Sverige är ensamt i världen om sitt friskolesystem, ett system där offentliga medel går till privata företag som bedriver skolverksamhet med vinstsyfte och där vinsten kan plockas ut utan begränsningar.
När övriga världen förvånas över och dömer ut systemet hyllas det av våra politiker som inte lyfter ett finger för att ändra denna inhumana och segregerande konstruktion.
Svensk skola har översköljts av riskkapitalister som ser säkra inkomster utan att behöva riskera något. Skattebetalarna står som garant för ett vinstsystem där många barn och ungdomar får betala med sämre utbildning. Uppdelningen mellan vi och dem blir allt värre i vårt land och här skyndar skolsystemet på processen. Klassklyftorna ökar och det fria skolvalet är en av orsakerna.
Academedia och Internationella Engelska Skolan är de två största friskolekoncernerna. Academedias största ägare är investmentbolaget Mellby Gård som kontrolleras av den skånska miljardärsfamiljen Andersson, men bland de fem största ägarna finns Swedbank, Nordea och Handelsbanken.
Svenska banker lockas sedan en tid tillbaka av de säkra investeringarna i skolvärlden. De vet att politikerna inte har några planer på att begränsa vinstuttagen eller att strypa friskolornas utbredning.
Det senaste året har Swedbank med ordförande Göran Persson ökat sitt aktieinnehav från två till tio procent i Academedia, där vinsten förra året var 556 miljoner kronor varav 158 miljoner delades ut till aktieägarna. Pengar som egentligen är till för barn och ungdomars skolgång men istället fyller fickorna på redan rika aktieägare.
Internationella Engelska Skolan ägdes fram till i början av november av amerikanska riskkapitalbolaget TA Associates. Det såldes med miljardvinst till Luxemburgbaserade Paradigm Capital och grundaren Barbara Bergström. Styrelseordförande är Carola Lemne, som fram till 2018 var vd för Svenskt Näringsliv.
Pandemin har enbart varit positiv för dessa koncerner. Academedias aktiekurs har sedan pandemin bröt ut ökat med över 100 procent. De fem största friskolekoncernernas senaste årsredovisningar visar på ett rörelseresultat på 1,5 miljarder kronor.
Friskolesystemet är med rätta starkt ifrågasatt. Sjunkande resultat i internationella studier ihop med betygsinflation och en alltmer segregerad svensk skola har gjort att även många borgare vill reformera systemet.
För snart ett år sedan kom regeringens utredning ”En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning”. Friskolekramarna gick i taket när utredningen pekade på att friskolor har lägre kostnader än de kommunala och att skolpengen till friskolorna därför borde sänkas med åtta procent. Då ska man veta att när systemet infördes var friskolornas skolpeng 85 procent men regeringen Persson höjde den till 100 procent 1997.
Åstrandutredningens modesta krav kommer inte att förändra sakernas tillstånd på skolmarknadens område. Svensk skola är en nyliberal experimentverkstad där det fria skolvalet gjort utbildningen till en vara, skolorna till producenter och eleverna till konsumenter där betygen är konkurrensmedel.
Ett stående krav bland såväl vänster- som högerfolk samt lärarnas fackliga organisationer är att förstatliga skolan. Det är ett krav som denna ledarsida till fullo håller med om – men samtidigt skorrar kravet falskt, för bland nästan alla som för fram kravet avses endast den kommunala skolan, inte friskolorna.
Menar man allvar med att skapa en jämlik och rättvis skola, där alla elever garanteras en likvärdig undervisning, måste alla skolor förstatligas. Staten behöver ta över huvudmannaskapet även för friskolorna och det fria skolvalet måste avskaffas.
Idag har det stor betydelse för elevernas kunskapsutveckling vilken kommun eller vilken stadsdel de bor i. Så kan vi inte ha det. Skolans kvalité och resurser måste garanteras för alla skolelever.
De skoldebattörer som gör halt vid det fria skolvalet gör samhället och eleverna en stor björntjänst. Det fria skolvalet motiveras med att alla elever ska kunna flytta till en skola som passar just dem, i klarspråk alltså att sämre skolor ska kunna väljas bort.
Tanken är att alla ska kunna ta sig till en bättre skola och att det ska höja kvalitén hos dem som uppfattas som sämre. Tanken är mer än lovligt naiv. Systemet skapar stora segregationsproblem och delar än mer upp skolan i ett A- och ett B-lag.
Ett antal familjer kommer inte att kunna eller vilja välja en annan skola. Det är de mest utsatta och svagaste grupperna i samhället som inte kommer att välja. I många kommuner finns det heller inte skolor att välja mellan, utan man är hänvisad till den enda skolan.
Den svenska skolan bör utgå från en närhetsprincip där behoven ska styra resurstilldelningen. Staten behöver vara huvudman för en enhetsskola utan ett fritt skolval.
Vi kan inte ha en parallellskola utan behöver hitta tillbaka till grundtankarna från enhetsskolan som infördes under 1960-talet och som hade sin grund i en statlig utredningen från 1945.
Där stadgades bland annat att ”med enhetsskolan i ordets vidaste bemärkelse förstås alltså ett alla undervisningsanstalters, organisatoriskt sammangjutet, skolsystem, där varje uppväxande individ, oberoende av bostadsort och av föräldrarnas sociala och ekonomiska ställning, i en på bästa sätt tillrättalagd studiegång får”.
Trots de något ålderdomliga formuleringarna är grundtankarna något som borde utmärka även 2020-talets skola. Alla elevers självklara rätt till kunskap och utbildning måste stå i centrum. Ett likvärdigt utbildningssystem kräver att skolan befrias från marknaden.
