Upp till bevis för den feministiska regeringen

I april år 2018 hölls en nordisk konferens i Stockholm med fokus på äldreomsorgen. Rubriken var ”Vem vill arbeta i äldreomsorgen?” Frågor om personalens arbetsmiljö och andra förutsättningar diskuterades.

På Regeringskansliets hemsida skriver sedan socialminister Lena Hallengren att vården och omsorgen ska funka, oavsett vem du är eller var i landet du bor. Att arbeta för det ser hon som sin viktigaste uppgift de kommande åren och fortsätter med att det är en fråga om trygghet, svenska folket förväntar sig vård och omsorg av den allra högsta kvaliteten.

Lena Hallengren avslutar med att lova att det ska ”vi leverera”. Det är bara att instämma, självklart ska regeringen leverera vård och omsorg av hög kvalitet.

Men knappt två år senare tyder mycket på att regeringen är på kollisionskurs med breda lager av kvinnor i Sverige. Särskilt de kvinnor som är ytterst i vård- och omsorgskedjan och som står för den verkliga leveransen.

Nu ljuder protesterna mot försämringarna i välfärden, inte minst från personal i hemtjänst och äldreomsorg, i hela landet. Från Trelleborg i söder till Kiruna i norr, och från Koster i väster till Gotland i öster. Från att brister i arbetsmiljön antecknats i protokoll, orosanmälningar lämnats, namninsamlingar överlämnats till politiker, till att upprop övergår i uppror.

I första ledet går kvinnorna som arbetar i den offentliga skattefinansierade välfärden. De vet att den sektorn har en dubbel funktion för kvinnor. Där finns det största utbudet av arbetstillfällen, och där produceras också de nödvändiga förutsättningarna för att alla kvinnor ska kunna jobba, som barnomsorg och äldreomsorg.

Därför slår nedskärningar i ekonomin dubbelt mot kvinnor. När antalet anställda minskar, och arbetsbördan är lika stor, då blir resultatet att färre ska göra lika mycket arbete som tidigare. Då skapas en orimlig arbetssituation för personalen. Med ett uppdrivet tempo och ökad stress kan missförstånd uppstå, glömska inträffa, fel begås och risker tillhöra det dagliga.

En sådan arbetssituation påverkar naturligtvis också barnen i förskolan och omsorgen om de äldre. Det påverkar patienter i sjukvården och alla som behöver stöd från socialtjänsten. Därför är frågan om vilka förutsättningar personalen har för att utföra sitt arbete en angelägen fråga för hela samhället.

När man lyssnar på de anställda i verksamheterna träder en gemensam bild fram och det är bristen på resurser.

Rädda välfärden genom att höja skatten för de rika.

Det typiska för den skattesänkarpolitik som har förts i Sverige är att den sedan 1990 konsekvent lagt över skattebördan från kapitalägare och höginkomsttagare till arbetare och så kallat vanligt folk. Detta oavsett regering, och det slår naturligtvis igenom förr eller senare.

Siffrorna talar för sig själva. Om skattekvoten år 2018 hade varit detsamma som år 1990 så hade staten, kommunerna och regionerna haft inte mindre än 323,8 miljarder kronor mer att disponera.

Tal på internationella kvinnodagen i Göteborg 2020

Dagens ekonomiska situation pockar på en lösning som ökar skatteintäkterna till stat, kommun och regionerna. Sveriges kommuner och regioner, SKR, anger att ekonomin kommer att försämras i 80 procent av landets kommuner och att det 2023 kommer att saknas 43 miljarder kronor i kommuner och regioner.

Från finansminister Magdalena Anderssons eget departement meddelas att för att välfärden ska hålla samma standard som den gör idag behövs 90 miljarder år 2026.

Allt talar för att Magdalena Andersson behöver komma igång med den utlovade skattereformen. Hur knivig hon än tycker att uppgiften är. För det behövs en rejäl skattereform, som anpassar skatteintäkterna efter behoven och som fördelar skattebördan efter principen skatt efter bärkraft.

Några tips på vägen.

Idag finns det 206 miljardärer i landet som har en sammanlagd förmögenhet på 1 721 miljarder kronor. Med bara en enda procent i förmögenhetsskatt på de här miljardärerna skulle staten plocka in 17,2 miljarder kronor i skatteintäkter. Det skulle ge ett antal miljarder mer än vad riksdagspartierna diskuterar nu.

Avskaffa jobbskatteavdraget. Det är försåtligt konstruerat. Visst kan lågavlönade kvinnor behöva några hundralappar mer i portmonnän. Men jobbskatteavdraget dränerar skatteinkomsterna, så i den andra änden ger det sämre välfärd. I diskussionen vid införandet av jobbskatteavdraget fanns också argumentet att det skulle dämpa kraven på löneökningar.

Det har det säkert gjort. Nu gäller snarare att avskaffa jobbskatteavdraget för att öka skatteintäkterna och aktivera kravet på högre löner.

Avskaffa Rut och Rot. Majoriteten av de som använder sig av dessa avdrag har råd att själva betala vad det kostar. Inga skattesubventioner för städning, tvätt, flytt och reparationer.

Dessutom måste Sverige lämna EU. Medlemsavgiften för år 2019 ligger på ungefär 40,5 miljarder kronor och beräknas höjas med 14 miljarder inom de närmsta åren.

Dagens protester från de som arbetar i välfärden har talat om vad som behövs till verksamheterna. Det är bara att instämma. Alla andra behöver ge sitt stöd. Skicka hela listan till regeringen. Sen är det upp till finansminister Andersson och socialminister Hallengren att leverera.