att stora grupper LO-medlemmar inte ens klarar av att jobba till 65. Och nu förväntas dessa redan utslitna jobba ett år till.
Eller? Vill verkligen arbetsköpare ha utslitna arbetare hasande omkring på verkstads- och vårdgolv? Näppeligen. Syftet med den höjda riktåldern handlar inte om att fler ska arbeta längre, åtminstone inte i arbetaryrken, utan om att de utslitna själva skall betala priset för sin arbetsoförmåga. Genom sänkta pensioner.
Detta är poängen med livsinkomsten i pensionssystemet. Den som inte klarar av att jobba till 66 straffas med lägre pension. Det är en ren och cynisk klasspolitik och dessutom en djupt kvinnofientlig politik, då kvinnors obetalda hemarbete ger lägre livsinkomst.
Hela det nya pensionssystemet bygger på falsk matematik. Systemet är medvetet underfinansierat. Ja, det är rentav så att pensionsdelen av arbetsgivaravgiften sänktes från 18,5 till 17,21 procent när det nya systemet infördes.
Detta har givit sänkta pensioner när den så kallade bromsen slagit till. Med samma obevekliga automatik. Ingen politiker behöver ta ansvar. Det är matematiken som bestämmer. Inte undra på att Emmanuel Macron sneglar avundsjukt på Sverige.
I valrörelsen fjäskades det friskt för pensionärerna. Men då handlade det bara om den statliga garantipensionen, inte om pensionssystemet som sådant, som tycks fredat från politisk kritik.
Det är stor skam. Kommunistiska Partiet förespråkar en total omläggning av pensionssystemet, där pensionsåldern bestäms utifrån arbetslivets förutsättningar, där pensionsavgiften kraftigt höjs för att garantera utlovade pensionsnivåer och där livsinkomstprincipen skrotas till förmån för ATP-systemets ”de 15 bästa åren”.
Vi kräver rättvisa för arbetare och kvinnor.
