Om man googlar det största bankrånet i Sveriges historia kan man läsa om rånet mot Gotabanken 1990. Bytet var sannerligen inte dåligt heller, omkring 900 miljoner kronor i statsobligationer och en knapp miljon i kontanter fick förövarna med sig.
Men listorna och artiklarna som berättar om 90-talsidolen Liam Norbergs tidstypiska värdetransportrån är långtifrån fullständiga. För vad är väl några hundratusen i kontanter och en knapp miljard i värdepapper – som spärrades innan rånarna kunde växla in dem?
Ja, inte är det mycket i jämförelse med det megabankrån som pågår varje dag, där tjuvarna bara plockar åt sig mer och mer i takt med att räntorna åter höjs och makten flyttas allt längre från medborgarnas inflytande.
Bara de tre första kvartalen förra året var de fyra svenska storbankernas vinster sammanlagt 103 miljarder kronor – drygt hundra gånger mer än bytet vid Gotabanksrånet.
Liam Norberg glömmer vi aldrig i rollen som Jocke i den kultförklarade kalkonfilmen Sökarna. Men den begränsade skådespelaren och bankrånaren Norberg, med sina fiaskoartade insatser inom båda sina yrken, förstod inte vad en långt mycket större teaterman visste redan för snart hundra år sedan.
1928 hade Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan premiär i Weimarrepublikens Berlin. I den beklagar sig den dödsdömde Mackie Kniven över sitt öde och ställer några relevanta frågor som är minst lika aktuella idag: ”Vad är väl att dyrka upp ett lås jämfört med att köpa aktier? Vad är att bryta sig in i en bank jämfört med att bilda en?”
Såväl kommunisten Brecht som narcissisten Norberg var barn av sin tid. Och även om vi inte är där ännu stinker kapitalismens senaste ekonomiska kris – och det nuvarande regeringsunderlaget – både av Weimartiden då fascisterna vädrade morgonluft och av den svenska hemkokta 1990-talskrisen.
Inflationen på omkring tio procent är densamma som i början på 90-talet. Då avregleringen av kreditmarknaden och den slopade valutaregleringen ledde till spekulationer mot den svenska kronan – som Carl Bildts regering mötte med att 1992 låta Riksbanken höja räntan till 500 procent.
Det är svårt att tänka sig idag, då den överbelånade befolkningen vant sig vid minusränta och hundratusentals hushåll nu får chockhöjda avbetalningar samtidigt som elräkningarna också skjuter i höjden.
I båda fallen handlar det om ett grundläggande systemfel. I vårt kapitalistiska och genomprivatiserade finansiella system är det aktieägarna som tar hand om vinsterna, medan de så kallade kunderna kollektivt får tugga i sig förlusterna.
1993 sattes Riksbankens uppgift till att hålla nere inflationen till två procent, på bekostnad av arbetslöshetsbekämpningen, och sex år senare gjordes Riksbanken självständig från politiken och undandrogs demokratisk kontroll.
Förra veckan satt Swedbanks vd Jens Henriksson i Aktuellts studio och svarade på frågor om hur bankernas rekordvinster sticker i ögonen på alla som ser sina kostnader för bolån och övriga levnadsomkostnader öka i rekordfart.
Han kom med de gamla vanliga myterna om att ”det är viktigt att banker tjänar pengar”, att ”en hållbar bank är en lönsam bank” och att ”om inte vi tjänar pengar kommer det leda till samhällsekonomiska problem”.
Sant är att politikerna i det här sjuka ekonomiska systemet gör allt för att rädda bankerna vid en bankkris – de ses som för tunga pjäser för att tillåtas gå omkull. Men Henriksson påstod också att bankerna måste göra vinster för att ha pengar att låna ut, vilket är en ren lögn.
I samma sekund som bankerna lånar ut pengar skapas nämligen också samma pengar – som en minuspost på kontot för den som måste skuldsätta sig för sitt boende.
Att bankerna skulle låna ut vad deras kunder har på sina lönekonton är en myt i nivå med den att samma banker inte skulle kunna verka i samhällets tjänst, under statlig ägo och kontroll – istället för att stjäla hundratals miljarder ur samhällsekonomin att dela ut till sina redan feta aktieägare.
Jens Henrikssons företrädare på vd-posten är danskan Birgitte Bonnesen. I november förra året ställdes hon inför rätta för den penningtvätt på Swedbank för miljarder kronor som SVT:s Uppdrag granskning avslöjade – och som Bonnesen förnekade då det begav sig 2019.
Åklagaren yrkar på två års fängelse för Bonnesen, domen ska meddelas i slutet av januari. Men mycket mer intressant än Bonnesens öde är åklagarens motivering – att det högre straffet motiveras av att penningtvätten påverkat förtroendet inte bara för Swedbank, utan för hela banksektorn.
Förtroendet för Bonnesen och hennes kumpaner är sedan länge förbrukat. Avslöjandet om penningtvätten är bara toppen av isberget.
Hela banksystemet är lika ruttet och kriminellt som Mackie Kniven påpekade i Brechts pjäs. Det finns helt enkelt ingen anledning till att hundratals miljarder ska gå till privata bankers aktieägare istället för att användas ute i samhället där kommuner och regioner skriker efter pengar till vård och skola.
Liam Norberg dömdes till tio års fängelse för värdetransportrånet 1990. Fanns det någon rättvisa i det här landet skulle liknande straff dömas ut inte bara till Bonnesen utan till hennes efterträdare Henriksson och bankens styrelseordförande Göran Persson – som plockar ut tre miljoner om året för att låna sitt namn till den pågående förskingringen av medborgarnas pengar.
Samma gäller för höjdarna på de övriga tre storbankerna SEB, Nordea och Handelsbanken. Men vi kan leva med att tjuvarna kommer undan så länge den gigantiska stölden åtminstone stoppas och kriminaliseras.
Förstatliga bankerna – stoppa rånet!
