Hur är efterfrågan på kaos och revolution till midsommar? undrar den lojale betongsossen Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida när han stämmer upp i de socialdemokratiska angreppen på Nooshi Dadgostar för att hon och Vänsterpartiet gör vad de lovat att göra.
– Vi är mitt uppe i en pandemi och att då orsaka en regeringskris är oansvarigt, snyftar Stefan Löfven.
Men det oansvariga är snarare att ta fram ett förslag om nya regler för bostadsmarknaden; regler som öppnar upp för att marknadshyror kommer att införas. Det är även respektlöst. Inget partis väljare vill att marknadshyror införs, inte ens Centerpartiets.
Socialdemokraternas arrogans och maktbegär visas nu i sin fulla skrud. Sossarna har ända sedan valdagen behandlat valresultatet i allmänhet och Vänsterpartiet i synnerhet mycket nonchalant. Sossarna ihop med L, MP och C har sedan januariöverenskommelsen ingicks låtsats som att Vänsterpartiet inte ingår i regeringsunderlaget. Vänsterpartiet har märkligt nog funnit sig i detta och försatt sig i situationen men med två förbehåll; januaripartierna fick inte passa en gräns när det gäller att försämra arbetsrätten eller om de försökte införa marknadshyror.
Nu anser Vänsterpartiet att en av dessa gränser har passerats. Visst kan det framstå som sent påkommet, men bättre sent än inte alls. Att Vänsterpartiet och Dadgostar nu gör vad de lovat att göra är bra och för det ska uppskattning visas. Vi har sett alltför många partier och politiker som bryter sina löften, vilket skapat en avgrundsdjup klyfta mellan politiker och vanligt folk.
Att Vänsterpartiet nu bryter med den rådande ordningen är en frisk fläkt som utmanar bekväma politiker som ser makten för maktens egen skull som det främsta målet.
Den nu uppkomna regeringskrisen är just regeringens kris, inte folkets kris och definitivt inte arbetarklassens kris.
En kris för en regering som bedriver mer borgerlig politik än vad den öppna borgerligheten själva vågade driva när de hade makten under Reinfeldt-åren innebär en ljusning för arbetarklassen. Kris vore det om januariöverenskommelsens 73 punkter blev verklighet.
Sossarnas och Löfvens taktik är klar. Frågan om marknadshyror ska förhalas, gärna gömmas undan i utredning och Vänsterpartiet ska anklagas för att vara äventyrare och oansvariga. Fungerar inget annat kan de alltid skrämmas med Sverigedemokraterna, som V då anklagas för ”att kroka arm med”.
Men Löfvens anklagelser studsar hela tiden tillbaka på honom själv; det är han som är en äventyrare eftersom han satte sig som rorsman för en nyliberal seglats. Det är han som är oansvarig då han driver igenom förslag som han vet inte har stöd. Å andra sidan kan man förstå varför Löfven och sossarna agerar som de gör. Vänsterpartiet har hittills alltid fogat sig hur nedvärderande sossarna än behandlat dem. Begreppet dörrmatta har under lång tid haft sin bäring. Vänsterpartiet har accepterat sossarnas trixande med arbetsrätten och LAS, där utredningen lämnades över på några av arbetsmarknadens parter.
Men detta förslag passerade tydligen inte Vänsterpartiets röda linje som i denna fråga alltjämt har förtroende för regeringen.
Men i frågan om marknadshyror anser V att linjen är passerad. Varför kan man undra? Här har trycket underifrån en stor betydelse. Runt om i Sverige har det under våren ordnats många protestmöten. Flera kampanjdagar har trots pandemin genomförts och detta har inte passerat maktens korridorer obemärkt. Protesterna har gett resultat.
Så talar till exempel alla om frågan i termer av marknadshyror, trots att regeringen och deras vänner ivrigt förnekar att de handlar om marknadshyror. Här har den breda massan för en gångs skull fått sätta dagordningen och kalla saker vid dess rätta namn.
Var det parlamentariska spelet kommer sluta vet vi inte. Sossarna kommer göra nästan vad som helst för att få behålla makten. Liberalerna och Miljöpartiet vill för allt i världen undvika ett extraval eftersom det riskerar att förinta deras partier. Men alldeles oavsett om det blir extraval eller en ny Löfvenregeringen har gränserna förskjutits för vad som är möjligt. Spelplanen drogs upp under 129 dagar efter valet 2018. Då placerades ett antal spelpjäser på bordet som det kommer bli svårt att slå ut under de kommande åren. Utredningen om marknadshyror är gjord, förslagen finns där på pränt.
Utredningen om arbetsrätten är gjort och förslagen finns både på pränt och förankrade i en splittrad fackföreningsrörelse. Värnskatten är redan borttagen och klassklyftorna har ökat rejält. Fler RUT-bidrag har införts och arbetsgivaravgifterna sänkts. Privatiseringsplanerna för Arbetsförmedlingen är kvar på bordet, betyg från årskurs fyra har införts och mångmiljardsatsningen på militären är redan klubbad. När januariöverenskommelsen släpptes fram fördes dessa spelpjäser upp på brädet när Vänsterpartiet tryckte på de gula knapparna.
Dessa pjäser kan inte avlägsnas via en misstroendeomröstning i riksdagen. Enda sättet att få bort dem är att en massiv opinion underifrån kräver det, genom att välta spelet över ända. Lite kaos och revolution skulle spelet må bra av. En midsommarkris i det nyliberala året 2021 är bara att välkomna.
För vår del har vi inget emot ett extraval. Frågan som har utlöst regeringens kris är frågan om att införa marknadshyror i den svenska bostadspolitiken. Låt då denna fråga bli huvudfrågan i ett extraval. Låt väljarna få bestämma, ska vi införa marknadshyror eller inte i vårt land? För vår del är svaret självklart – nej till marknadshyror!
