Relaterade artiklar
”Hela poängen med EMU är att inget medlemsland ska kunna föra en annan ekonomisk politik är den högerpolitik som är grundlagsfäst i Maastrichtfördraget och dikterad av den så kallade stabilitetspakten. I EMU är prisstabilitet den enda som betyder något. Sysselsättning och social trygghet betyder ingenting. Detta ger högerpolitik för hela slanten.”
Så skrev vi i Kommunistiska Partiet (då KPMLr) i ett flygblad inför folkomröstningen om EMU 2003. Nu, 18 år senare, kan alla konstatera att vi hade rätt. Förra veckan kom ytterligare ett bevis för detta när riksdagen röstade för EU:s så kallade återhämtningsfond.
Denna fond ska skrapa ihop ofattbara 7.500 miljarder kronor. Av dessa ska vi svenska skattebetalare stå för 150 miljarder kronor. Med coronapandemin som förevändning ska pengarna gå till att hålla ihop det EU-projekt som alltmer knakar i fogarna och till att rädda en valutaunion som Sverige inte ens är medlem i. Fonden handlar även om att bygga upp EU för att kunna stå emot USA och framförallt Kina i de kommande handelskonflikter som blir allt intensivare.
Euroområdet styrs från den europeiska centralbanken i Frankfurt, något som de brittiska kapitalisterna till slut fick nog av. Det resulterade i EU:s största kris hittills, brexit, och visar att det är möjligt för ett land att lämna unionen.
Och fler kan följa efter. Diskussionen om att lämna EU har efter Brexit tagit fart i främst Italien. Landet är ihop med Spanien bland de största förlorarna på eurosamarbetet. Italiens valuta revalverades när euron infördes och i spåren av finanskrisen har landet tappat en fjärdedel av sin industriproduktion. Utvecklingen har öppnat upp för högerpopulistiska nationalistiska politiker som profilerat sig på att angripa EU:s liberalism och strunta i EU:s budgetregler.
I Ungern och Polen har korruptionen brett ut sig. Dessa länder har även inskränkt den borgerliga demokratin, angripit den fria pressen och domstolsväsendet samt infört lagar mot kvinnors rättigheter. De två länderna är ihop med Tjeckien också på kollisionskurs med Bryssel om migrationspolitiken och har vägrat gå med på skärpta klimatkrav.
EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen hoppas nu på rättning i ledet och att kritikerna ska tystna när de enorma tillgångarna ur återhämtningsfonden ska fördelas. När uppgörelsen om fonden gjordes förra sommaren fick de hårdföra och olydiga medlemsländerna igenom sina krav med hot om att blockera hela processen.
Sverige, Danmark, Nederländerna och Österrike som stod för en sparsam linje vek ned sig helt. De sparsamma ville att räddningspaketet skulle bestå av lån och inte bidrag. Men så blev inte fallet, utan 390 miljarder ska gå som bidrag, endast 360 miljarder som lån.
EU har aldrig tidigare bett EU-kommissionen låna pengar till utgifter i budgeten utan principen har varit att en kostnad ska motsvaras av en avgift. Här finns orsaken till Sveriges höga medlemsavgift. Som näst största nettobetalare till EU vill de andra länderna ha med Sverige på tåget. Sedan EU-inträdet har Sverige skickat ned 718 miljarder kronor till Bryssel i medlemsavgift. Denna avgift kommer nu öka med 6 miljarder om året, förutom de 150 miljarderna till återhämtningsfonden.
I debatten fokuserar de flesta på de extra fondpengar vi ska betala under 30 års tid för att rädda det havererande EU-projektet, men denna summa är faktiskt mindre än vad kostnaderna blir för den höjda medlemsavgiften. Redan 2046 kommer vi ha skickat ned samma summa till Bryssel som avgiften för återhämtningsfonden, som ska vara slutbetalad 2058.
Stefan Löfven och hans regeringen var alltså sällsynt dåliga förhandlare förra sommaren när den svenska självbestämmanderätten såldes ut ännu mer och våra barnbarns ekonomi pantsattes. Löfven borde haft stake att säga nej och lagt ett svenskt veto mot det vettlösa förslaget att införa coronabidrag utan koppling till själva coronapandemin och det på upplåningens basis. Löfven har uppenbarligen glömt Göran Perssons mantra om att den som är satt i skuld inte är fri.
Fri är man definitivt inte som medlem i EU. Hela EU-projektet bygger på nyliberala doktriner och lagstadgad högerpolitik. Som medlem måste vi bekämpa inflation före vi bekämpar arbetslöshet. Alltsedan Sverige blev medlem i EU har vi haft massarbetslöshet, oavsett om det varit lågkonjunktur eller högkonjunktur.
Under 1960-1980-talen var arbetslösheten i Sverige runt två procent och endast en gång strax över fyra. Sedan vi gick med i EU ligger arbetslösheten på runt åtta procent och har endast en gång varit nere under sex. Hela EU-projektet bygger på att pressa tillbaka arbetarklassen och hålla kapitalet under armarna.
EU och den monetära unionen innebär krav på nedskärningar i offentlig sektor och en ökning av den privata sektorn. EU-statuterna ställer krav på försämringar av arbetsrätt och anställningstrygghet för att öka den så kallade flexibiliteten på arbetsmarknaden. Något vi känner igen genom angreppen på Las och importen av billig arbetskraft. EU kräver avregleringar och privatiseringar. Säg posten, telefonin, apoteken, elbolagen och alla förstår vad det handlar om.
Sverige har nu mer än 25 års erfarenhet av EU-medlemskapet och miljardrullningen till Bryssel. När ska vi få utvärdera detta? Enda sättet att genomföra en ordentlig genomlysning av hela EU-projektet är att utlysa en ordentlig offentlig debatt som avslutas med en folkomröstning. En folkomröstning där svenska folket får säga sitt om EU-medlemskapet har varit bra eller dåligt, om vi ska stanna kvar i eller lämna EU.
För vår del är svaret självklart. Nationellt självbestämmande, oberoende och solidaritet med världens länder kräver att vi lämnar EU. Sverige ut ur EU – omgående!
