När valfläskpartierna ligger i startgroparna inför höstens val har Sveriges 2,3 miljoner pensionärer plötsligt hamnat i politikens centrum. Det är inte omotiverat.
Sedan det nya pensionssystemet infördes har pensionärerna fått se sina villkor successivt försämras. Av utlovade 60 procent av slutlönen i pension har det blivit 50 procent och trenden pekar nedåt. Lägg därtill att många tvingas jobba längre än vad kroppen eller själen tillåter och det är hög tid att göra något åt ett undermåligt pensionssystem.
Men några radikala reformer föresvävar inte valfläskpartierna. Tvärtom. Det undermåliga systemet skall behållas intakt. I stället bjuder de nu över varandra i en smaklös tävling om vem som sockrar mest.
Racet började med att Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet i höstas ställde ett så kallat garantitillägg till de sämst ställda pensionärerna som villkor för att stödja Magdalena Anderssons nya regering. Utspelet är tidstypiskt. Eftersom detta nya tillägg överhuvudtaget inte berör själva pensionssystemet, som tycks vara samtliga riksdagspartiers heliga ko. Istället skall det betalas direkt ur statskassan.
Magdalena Andersson böjde sig för utpressningen och ett garantitillägg finns därför med i regeringens vårbudget, som riksdagen ska besluta om i juni.
Högeroppositionen (M, SD, KD och L) har nu svarat genom att istället föreslå en höjning av garantipensionen och därtill sänkt skatt för alla pensionärer, ett förslag som på samma sätt lämnar det undermåliga pensionssystemet i orubbat bo. Också högerns bete skall betalas via statskassan.
Den fåkunnige kliar sig i huvudet och undrar över vad som är skillnaden mellan dessa förslag. Ett nytt garantitillägg eller höjd garantipension kan väl kvitta lika? Ja, så är det. I båda fallen ska det som bjuds finansieras via en statsbudget som framöver också belastas av Natomedlemskapets fördubblade militärutgifter.
Det politiska käbblet handlar därför om vem som bjuder mest. Nooshi Dadgostar tjattrar ivrigt om att hennes pensionstillägg kommer att ge nästan en miljon fattigpensionärer 1.000 kronor mer i månaden efter skatt, trots att Pensionsmyndighetens beräkningar säger 750 kronor.
Hur träffsäkert är V:s pensionstillägg?
Liberalernas Johan Pehrson drar till med att högerns förslag minsann ger fattigpensionärerna lika mycket och på köpet en slant till alla pensionärer, detta genom den sänkta skatten. Och så håller de på i en parodi på sången ur Annie get your gun: ”Allting som du gör kan jag göra bättre”.
Vi missunnar inte de med låg pension en rejäl inkomstförstärkning. Många av dem utgörs av kvinnor som jobbat i låglöneyrken i hela sina liv, som regel i kombination med huvudansvar för hem och familj, vilket gett dem låga livsinkomster.
Ändå anser vi att såväl garantitillägget som höjd garantipension utgör trubbiga verktyg för större rättvisa, då det bland garantipensionärerna finns människor som inte arbetat alls eller som sitter på stora förmögenheter. Detta visas av att bara hälften av garantipensionärerna har rätt till bostadstillägg, som tar hänsyn till hushållsinkomst och förmögenhet. Långtifrån alla med garantipension är fattigpensionärer.
Men låt oss bortse från denna lilla anmärkning. Det väsentliga är att käbblet om tusenlappen döljer det verkliga problemet. Som utgörs av ett alltmer anorektiskt pensionssystem.
Här bör först ett påpekande göras.
Mer i skymundan beslutade riksdagen i våras att höja pensionsåldern. Från den 1 januari 2023 höjs den så kallade riktåldern från 65 till 66 år och den lägsta åldern för att få ta ut pension höjs från 62 till 63 år, detta i en situation då den genomsnittlige LO-medlemmen går i pension vid 63,8 år.
De utslitna LO-medlemmar som nu lockas med valfläsk måste alltså slita ett år till för att komma åt den där tusenlappen.
Och inte nog med det. Från 2026 planeras att riktåldern med automatik skall knytas till medellivslängden. Från och med då kan politikerna två sina händer vad gäller pensionsåldern. Den bestäms inte längre av dem, utan av matematiken.
Detta är befängt. Sant är medellivslängden stiger i Sverige, inte minst på grund av medicinska framsteg. Men det betyder inte att dagens 60-åringar är friskare än gårdagens. I många fall är det tvärtom. Ett allt hetsigare arbetsliv sliter på både kropp och själ.
Men sådana bagateller tar ett underfinansierat pensionssystem inte hänsyn till. Det ska finansiera sig själv till avgifter som inte höjts på över 20 år och som därför inte tål fler pensionärer. Så simsalabim. När pensionärerna blir för många trollas en årskull bort och allt är åter frid och fröjd i politiken.
Vad är problemet? Givetvis att ett underfinansierat system måste tillföras mer pengar. Genom att pensionsavgiften höjs kraftigt. Det har ett stormrikt näringsliv råd med.
Men det finns ett större bakomliggande problem. Vet att överföringarna till det som i statistiken betecknas som ”ålderdom” minskat från 15,8 procent av BNP 1995 till 12,4 procent 2019. Minskningen kan synas beskedlig, men i reda pengar handlar det om 183 miljarder kronor.
Denna gigantiska summa har svenska politiker i god sämja undanhållit Sveriges äldre sedan det nya pensionssystemet infördes.
Kommunistiska Partiet kräver att pensionsåldern (riktåldern) åter sänks till 65 år. Vi kräver att pensionsavgiften höjs så att inkomsterna räcker till att garantera minst 60 procent av slutlönen i pension, som utlovat var.
För ökad rättvisa åt kvinnor kräver vi att de 15 bästa inkomståren skall vara pensionsgrundande, som i ATP-systemet, inte livsinkomsten.
Sveriges nuvarande och kommande pensionärer behöver en rejäl omgörning av ett undermåligt pensionssystem, inte valfläsk.
