Klockan tickar för Ulf Kristersson att sy ihop sin konservativa regering. Sverigedemokraterna har inför dessa förhandlingar valt att fokusera på att få igenom sin politik framför symboliska vinster. Därför släppte SD fram både moderaternas och sossarnas kandidater i talmansvalet och nöjde sig med posten som andre vice talman.
Kreationisten och abortmotståndaren Julia Kronlid kommer då och då att hantera ordförandeklubban i kammaren. I den positionen kan denna antivetenskapliga politiker inte göra så mycket skada. Värre är det då att sverigedemokraterna Rickard Jomshof, Tobias Andersson, Magnus Persson och Aron Emilsson tar över som ordförande i tunga riksdagsutskott. Islamofoben Jomshof ska styra justitieutskottet och kärnvapenvurmaren Emilsson utrikesutskottet.
Den kommande regeringsförklaringen lär vara eländig och förkastlig för alla som värdesätter solidaritet, rättvisa och minskade klassklyftor. Men redan innan regeringsförklaringen är uttalad kan det konstateras att Sverige under lång tid präglats av eländig och förkastlig politik. Klassklyftorna är på historiskt höga nivåer och de ökas nu på av skenade prisökningar, elhaveriet och inflationen.
Inför valet för fyra år sedan fanns det 187 miljardärer i vårt land, inför årets val hade de ökat till 542 stycken. En ökning med över 200 procent och det under en pandemi och med en socialdemokratisk regering. För att inte tala om antalet svenska dollarmiljonärer som förra året ökade med 12.800 till 165.500 stycken.
Pensionsmyndigheten rapporterade i början av maj att andelen fattiga i vårt land ligger på 13 procent. Noterbart är att denna andel är lika stor bland de yrkesverksamma som bland pensionärerna. Enligt Rädda barnen lever 196.000 svenska barn i fattigdom, vilket motsvarar nästan vart tionde barn.
Häromveckan kom den årliga förmögenhetsrapporten från Credite Suisse Research Institute. Sverige ligger där på 15:e plats i listan över flest ultrarika i världen.
Rapporten jämför bland annat olika länders ginikoefficient, som är ett vanligt sätt att mäta inkomstojämlikheter. I statistiken framgår att Sverige förra året låg på andra plats i världen över mest ojämlika länder sett till hur rikedomen fördelas, endast Sydafrika ligger före. USA, Ryssland och Colombia har alltså en mindre ojämlik rikedomsfördelning än Sverige. Länder som Frankrike, Finland, Portugal och Storbritannien ligger långt under oss på listan.
De tio procent rikaste i Sverige äger 75 procent av tillgångarna, och den mest förmögna procenten äger 37 procent av rikedomen. Den tredjedel av befolkningen som finns i botten har ingen förmögenhet, utan de står på minus, de har mer skulder än tillgångar.
Sverige har på knappt 50 år gått från att vara världens minst ojämlika land till att ha världens näst mest snedvridna förmögenhetsfördelning. Bakom de ökade klyftorna ligger 2000-talet nyliberala politik med neddragningar i den offentliga sektorn och stora skattesänkningar för de rika.
2004 avskaffades arvsskatten och gåvoskatten, 2007 avskaffades förmögenhetsskatten, 2008 försvann fastighetsskatten och sedan millennieskiftet har bolagsskatten sänkts flera gånger och ett antal jobbskatteavdrag har införts ihop med rot- och rut-bidrag till de redan välbemedlade.
Sverige är ensamt i världen om sitt friskolesystem, ett system som utvecklades under fascismen i Chile. Svenska folkets inställning till friskolor och att våra skattepengar ska betalas ut som vinster till friskolekapitalister är väl känd, men ändå lyckades politikerna helt avföra den frågan från valrörelsen.
Om de skenande matpriserna, massarbetslösheten och de hotande hyreshöjningarna säger vare sig moderater eller sverigedemokrater någonting. Helt enkelt för att de ideologiskt är emot att agera mot såväl matkapitalister som marknadens ”jämviktsarbetslöshet” och mot hyresockrare.
Det är de fria marknadskrafternas lov som den tillträdande regeringen tillber. Därför kommer 2000-talets utveckling att fortsätta på den inslagna vägen och ojämlikheten öka.
Regeringen Kristersson tar över ett land präglat av högerpolitik och ökande klassklyftor. Politiken den kommande regeringen står för är redan på plats, men våra utmaningar att agera mot utvecklingen blir ännu viktigare nu med främlingsfientliga högerpolitiker som styr i näringsutskottet, arbetsmarknadsutskottet, utrikesutskottet och justitieutskottet.
En konservativ regering innebär ännu större klassklyftor, fler i ekonomisk utsatthet och mindre resurser till välfärden. Vill vi inte se det måste vi gå samman och organisera ett motstånd.
