Relaterade artiklar
I torsdags morse lyfte nog de flesta lite förvånat på åtminstone ena ögonbrynet. Det blev inget Lasavtal mellan Svenskt Näringsliv, LO och PTK. Förhandlingarna bröt samman trots att parterna unisont försäkrade att de varit nära att nå en överenskommelse.
Förvåningen är befogad i ett land där samförståndsandan legat som en våt filt över fackföreningsrörelsen ända sedan slutet av 1930-talet, endast periodvis undanryckt av uppblossande arbetarkamp, som under de vilda strejkerna på 1970- och 1980-talen.
Detta är värt att påminna om. Lagen om anställningsskydd, Las, som kom till 1974, är en direkt följd av de vilda strejkerna och då framförallt av gruvarbetarstrejken 1969-1970. För att stävja den självständiga arbetarkampen tvingades Socialdemokraterna bjuda på något och det blev bland annat Las.
K:s fackliga sekreterare: ”Dags att agera!”
Nu skriver vi 2020 och situationen på såväl arbetsmarknaden som i politiken är väldigt annorlunda. Istället för trygga anställningar har vi fått bemanningsföretag, allmän visstid och arbetsköpardikterad hyvling och även om vi nu som då har en socialdemokratisk statsminister, så har en makthungrig Stefan Löfven låtit sig tas som gisslan av en aggressiv liberal marknadsfundamentalism.
I den situationen är försvaret av Las viktigare än någonsin. Utan Las gäller arbetsköparnas godtycke på arbetsmarknaden. Varvid den bittra sanningen är att Stefan Löfven redan sålt ut Las.
Parterna fick visserligen chansen att ”modernisera” anställningsskyddet via ett ramavtal, men den chansen gavs under hot, vilket med glasklar skärpa framgår av Januariöverenskommelsens punkt 20. Om parterna inte kommer överens är det den toijerska utredningens diktat som gäller. Basta!
Att LO och PTK satte sig i förhandlingar med Svenskt Näringsliv under sådana omständigheter – och det under fredsplikt! – kan bara betecknas som en facklig självmordsstrategi. Med alla sina krav tillfredsställda av Gudmund Toijers utredning, och utan tillgripbara hot om konflikt, behövde Svenskt Näringsliv inte ens låtsasförhandla. Det var bara att vänta ut en redan avväpnad motpart.
Nu valde LO och PTK att lämna förhandlingarna utan avtal, vilket tyder på ett mått av självbevarelsedrift i åtminstone delar av fackföreningsrörelsen. Att utan motstånd skriva under på fler undantag i turordningsreglerna och på en uppluckring av reglerna för uppsägning på grund av personliga skäl hade ifrågasatt fackets existensberättigande.
Men utmaningen kvarstår. Det gäller fortsatt att försvara Las mot Annie Lööfs och Gudmund Toijers attacker och även om Lööf är odrägligt självsäker, så är alla möjligheter långtifrån uttömda.
I denna vecka återupptas de uppskjutna avtalsförhandlingarna och den 31 oktober löper de första förlängda avtalen ut. Därefter råder inte längre fredsplikt på svensk arbetsmarknad. Flera fackförbund, bland dem Kommunal, Handels, Pappers och Byggnads, har därvid deklarerat att de har för avsikt att föra över anställningsskyddsfrågor, som detta med allmän visstid och hyvling, till de vanliga avtalsförhandlingarna, när nu Las-förhandlingarna havererade.
Vad det blir av det löftet återstår naturligtvis att se. Vi är luttrade. Med tanke på den svenska fackföreningsrörelsens mjukryggade samarbetstradition ska förhoppningarna inte ställas högt. Men det vore fel att kasta in handduken i förtid. Om till exempel Kommunal sätter hårt mot hårt vad gäller kravet på att avskaffa anställningsformen allmän visstid, så lär man kunna mobilisera ett starkt stöd underifrån.
Eller ännu bättre. Om Kommunals medlemmar kräver att förbundet sätter hårt mot hårt vad gäller denna oanständiga anställningsform, så blir det svårt för Tobias Baudin och förbundstopparna att komma undan.
Vad gäller Gudmund Toijers utredning är det heller inte för sent att täppa till truten på Annie Lööf. Och då tänker vi inte i första hand på Jonas Sjöstedts upphaussade misstroendeförklaring eller på den regeringskris som sägs lura bakom den nu igenbommade förhandlingsdörren. Det snäva parlamentariska perspektivet är bara alltför typiskt för svensk politik och det glömmer lika typiskt andra möjliga aktörer, som arbetaropinionen.
I försvaret av Las har IF Metallklubben vid Volvo Lastvagnar i Umeå utmärkt sig genom sin budkavle, som hittills undertecknats av över hundra fackliga organisationer med över hundratusen medlemmar inom LO, Hamnarbetarförbundet, TCO och Saco. Efter Lasförhandlingarnas sammanbrott kastar klubbens styrelse återigen handsken, denna gång genom att resa frågan om politisk strejk.
”IF Metallklubben reser nu en fråga: Är inte en politisk strejk en aktuell kampmetod om riksdagen tänker ta beslut som undergräver arbetsrätt och anställningstrygghet”, heter det i en debattartikel i Dagens Arbete (1/10). ”Vi menar att fackföreningsrörelsen kan och ska utlysa en sådan vid allvarliga hot om lagstiftning med udden riktad mot löntagarna. Vid sådana attacker kan vi inte stå handfallna och lamslagna.”
Vi kan bara hålla med. Tidsbegränsade politiska strejker är tillåtna i Sverige och den strejkrätten begränsas inte av fredsplikten. Om nu regeringen Löfven avser att göra Gudmund Toijers arbetarfientliga utredning till lag, tvingad därtill av det skamliga avtalet med Annie Lööf, så är det absolut ett lämpligt tillfälle att använda detta av etablerad svensk fackföreningsrörelse närmast bortglömda vapen.
Vi vet. Susanna Gideonsson och de andra LO-topparna kommer inte att utlysa en politisk strejk på eget initiativ; för det krävs tryck underifrån. Men den här gången behöver vi inte börja från början.
Budkavlen från Volvo Lastvagnar i Umeå har skapat ett riksomfattande nätverk av Lasförsvarare, eller åtminstone ett embryo till ett sådant nätverk. Om dessa krafter sluter sig samman och tar ett steg till, så finns möjligheter att att stoppa Toijers utredning och samtidigt täppa till truten på Annie Lööf.
