Socialdemokraternas turer kring arbetsrätten och Lasfrågan tar sig allt skarpare och utmanande svängar. För att något försöka mildra kritiken och köpa sig mer tid kasserar de nu den usla Toijerutredningen och ansluter sig till överenskommelsen mellan PTK och Svenskt Näringsliv.
”Vi kan konstatera att det finns en överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter och det är den vi kommer att arbeta vidare med”, säger arbetsmarknadsminister Eva Nordmark. ”Vi kommer att gå partsvägen.”
Statsminister Stefan Löfven fyller i och skriver att ”genom att arbeta vidare med förslagen från parterna stärker vi den svenska arbetsmarknadsmodellen och skapar förutsättningar för fack och arbetsgivare att fortsätta ta ett stort ansvar för att anpassa villkoren på vår arbetsmarknad genom kollektivavtal”.
Men vän av ordning måste fråga vad det är för parter som kommit överens om ett avtal och vilka parter dessa representerar? Att LO med sina 1,4 miljoner medlemmar sagt nej till överenskommelsen känner de flesta till.
PTK representerar de privatanställda tjänstemännen. Denna kartell samlar knappt 900.000 anställda. Totalt finns det 3.254.900 anställda i privat sektor. Här utgör PTK:s andel 27,6 procent av alla som har en privat anställning i Sverige. Ser man till alla anställda i vårt land är de 4.776.800. Då representerar PTK ynka 18,8 procent av alla arbetstagare.
Socialdemokraterna med Eva Nordmark och Stefan Löfven i spetsen vill alltså ge sken av att ett avtal som involverar färre än 20 procent av de direkt berörda är representativt för arbetsmarknadens parter.
Denna falska matematik är ett hån mot alla anställda, inte minst mot dem inom LO-kollektivet. En uppgörelse om spelreglerna på arbetsmarknaden måste givetvis samla en majoritet av de berörda. PTK är dessutom inte enigt i sitt ja till budet från Svenskt Näringsliv. Båda lärarfacken, Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund, sa nej till överenskommelsen liksom Teaterförbundet.
För att locka de tvehågsna säger därför Löfven att Toijerutredningen inte längre ligger på bordet. Att de förslag som fack och arbetsgivare tagit fram och förhandlat om är en bättre utgångspunkt för lagändringar.
Här framträder Stefan Löfven som rena LASermannen.. Han vill skjuta ned både arbetsrätt och Las samtidigt som han hoppas komma undan med attentatet. Att han under striden mejar ned både LO och arbetarklassen bekommer honom inte utan det är makten för maktens egen skull som gäller, att Socialdemokraterna ska få sitta kvar i regeringsställning. Kosta vad det kosta vill.
När lasermannen dragit ut på fältet har han gjort det i sällskap av en toijersk häst. En krigslist som genom sin närvaro ska skrämma kombattanterna med ett ännu värre resultat om de inte kommer överens. Att förhandla under hot är sällan en lämplig utgångspunkt.
Detta har LO påtalat om än i vaga och alltför milda ordalag. LO har stått och velat och de velar alltjämt. Banden till socialdemokratin vill de inte klippa trots det alltmer tydliga arbetarfientliga bombardemanget. Samtidigt inser LO att de inte kan klippa banden till sina egna medlemmar.
LO-familjen framstår som splittrad, där 6F och Pappers förefaller vara mer radikala och där IF Metall som så många gånger förr viker ner sig och är försonliga mot Löfven och sosseriet. Man måste även fråga vad LO:s ordförande Susanna Gideonsson sagt i sossarnas innersta krets? Hon sitter ju med i det verkställande utskottet.
En viktig och kanske helt avgörande orsak till att LO inte accepterade avtalet med Svenskt Näringsliv är att vanliga arbetare gjort sin röst hörd och tagit strid mot försämringarna i arbetsrätten. Trycket underifrån påverkade LO att inte falla för den toijerska hästens hot och likt PTK acceptera ett avtal som i flera avseenden är sämre än det hotande lagförslaget.
Här ligger vägen fram i försvaret av Las och arbetsrätten. Det är medlemmarnas aktivitet som kan sätta press på de egna fackföreningarna och regeringen. Nu är det upp till bevis för fackföreningsrörelsen att använda sig av den arsenal man har tillgång till.
Arbetarklassens viktigaste vapen har alltid varit och kommer fortsatt att vara strejkvapnet. Det är hög tid att på allvar resa frågan om politiskt strejk och att gå från ord till handling. I den pågående avtalsrörelsen måste även strejkvapnet användas offensivt.
När fredsplikten löper ut blir det lättare att övertyga arbetskamrater och allmänheten om nödvändigheten av att inte bara försvara utan även förbättra villkoren för alla som arbetar i vårt land. Förbättringarna kommer inte av sig själv utan det krävs en aktiv kamp, mot lasermän, toijerska hästar och arbetsköparnas knektar.
Stefan Löfvens strategi är klar. Han vill köpa sig tid och hoppas att stridsröken ska lägga sig. Genom att på sedvanligt manér tillsätta ännu en utredning om arbetsrätten, en toijersk häst nr 2, ska LO blidkas, folk glömma och arbetarklassen köras över. Utgångspunkten i denna nya utredning är att 18-procentsöverenskommelsen ska modereras ihop med de nyliberala partierna Centern och Liberalerna för att få de motsträviga inom LO med på fälttåget mot arbetsrätten.
Här måste några ord om Vänsterpartiet, som bytte partiledare i helgen, sägas. Jonas Sjöstedt har haft hög svansföring när han hotat avsätta den regering han själv släppte fram och som möjliggjorde hela angreppet på arbetsrätten. När nu Nooshi Dadgostar tar vid svarar hon på en direkt fråga i SVT om hon står fast vid hotet att avsätta regeringen med: ”Jag ser det inte som ett hot utan som en vänlig uppmaning till statsministern att lyssna på LO:s medlemmar.”
Dadgostars Vänsterpartiet ser chansen att överge hotet om misstroendevotum. Nu hävdar de att de vill att LO ska godkänna ett slutgiltigt förslag. Vänsterpartiet kommer således bara yrka på misstroendevotum mot regeringen om LO vill det. En sådan desertör på slagfältet kan man aldrig sätta sin tilltro till.
Slaget står som sagt på golvet och vapnet heter strejk!
