Många vänsterpartister satte säkert morgonkaffet i vrångstrupen när Nooshi Dadgostar i en intervju i Göteborgsposten (17/5) bjöd in Centerpartiet och Annie Lööf till regeringssamarbete. Vad är detta? Ska Vänsterpartiet verkligen regera tillsammans med Sveriges mest extremliberala parti?
I intervjun darrade Dadgostar inte på manschetten. ”Det finns inga andra möjligheter. Det krävs fyra partier på våran sida – V, S, MP och C – för att regera landet”, svarade hon. Våran sida?
I sociala medier har Dadgostar tvingats pudla en smula. ”Inviten innebär naturligtvis inte att vi kommer att medverka till att genomdriva C-politik”, försäkrar hon oroliga partikamrater. Men det är mest krumbukter. Poängen med utspelet är att V deklarerar sin vilja att ingå i en regering som inkluderar extremliberala C.
Annie Lööfs svar var väntat. ”Den dörren är stängd. Vi samarbetar inte med ytterlighetspartier, vare sig med SD eller V”, deklarerade Lööf som många gånger förr och fullt logiskt. För att motivera skilsmässan från själsfränderna M och L, och utan att stänga den dörren helt, måste Lööf bunta ihop V med SD.
Med frieriet avvisat kan man tycka att saken är utagerad och att Dadgostars invit därmed förpassats till de tomma utspelens överfulla garderob. Men så enkelt är det inte. Det avgörande är som sagt att Dadgostar markerar att Vänsterpartiet vill ingå i en S-ledd regering efter valet 2022 och att man för det är beredda till långtgående kompromisser, därav inviten.
Nu räcker det inte med viljeyttringar och inviter för att Stefan Löfven, eller hans efterträdare, ska släppa in V. Det krävs mer handfasta bevis för Vänsterpartiets kompromissvilja.
En inteckning i en sådan bevissamling gjorde Vänsterpartiet i januari 2019, då riksdagsgruppen tryckte på de gula avstå-knapparna och släppte fram Löfvens nuvarande regering. Det var en kompromiss som heter duga, då V därmed också släppte fram den nyliberala januariöverenskommelsens 73 punkter, dikterade av C och L. Istället för att driva fram nyval, vilket hade varit det enda rätta för ett vänsterparti värt namnet, släppte V fram en regering som gisslantagits av två extremliberala partier.
För husfridens skull paketerade Jonas Sjöstedt sin nyliberala frisedel i yvig retorik. Om Löfven & Co försämrar arbetsrätten eller inför marknadshyror i nybyggnation kommer V att fälla regeringen, löd löftet. Det var skrivet i vatten, men löftet lugnade ett vilset parti. Och framförallt var huvudsyftet uppnått. Genom att släppa fram Löfvens regering markerade Sjöstedt att V är ett ansvarstagandets parti.
Resultatet har inte låtit vänta på sig. Så avskaffades värnskatten den 1 januari 2020, stick i stäv med V:s politik och utan något misstroendevotum. Så går det när man ger frisedel åt liberaler.
Nu är Sjöstedt historia och hans löften på väg ut med honom. Vad gäller arbetsrätten förklarar Nooshi Dadgostar att Vänsterpartiet ställer sig bakom en ny Las-lagstiftning, om bara LO gör det, vilket till synes är på gång. Visst är det en hissnande saltomortal. Från hot om att fälla regeringen till acceptans av försämringar av arbetsrätten. Med sossestyrda LO som alibi.
Hur det går med marknadshyrorna återstår att se. Men ett stalltips är att Dadgostar slingrar sig förbi löftet om misstroendevotum också i den frågan. Att fälla regeringen Löfven ingår inte i V-ledningens strategiska plan. De vill tvärtom vara en del av denna regering.
Två korrigeringar återstår för att V ska bevisa sig regeringsdugligt. Inget regeringsparti i Sverige kan ens antyda att man är för att Sverige ska lämna EU, och alla regeringspartier måste svära trohet till det finanspolitiska ramverk som vakar som en hök över fortsatta nedskärningar i det offentliga.
Vad gäller EU har pandemin ställt till det för V. Meningen var att kongressen i höstas skulle anta ett nytt partiprogram, där de vaga antydningarna om att V är för att Sverige lämnar EU stryks. Men då kongressen genomfördes digitalt fick programdebatten ajourneras. Detta lär dock kunna åtgärdas i god tid före nästa val.
Med trohetsförklaringen till det finanspolitiska ramverket har V kommit längre, om än i skymundan. Förklaringen återfinns i partiets motion inför budgeten 2021, som i sin helhet utgör en önskelista över progressiva reformer. Men här gäller det att läsa det finstilta. För i kapitlet ”Vänsterpartiets riktlinjer för den ekonomiska politiken” framgår att V ställer sig bakom det finanspolitiska ramverket och därmed bakom den nyliberala normpolitik som detta ramverk är att satt att vaka över. Den enda lilla justeringen består i att man på grund av coronan vill se en mer expansiv sysselsättningspolitik.
Det finstilta fäller ridån över önskelistan. Det går inte att driva vänsterpolitik och samtidigt svära trohet till nyliberal normpolitik.
Slutligen några ord om Vänsterpartiets ”nya ekonomiska politik”, som inte är mer ny än att den var traditionell socialdemokratisk politik för några årtionden sedan. ”Den nya ekonomiska politiken” är något av ett monument över Vänsterpartiets högerförflyttning.
Partiprogrammets socialistiska vision och kritik av kapitalismen har stuvats undan. Målet är istället en mänskligare och mer effektiv kapitalism. Nog borde Annie Lööf bedåras av en sådan ambition, om inte just nu så på sikt.
Det är tveksamt om högerförflyttningen räcker för att V ska tas in från kylan redan 2022. Men Nooshi Dadgostar har framtiden för sig. Med några inteckningar till lär dörren öppnas, åtminstone på glänt.
För den som vill socialism och antikapitalistisk klasspolitik är Vänsterpartiet förlorat. Men som bekant finns alternativ.
