Kamrater, första maj-firare!
Det är något konstigt med friheten. Samtidigt som pandemilagen förbjuder organiserade åsiktsyttringar med fler än åtta personer fortsätter den arbetarfientliga politiken.
Regeringen går fram med planerna på marknadshyra och försämringar i anställningsskyddet. Våra skattemiljarder pumpas ned till Bryssel för att bygga upp ännu en fond att rädda kapitalismen från sin kris.
I en krönika i Göteborgs Posten skriver kulturchef Björn Werner att ”pandemin har visat att intresset för demokratisk frihet tyvärr är begränsat. För många verkar trygghet, ekonomisk säkerhet och det lilla livet vara överordnat”.
Han påstår att det gör honom bekymrad men konstaterar också att han hade trivts ganska bra i Östtyskland.
Ändå är det vi kommunister som är ensamma om att värna mötesfriheten och utmana inskränkningarna av den borgerliga demokratin. Men vårt första majfirande handlar om mer än politiska rättigheter.
Det som får Björn Werner att drömma om östeuropa stämmer nämligen väldigt illa med hur många människor upplever sin vardag. Tryggheten och den ekonomiska säkerheten för vanligt folk är hotad av kapitalets krav på ökade vinster.
Vårt första maj-firande är ett försvar av både politiska och sociala rättigheter. Rättigheter som arbetarklassen kämpat sig till och som kapitalet nu försöker ta tillbaka. Vi värnar mötesfriheten och bryter mot pandemilagen därför att samhällsutvecklingen kräver att vi säger ifrån.
Kamrater, pandemin har satt fingret på det sjuka samhälle vi lever i. Marknadskrafternas har lämnat välfärden anemisk.
Anställda har fått riskera liv och hälsa för att upprätthålla vård och omsorg. Samtidigt som chefer smitit före både vårdpersonal och riskgrupper i vaccinationskön.
Trots att vi är i en pandemi fortsätter de privata vårdförsäkringarna dra undan sjukvårdsresurser från det gemensamma. Resurser som hade kunnat gå till att vårda de som behöver det mest.
Kamrater, det är något konstigt med friheten när marknadens behov går före människors behov.
Riksdagen har satt mötesfriheten och demonstrationsfriheten i karantän. Det anses automatiskt vara smittspridning om fler än åtta personer utnyttjar sina demokratiska rättigheter.
Inom en snar framtid finns det dessutom en risk att jag inte ens hade kunnat hålla mitt tal ensam. Runtom i landet beslutar kommuner, med stöd av pandemilagen, att tjänstemän och politiker ska kunna förbjuda medborgarna tillträde till vissa platser. Parker, badplatser och andra allmänna ytor riskerar att bli förbjudna områden, samtidigt som gallerior och butiker tillåts hålla öppet.
Att stänga ned de delar av staden som finns för rekreation slår mot de som inte kan köpa sig till alternativ. Många av dem är arbetare i välfärden, med otrygga anställningar och låga löner. Det är deras möjligheter till återhämtning som hotas. Det är restriktioner med tydlig klassorättvisa.
I en intervju säger Socialminister Lena Hallengren att hon ser framför sig ett ”nytt normalläge”. Även när massvaccinationen har fått smittspridningen under kontroll vill regeringen att medborgarna ska vänja sig vid restriktioner.
Istället för att lösa pandemin med att inskränka medborgarnas friheter borde vi göra det motsatta, inskränk kapitalismen!
För att kunna möta nästa pandemi på ett acceptabelt sätt behöver vi en välfinansierad sjukvård fri från marknadskrafter och New Public Management. En välfärd med resurser och marginaler. Där det finns beredskap och personalen inte drivs till bristningsgränsen.
Vi måste helt enkelt befria välfärden från kapitalismen!
Kamrater, rätten till en bostad är under attack.
Om två månader, den första juli, vill regeringen införa fri hyressättning på nybyggda bostäder. Reformen är en del av januariöverenskommelsen som slöts mellan Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna – och som inte kunde blivit regeringspolitik utan Vänsterpartiets stöd.
Om reformen genomförs kommer den naturligtvis leda till en prischock på nybyggnation, men den kommer också användas som en murbräcka för att slå igenom hyreshöjningar i hela beståndet.
Ett system för hyressättning som bygger på tillgång och efterfrågan i en tid med stor bostadsbrist är liktydigt med massiva hyreshöjningar. Inte minst då det saknas bostäder i tre av fyra svenska kommuner.
I bostadsbristens spår har också priserna på bostadsrätter och villor skjutit i höjden. Många svenskar är idag belånade upp över öronen. Priserna dopas av låga räntor och statliga räntebidrag.
Den beryktade bostadskarriären går närmast att likna vid ett pyramidspel. En lånekarusell som skapar miljardvinster åt de svenska storbankerna.
En marknadsanpassad bostadspolitik innebär större frihet för fastighetsägare och mindre frihet för de boende. Det drabbar alla låginkomsttagare. Ungdomar och arbetare och inte minst kvinnor.
Med stor bostadsbrist och höga hyror tvingas många kvinnor stanna kvar i destruktiva förhållanden helt enkelt därför att de inte har råd att flytta. En social bostadspolitik är en fråga på liv och död.
Kamrater, det är något konstigt med friheten när marknadens behov går före människors behov.
Regeringen hade nog hoppats att man i skydd av restriktionerna skulle kunna genomföra reformen i det tysta. Men den taktiken har inte lyckats.
Den nationella kampanjen ”Nej till marknadshyra” förde upp frågan på dagordningen. Trots rådande restriktioner genomfördes över 150 torgmöten över hela landet, imponerande!
Det arbetet måste fortsätta, och pressen bibehållas fram till åtminstone den 1 juli, så att förslaget om marknadshyra inte går att genomföra.
En social bostadspolitik som sätter behov före vinst är det enda som kan lösa bostadsbristen. Pågående utförsäljningar och ombildningar av allmännyttans bostäder måste stoppas. Det offentliga måste åter ha huvudansvaret för bostadspolitiken och sluta agera som enbart beställare.
När byggnation och förvaltning sker i allmännyttans egen regi kan vi säkerställa att det byggs för arbetare och låginkomsttagares behov. Och att de som jobbar på våra byggarbetsplatser gör det under svenska kollektivavtal.
Bygg bort bostadsbristen – befria bostaden från marknaden!
Rätten att vara oppositionell och att fritt kunna utmana rådande förhållanden är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle. Särskilt viktigt är det att värna yttrandefriheten i arbetslivet.
För några dagar sedan uppmärksammades hur det privata vårdbolaget Attendo försökt stoppa och hota anställda som anmält missförhållanden i vården. Det är fullständigt oacceptabelt.
Tyvärr är det något vi lär se mer av, då regeringen, mitt under brinnande pandemi, tvingar fram försämringar i anställningsskyddet. Det kommer sätta press på villkor och arbetsförhållanden för alla som jobbar och leda till en förslumning av hela arbetsmarknaden.
Det ska bli lättare och billigare att säga upp anställda och fler ska kunna undantas från turordningen. Takten kommer skruvas upp när arbetskamrater som inte orkar med tempot enklare kan gallras och ersättas med ny arbetskraft. Färre kommer våga säga ifrån när det är chefernas godtycke som avgör vilka som får ha arbetet kvar.
Kort sagt, mer frihet och mer makt ska flyttas från oss som arbetar till de som äger. Det är något konstigt med friheten, kamrater.
I höstas tvingades LO till förhandlingsbordet under hot om att göra regeringens nyliberala Las-utredning till lag. Efter omfattande fackligt gräsrotsarbete kunde som tur var LO:s förhandlingsdelegation bakbindas. Den förbjöds att förhandla bort begreppet ”saklig grund”, den del av lagstiftningen som hindrar godtyckliga uppsägningar.
Några dagar efter att ett enigt LO för andra gången avvisat Svenskt Näringslivs bud, bröt IF Metall enigheten och den 4 december anslöt både IF Metall och Kommunal till det nya huvudavtalet.
IF Metalls svek går i linje med den roll som de tilldelats av LO. Genom industriavtalet, det så kallade märket, har IF Metall i mer än 20 år agerat som lönepolis mot resten av arbetarklassen och blivit en lydig allierad till det svenska kapitalet.
Marie Nilsson är ordförande för IF Metall men sitter också med i det socialdemokratiska verkställande utskottet. Hon har precis som övriga socialdemokratiska ledare förbundit sig att genomföra januariöverenskommelsen.
Men motståndet gror ute på arbetsplatserna. Runtom i landet diskuteras och samlas namn mot fackpamparnas svek.
Kravet som lyfts är att det nya huvudavtalet måste ut på omröstning i fackförbunden. De arbetare som själva berörs måste få säga sitt i en öppen och fri diskussion.
Kommunisterna säger: Försvara anställningsskyddet – avtalet måste ut på omröstning!
Kamrater, pandemin har avslöjat EU för vad det är. Lagstadgad nyliberal högerpolitik. En intresseorganisation för att kapitalets frihet alltid ska sättas främst.
Men EU- och euro-projektet är skakigt. För att hålla samman bygget har EU beslutat inrätta en återhämtningsfond.
Fonden säljs in som ett solidariskt sätt att hantera coronakrisens verkningar. Men det handlar inte om solidaritet med de hårt drabbade arbetarna, utan om att garantera vinsterna för bankerna som tjänat på eurokrisen.
Sverige ska bistå fonden med 150 miljarder skattekronor. Trots att svenska folket valde bort EMU i folkomröstningen 2003 ska vi betala för en havererad monetär union.
Kamrater, det är något konstigt med friheten när vi utan diskussion flyttar makt från folkvalda politiker till ”experter” som inte är valda av någon.
Med återhämtningsfonden tas för första gången enorma lån i EU:s namn. Det blir den icke folkvalda EU-kommissionen som ska distribuera pengarna.
Detta innebär ännu ett steg bort mot folkligt inflytande. Ännu ett steg mot ett Europas förenta stater och ett hot mot varje folks frihet och rätt till nationellt självbestämmande.
Sverige ut ur EU – befria Europa från kapitalets union!
De hade kunnat samlats idag utan att bryta mot restriktionerna. De åtta personer som äger mer än den fattigaste halvan av jordens befolkning.
I skuggan av corona och de direkta attackerna på arbetarklassens rättigheter pågår klimatförändringarna som ett av de största hoten mot våra livsvillkor.
Den orättvisa fördelningen av jordens resurser göder klimatkrisen och hindrar fattiga länder och människor att ta del av modernisering och självförsörjning. Arbetare och bönder i tredje världen, som redan nu kämpar för att kunna leva värdiga liv trots imperialismens härjningar, kommer få ännu svårare att försörja sig.
Alla försök att bromsa klimatförändringarna har misslyckats, eftersom man fokuserar på individuella lösningar och låter kapitalet slippa undan ansvar. För att lyckas stoppa klimatförändringarna behöver den miljöförstörande masskonsumtionen upphöra.
För att det ska vinna folkligt stöd måste det kombineras med sociala reformer som höjer livskvaliteten. Sex timmars arbetsdag, sänkt pensionsålder och utbyggd välfärd och kultur.
En klimatomställning behöver en nationell såväl som global ekonomisk planering. En demokratisk och rättvis fördelning av jordens ändliga resurser.
Stoppa exploateringen av människan och naturen – befria klimatet från kapitalismen!
I varje bostadsområde, på varje skola och på varje arbetsplats överallt möter människor ett ekonomiskt system som varken kan eller vill tillgodose deras behov. Överallt föds nytt motstånd som måste ges en röst.
I Kommunistiska Partiet vägrar vi stå tysta när marknadens angrepp på hyresrätten cementerar fattigdom och segregation.
Vi vägrar stå tysta när socialdemokratiska politiker och fackpampar säljer ut anställningsskyddet.
Vi vägrar stå tysta när miljarderna rullar ned mot Bryssel för ännu en bail-out.
Vi vägrar stå tysta när kostnaden för klimatkrisen ska bäras av de som gjort minst för att orsaka den.
Vi vägrar stå tysta när mötesfriheten och demonstrationsfriheten inskränks.
Vi vill inte ha ett ekonomiskt system som sätter kapitalets frihet framför människors frihet. Som sätter marknadens behov framför människor behov.
Den här pandemin har drabbat arbetarklassen värst och för att stoppa den måste vi hålla avstånd. Men lika viktigt är det att stoppa angreppen på våra rättigheter, och för det krävs att vi sluter oss samman.
Krossa kapitalismen – leve socialismen!
