Katalysboken ”Klass i Sverige” är ett välkommet och allsidigt bidrag till analysen av dagens svenska klassamhälle och av den alltmer brutala kapitalism som förhärjat landet de senaste 30 åren. Det mesta i beskrivningarna är visserligen känt sedan tidigare, men i sammanställd form blir helheten explosiv. Här lämnas inte sten på sten kvar av den långlivade myten om ett jämlikt Sverige.
Boken lider dock av en fundamental brist, given av att den är skriven i en bitvis aningslös reformistisk tradition. Vad ska klassanalysen användas till? Handlar det bara om att beskriva samhället i all den förskräcklighet som det nyliberala systemskiftet åstadkommit? Eller ska analysen bidra till att mobilisera de krafter som har potential att åstadkomma en förändring?
Det finns försiktiga ansatser till mobiliseringssvar i några av bokens kapitel, men när den vanligtvis så kaxige huvudredaktören Daniel Suhonen tar till orda faller syftet platt som en pannkaka. Enligt Suhonen är ambitionen att få Stefan Löfven & Co att åter tala om klass, vilket i sin tur, och på ett närmast mirakulöst sätt, ska återföra Socialdemokraterna till den rätta reformistiska vägen.
Ambitionen är så naiv att man häpnar, men den har sin logiska förklaring i en oförståelse för de materiella krafter som ligger bakom det nyliberala systemskiftet.
Suhonen sticker inte under stol med att olika S-regeringar varit en aktiv och drivande del i systemskiftet, men han tycks tro att detta beror på någon form av ideologisk förvillelse, som kan rättas till och vridas tillbaka om bara Löfven & Co blir upplysta om vad deras politik ställt till med.
Detta är ren och skär idealism. Systemskiftet är i grunden en ideologisk avspegling av en både global och nationell maktförskjutning i förhållandet mellan klasserna, given av att kapitalismen i skiftet mellan 1980- och 1990-tal inte längre utmanades av ett alternativt ekonomiskt system. Avgörande här är givetvis Sovjetunionens sammanbrott, som kunde skönjas redan på 1980-talet, men också Kinas övergång till marknadsekonomi spelar roll.
Under perioden dessförinnan, som den marxistiske historikern Eric Hobsbawm benämner ”det korta århundradet”, kände sig kapitalet hotat av socialistisk revolution och såg sig därför tvingat att ge efter för arbetarrörelsens mer harmlösa, icke systemhotande krav. I Sverige gav det ett 50-årigt klassamarbete och möjlighet för S att driva reformpolitik.
Kring 1990 var denna period över. I världen inledde det transnationella kapitalet den offensiv som skrivs som globalisering, men som i verkligheten är de kapitalistiska förhållandenas utbredning över hela världen och till varje vrå av mänskligt liv. I Sverige sade dåvarande SAF upp klassamarbetet och gick på offensiv för att ta tillbaka så mycket som möjligt av det som gavs under det korta århundradet och gärna mer därtill.
Reformernas tid var över. Istället inleddes en period som tidningen Arbetets chefredaktör Bo Bernhardsson träffande kallade ”den rättvisa reträttens stadie”. Socialdemokratins uppgift är inte längre att reformera samhället till det bättre, utan att bromsa takten i de kontrareformistiska försämringarna. Socialdemokraterna upphörde att vara ett reformistiskt parti.
Här måste man säga att också Bernhardsson var naiv. För sossarna har inte bromsat systemskiftet, utan tvärtom varit en drivande del av det, som genom kommunaliseringen av skolan, avskaffandet av bostadssubventionerna, det nya pensionssystemet, avskaffandet av förmögenhets- och arvsskatten och nu senast genom avskaffandet av värnskatten och attackerna mot Las. För att bara nämna några av socialdemokratins många kontrareformistiska försyndelser.
Vad ska man ha en klassanalys till? En klok kines svarade för många år sedan att den behövs för att skilja vänner från fiender, och därunder att utröna vilka grupper som kan vinnas för revolutionen. Det är ett bra svar även om revolutionen inte står överst på dagordningen i dagens Sverige. Klassanalysen behövs för att klarlägga vilka klasskrafter som kan vinnas, och som kan mobiliseras, i kampen mot en alltmer destruktiv kapitalism.
Att arbetarklassen utgör huvudkraften i en sådan kamp, rent objektivt, är givet. Arbetarklassen har visserligen minskat i omfång, men den samlar fortsatt hälften av de förvärvsarbetande. Men objektiv klass är en sak och subjektiv klass en annan. Många år av socialdemokratiskt fögderi, där klasskamp ersatts av klassamarbete och mobilisering underifrån av representationskap, har skapat en situation där arbetarklassen osynliggjorts för sig själv.
Detta är inget nytt i historien. Redan Karl Marx skiljde på ”klass i sig” och ”klass för sig” med följande idé om transformationen: ”I kampen […] samlas denna massa, konstituerar sig själv som klass för sig själv. De intressen den försvarar blir klassintressen.”
Det är lätt att säga tulipanaros, men detta är ändå tråden att dra i. Utan en mobiliserad och klassmedveten arbetarklass är en förändring till det bättre inte möjlig.
Det sägs ibland att klassklyftorna idag är så polariserade att 99 procent av löntagarna har gemensamma intressen gentemot en kapitalägande elit, som drar ifrån alla andra i inkomst och förmögenhet. Det är en naiv analys.
De översta mellanskikten, typ företagsledare på olika nivåer, må vara förfördelade i förhållande till de allra rikaste, men de är så beroende av och sammanflätade med sina uppdragsgivare att de utgör en del av den härskande klassen. De lägre mellanskikten, inte minst inom den kvinnodominerade välfärdssektorn, bör dock betraktas som arbetarklassens nära allierade.
Åter till Daniel Suhonen. I en intervju med Dagens Etc (27/1) identifierar han sig som ”maratonsosse”. Han tänker aldrig ge upp, som Sandro Scocco, som nyligen lämnade S för V. Men han tänker inte heller vara ett radikalt alibi. Därefter får Suhonen frågan vem han vill se som ny partiledare efter Stefan Löfven.
”Jag tycker Anders Ygeman är en bra kandidat. Jag tycker Annika Strandhäll är bra.”, lyder svaret.
Ridå.
