Med drygt ett år kvar till riksdagsvalet har regeringen Löfven låtit den arbetarfientliga januariöverenskommelsen blomma ut i all sin prakt. Den fjärde juni presenterades förslaget om att införa marknadshyra för nybyggda och ombyggda lägenheter, ett första steg mot att helt införa fri hyressättning i hela beståndet.
Tre dagar senare kom nästa angrepp på vår trygghet när regeringen presenterade tre parallella utredningar för att göra Las-överenskommelsen till verklighet. De tre utredningarna behandlar anställningsskydd, kompetens- och omställningsstöd samt det nya studiestödet.
Den första delen utreder de förändringar – läs försämringar – som föreslås i Lagen om anställningsskydd. Vi har sagt det förut men det tål att upprepas. Parternas överenskommelse, som de två LO-förbunden IF Metall och Kommunal tillsammans med tjänstemännens PTK slutit med Svenskt Näringsliv, är en katastrof för tryggheten på svensk arbetsmarknad.
Försämringarna gäller i första hand att allt fler ska kunna undantas turordningsreglerna vid uppsägningar. Det ska bli lättare och billigare att säga upp personal. Dessutom försvinner begreppet ”saklig grund” ur lagstiftningen och ersätts med det nya termen ”sakliga skäl”. Begreppet är centralt i Las och den grundläggande spärren mot godtyckliga uppsägningar, men av regeringen framställs det som ren kosmetika.
I sin presentation av lagförslaget skriver regeringen: ”En uppsägning från arbetsgivaren ska grunda sig på sakliga skäl”. Men att byta ut en juridisk term kommer leda till stora förändringar. Det nuvarande begreppet har preciserats i hundratals domar i arbetsdomstolen genom åren. En rättspraxis som nu kommer bli ogiltig.
Försämringarna i anställningsskyddet innebär enligt de fackliga medlöparna IF Metall och Kommunal inga stora problem, och ska kompenseras genom att allmän visstid ersätts med den nya särskilda visstiden. Kommunal framställer det som en seger för arbetarkvinnorna, de som i allra högst utsträckning drabbas av otryggheten på arbetsmarknaden. Namnbytet medför nämligen att anställningsformen förkortas från 24 till 12 månader. Därefter är tanken att den osäkert anställda ska erbjudas en fast tjänst.
Problemet är att denna förändring redan testats med ett minst sagt magert resultat. Redan 2012 lyckades Handels genom sina kollektivavtal få igenom en liknande förkortning av konverteringstiden från visstidsanställning till fast anställning. Efter ett år ska alltså alla anställda i handeln med allmän visstid erbjudas en fast anställning.
Förhoppningen var såklart att denna uppstramning av Las i kollektivavtalet skulle leda till färre otrygga anställningar i handeln. Dessvärre visade det sig inte ha någon effekt alls. De senaste tio åren har andelen otrygga anställningar i handeln varit oförändrad och ligger på runt 30 procent av arbetskraften.
De otrygga anställningsformerna måste bort i sin helhet. Det är möjligheten för arbetsköpare att utan motivering och skäl använda sig av otrygga anställningar som är problemet – inte vad de kallas eller hur länge de pågår.
Parternas överenskommelse är mer omfattande än bara anställningsskyddet och Las. Som en morot för att få med sig facket på tåget lockar staten med att skjuta till pengar för ett nytt omställningsstudiestöd. Det nya stödet innebär att anställda som vill fortbilda sig eller studera till ett nytt yrke ska kunna få upp till ett år av studierna betalda genom ett särskilt studiestöd som baseras på lön.
Det nya stödet kan ge över 20.000 kronor i månaden, vilket är betydligt mer än de lån som ges av CSN. Tanken är att överbrygga det hinder som det alltför låga studiestödet innebär för många, och göra det möjligt för fler att återuppta studierna senare i livet.
Förslaget är inte dåligt i sig. Att studera och förkovra sig är viktigt både för samhällets och individens utveckling. Men möjligheten att byta yrkesbana riskerar att försämra arbetsmiljö och villkor på de arbetsplatser och i de branscher som ses som genomfartsyrken. Även med generösa studiestöd måste varje arbetare kunna stanna kvar i sitt yrke hela livet utan att för den saken riskera låga pensioner eller förslitningsskador.
IF Metall, Kommunal och tjänstemännens PTK har sålt ut tryggheten för både arbetare och tjänstemän, men utöver symboliska ändringar behöver kapitalet inte betala något i parternas överenskommelse. De nya studie- och omställningsstöden kommer helt finansieras av staten. Bara det nya studiestödet beräknas kosta 8 miljarder kronor per år. Pengar som givetvis inte kommer tas in från kapitalet.
Det nya kompetens- och omställningsstödet är även det utformat på ett sådant sätt att staten tar över en kostnad som nu ligger hos företagen. Alla som omfattas av kollektivavtal har redan idag tillgång till så kallade trygghetsstiftelser. De är stiftelser som skapats genom att anställda har avstått löneutrymme för att få tillgång till stöd vid uppsägningar.
I förslaget som regeringen presenterade kommer det nya statliga omställningsstödet gälla alla anställda oavsett om de har kollektivavtal eller inte. Där står även att arbetsköpare med kollektivavtal och som därmed redan är anslutna till trygghetsstiftelserna ska kunna få ersättning av staten för sina kostnader. Företagen ska alltså få betalt för att de anställda har avstått lön.
Den nya arbetsrätten är dyrköpt för arbetarklassen men kostar inte kapitalet någonting. Men striden är inte över. De politiker och förtroendevalda som säljer ut vårt anställningsskydd måste ställas till svars för sitt agerande, på årsmöten, kongresser och i val – och framför allt måste arbetare kollektivt höja rösten till försvar av anställningsskyddet.
