I dagarna håller Socialdemokraterna partikongress. Magdalena Andersson ska framträda som den nya frälsaren till jubel från en enig medlemskår.
Kongressen går under namnet ”vi bygger landet”. Frågan är vilket land Socialdemokraterna bygger.
Klassklyftorna i Sverige har ökat under lång tid. En direktör tjänar motsvarande 60 industriarbetarlöner, att jämföra med nio industriarbetarlöner 1980. År 2000 var siffran 46 industriarbetarlöner.
Förra året kvalade Sverige för första gången in på listan över länder som har mer än en procent av världens dollarmiljonärer, enligt Credit Suisse årliga globala rikedomsrapport.
Under de senaste 20 åren har vi haft socialdemokratiskt styre under tolv år och borgerligt under åtta. Perioden innan dessa hade vi socialdemokratiskt styre under 15 av 20 år. Utvecklingen har alltså präglats av socialdemokratisk politik, en politik som kraftigt ökat klassklyftorna och orättvisorna.
Till kongressen har partistyrelsen i riktlinjerna skrivit att Socialdemokraterna aldrig kan acceptera en utveckling där klyftorna ökar. ”Klyftorna måste minska. Makt, möjligheter och ansvar ska ges och fördelas jämställt mellan kvinnor och män.”
Då borde rimligen den kommande kongressen radikalt lägga om den politik som sossarna fört de senaste 40 åren. Men den som granskar kongresshandlingarna finner inga spår av en sådan omläggning.
Riktlinjerna för kongressen slår fast att ”målet för den ekonomiska politiken är full sysselsättning”. Men den politiken övergav sossarna för 30 år sedan när de lämnade in ansökan om att Sverige skulle gå med i EU. Med EU-inträdet ökade arbetslösheten kraftigt och har sedan dess legat på runt åtta procent och aldrig under sex procent. Att jämföra med 30-årsperioden dessförinnan då snittet låg runt två procent och aldrig över fyra.
En förklaring är att EU tvingar sina medlemsländer att bekämpa inflation före de bekämpar arbetslöshet, och att det måste skapas överskott i de offentliga finanserna via det så kallade finanspolitiska ramverket. Om Socialdemokraterna menar allvar med en politik för full sysselsättning måste detta ramverk överges och Sverige lämna EU. Men givetvis har de inga sådana planer.
Istället skriver de att ”det finanspolitiska ramverket är grundläggande för att säkerställa ordning och reda i finanserna, men det ger också stort handlingsutrymme för åtgärder vid kris och nedgångar i ekonomin.” Det blir goddag yxskaft, att vilja något men att inte vara beredd att vidta de nödvändiga åtgärderna.
Konkreta förslag för att bekämpa Sveriges massarbetslöshet saknas helt. Skattereduktion för a-kasse- och fackföreningsavgiften, norm för heltid och fler arbetsmarknadsutbildningar skapar inte full sysselsättning och leder knappast till många jobb för de 388.000 personer som går helt utan arbete.
Hade kongressombuden menat allvar med en politik för full sysselsättning skulle de köra över partiledningen, inte bara i EU-frågan utan också krävt sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, sänkt pensionsålder och förbud mot bemanningsföretag. Eller varför inte krävt svenska kollektivavtal och förbud mot lönedumpande arbetskraftsimport.
Istället byggs på socialdemokratiskt manér ett luftslott där de låtsas värna arbetarnas intressen genom att föreslå ”att arbetskraftsinvandring från länder utanför EU ska begränsas till de yrken där det råder brist på arbetskraft” samt att arbetsmarknadsprövning införs. Men för företag i EU ska det fortsatt vara fritt fram att låta sina arbetare jobba i Sverige, med eller utan brist. Och det är uppenbarligen enkelt för företag att redan idag runda dessa regler.
De pensionärer som verkligen byggt vårt land har behandlats orättvist under lång tid. Drygt 300.000 av Sveriges pensionärer har mindre än 60 procent av medelinkomsten i pension och räknas därmed som fattigpensionärer. Men höjda pensioner eller ett bättre pensionssystem är inte på den socialdemokratiska agendan.
Det enda pensionärerna får av sossarna är ”att pensionsavgiften höjs, och det är vad som krävs för att lösa problemen på sikt”. Samtidigt klargörs att detta endast kan ske inom ramen för en bred pensionsöverenskommelse ihop med övriga partier. Finns ingen sådan överenskommelse läggs inget förslag på riksdagens bord.
KD har deklarerat att en höjning av pensionsavgiften är otänkbar och eftersom övriga borgerliga partier i pensionsgruppen är avvisande blir det återigen ett stort glapp mellan det sossarna säger och vad de i verkligheten kan göra. Men inför väljarna kostar det inget att försöka framstå som pensionärsvän eller att vara för full sysselsättning.
Inom skolan talas det om att förbjuda vinstuttag men såväl friskolesystemet som det fria skolvalet vill partiledningen ha kvar. Då kvarstår en segregerad skola som dränerar den offentliga skolan på sina resurser. Om sossarna menade allvar med en vinstbegränsning, varför då inte införa det i hela den skattefinansierade välfärdssektorn?
När nu landet ska byggas med Harvard- och Handelseleven Magdalena Andersson som byggherre blir det ett fuskbygge. Solsidan är byggd på subventioner, avdrag och företagsfjäsk. På bakgården byggs ett luftslott på skakig grund av innehållslösa löften och illusioner om målsättningar som inte går att uppfylla. Fast något annat är väl inte att vänta av det parti som gjort makten framför allt till sitt huvudmål.
Den som vill bygga ett stabilt och hållbart land måste söka sig till ett annat samhällsbygge än det som sossarna vill bygga under kongressen i Göteborg.
