Externa länkar
Förra veckan trädde den nya, eller uppdaterade, utlänningslagen i kraft. I korthet innebär den att tidsbegränsade uppehållstillstånd blir norm, att den som vill få permanent uppehållstillstånd i Sverige måste kunna försörja sig själv och att försörjningskravet för att bevilja anhöriginvandrare uppehållstillstånd stärks.
Lagen har både varit ett försök av Socialdemokraterna att möta en allt mer invandringsskeptisk opinion, och ett krasst resultat av de senaste årens migrationspolitik. Under kort tid tog Sverige emot ett mycket stort antal flyktingar och migranter, samtidigt som själva mottagandet har varit kaosartat och integrationsåtgärderna närmast obefintliga.
Att det skulle leda till problem, som ökad förslumning av både arbetsmarknaden och bostadsmarknaden, behövde man inte vara nationalekonom för att lista ut.
Den nya lagen är en ytterligare åtstramning av den tidigare ”tillfälliga” utlänningslagen som infördes 2016 för att minska asylinvandringen. Sedan dess har asylinvandringen också minskat kraftigt.
2016 beviljades 71.520 personer uppehållstillstånd av flyktingskäl (plus 15.149 flyktinganhöriga). Förra året var siffran nere i 10.279 (plus 5.513 anhöriga), den lägsta nivån sedan 2005 och, på grund av fördröjningen med asylansökningar, inte påverkad av coronakrisens stängda gränser.
Samtidigt är den totala nivån på invandringen fortfarande historiskt hög, med totalt 88.000 beviljade uppehållstillstånd förra året. Det är visserligen den lägsta nivån sedan 2007, men en högre nivå än något år dessförinnan.
Orsaken är att arbetskraftsinvandringen är fortsatt hög. Hur många det rör sig om totalt är inte lika lätt att ange som antalet flyktingar, då EU-migranter sedan 2014 inte behöver registrera sin uppehållsrätt. Men antalet beviljade arbetstillstånd var 2019 uppe i rekordhöga 43.250, för att förra året sjunka något som en konsekvens av coronakrisen.
Därutöver tillkommer anhöriga till arbetskraftsinvandrare och så kallade tredjelandsmedborgare bosatta i annat EU-land, vilka ofta är arbetskraftsmigranter.
De senaste decennierna, och framför allt sedan 2015, har invandringsfrågan legat som en blöt filt över svensk politik. Den har tvingat Moderaterna att kovända från Reinfeldts skenheliga romans med Miljöpartiet och ”öppna hjärtan”, till Kristerssons giftermål med Sverigedemokraterna och ”stärk gränsen”.
Den har splittrat allianspartierna mellan liberalism och blåbrun konservatism. Stora delar av högern har därmed gått från att i nyliberal anda förespråka öppna gränser under 1990-talet, till att nu mer eller mindre tävla om vem som har mest restriktiv invandringspolitik.
Samma twitterhöger som nu lägger skulden på vänsterns ”flyktingvurm” glömmer att det främst var företrädare för Svenskt Näringsliv, Moderaterna och Centerpartiet som vurmade för öppna gränser, medan Socialdemokraterna likt Kommunistiska Partiet traditionellt varit för en reglerad invandring – rätt att söka asyl för flyktingar men inte någon självklar rätt för kapitalisterna att importera arbetskraft.
Högerns till synes ambivalenta hållning i invandringsfrågan är inte märkligare än att den reflekterar borgarklassens skiftande behov i frågan. Genom att avreglera invandringen såg högern och kapitalisternas organisationer möjligheten att importera lågbetald arbetskraft från fattiga länder, och därmed pressa ned löner och villkor i Sverige. Det är en strategi som kapitalister över hela världen använt under hela kapitalismens historia.
Denna vurm för öppna gränser har dock varit tillfällig. Historiskt har högern förespråkat reglerad invandring, även när det gäller arbetskraftsinvandring.
Med åtstramningens tillfälliga uppehållstillstånd tas också ytterligare steg mot den typ av invandring som skulle kunna kallas kapitalisternas idealinvandringspolitik, nämligen cirkulär migration – att människor som migrerar återvänder till sina ursprungsländer när de inte behövs, för att sedan migrera igen.
Invandringsfrågan fått stora delar av vänstern att vända ut och in på sig själva – antingen för att rättfärdiga en av västvärldens mest liberala arbetskraftsinvandringslagar, eller för att haka på populistiska strömningar om stängda gränser även för flyktingar.
Kommunistiska Partiet har inte varit förskonade från debatter och motsättningar i frågan. På vår kongress förra året behandlades bland annat flyktingfrågan, och en resolution antogs.
I korthet kan Kommunisternas hållning i invandringsfrågan sammanfattas med att vi är för en reglerad invandring, där flyktingar med asylskäl ska beviljas uppehållstillstånd – medan flyktingar utan asylskäl och arbetskraftsinvandrare inom sektorer där det redan finns människor i Sverige som skulle kunna utföra jobben ska avvisas.
Vi förordar också permanenta uppehållstillstånd, då tillfälliga uppehållstillstånd – tillsammans med bostadsbristen, arbetslösheten, det segregerade skolsystemet och en mängd andra brister i det kapitalistiska Sverige – försvårar integrationen.
Att permanenta uppehållstillstånd villkoras med anställningskontrakt öppnar också för en ytterligare förslumning av arbetsmarknaden och rena slavkontrakt, där lönen och villkoren i praktiken är helt andra än de på pappret.
Det är människors behov av skydd som ska styra flyktingpolitiken, inte kapitalets jakt efter billig arbetskraft.
