En epok gick i graven 1991. Det korta århundradet från 1914 till 1991 var den första eran av strid mellan socialism och kapitalism. Med historien i backspegeln kan vi konstatera att kapitalismen var mer dynamisk och uthållig än vad många marxister kunde utläsa av Marx och Engels skrifter.
Som alltid när man belyser historien framträder flera perspektiv. De baltiska ländernas historia har använts för att brännmärka kommunismen. Dock är som bekant propaganda och analys två vitt skilda saker.
För att problematisera baltländerna och hela Europas samtid får vi vända oss österut till det lettiska samhället Ancene. Samhället ligger 17 mil sydost om Riga. När baltländerna lämnade Sovjetunionen var det många som såg en ljusnande framtid för sina respektive länder, likaså invånarna i Ancene.
Idag står orten utan skola. Den stängde förra året till följd av brist på elever. Ancenes öde är inte på något sätt unikt i Baltikum.
Lettland har sedan finanskraschen 2008 dränerats på sin viktigaste tillgång, den mänskliga arbetskraften. Totalt har över 170.000 letter lämnat landet för arbete utomlands. Tragedin är i sammanhanget dubbel, villkorsdumpning i väst och nationell misär i öst.
I det perspektivet ter sig baltländernas postsocialistiska historia tämligen mörk. Ödesåret var 2008. Svenska banker hade skapat en kasinoekonomi i Baltikum. När den amerikanska bolånemarknaden kollapsade kraschade även baltekonomierna. Detta kan ställas i kontrast till de positiva tongångar som fanns hos många balter efter 1991.
Idag har dessa förhoppningar förbytts till avfolkning och ekonomisk kräftgång. De ekonomiska problemen försvåras av medlemskapet i EMU. Den gemensamma valutan omöjliggör en aktiv penning- och räntepolitik. Åtgärden som återstår är så kallad inre devalvering.
En tidigare chef på Bundesbank beskrev träffande EMU som en tryckkokare som kokar fackliga och sociala rättigheter till mos.
Men att göra halt öster om Elbe är att blunda för hur försvagade nationalstater påverkar resten av Europa. Samtidigt som östländerna dras med djupa motsättningar är situationen lika skakig bland EU:s västliga kärnländer.
Det främsta exemplet är Italien som sedan krisen 2008 har en ekonomi i fritt fall. I dagsläget bryter Italien euroländernas regler för budgetunderskott och statsskuld. Övriga EU vill se en tydlig sparpolitik riktad mot arbetarklassen.
SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist sammanfattade träffande ”marknadens” uppfattning: ”Men om staten lånar för att göra populistiska satsningar […] kan världen tappa tilltron till den italienska ekonomin.”
Detta är inga tomma ord. Från EU-kommissionens sida försöker man samla politisk enighet för att intervenera i den italienska politiken. Receptet är likt tryckkokarprincipen att strypa reformer och ytterligare skära i den sociala budgeten.
Facit finns i Grekland där hela EU med Angela Merkel som kommendant raserade det grekiska samhället trots att hon var fullt medveten om det sociala priset.
Dock verkar den grekiska jämförelsen halta på en central punkt. I det grekiska fallet fanns politiker som gick kapitalet till mötes. I Italiens fall styrs landet av två partier som åtminstone utåt inte vill nedlåta sig till att bli Bryssels lakejer.
Oavsett de nationella olikheterna mellan ovannämnda länder sammanflätas deras problem av EU. Det är fullt logiskt eftersom EU:s grundidé består i att lösa upp det nationella självbestämmandet. För att garantera kapitalets makt måste nationella regleringar lösas upp och centraliseras i Bryssel. EU:s centrifugalkraft är lika stark oavsett om man befinner sig i Lettland eller Italien.
I skrivande stund vet vi inte hur situationen kommer att utveckla sig i Italien. Men inga av de nämnda länderna kommer att kunna komma ur problematiken om de stannar kvar i EU. Av den anledningen var brexit en nödvändig kil in i den europeiska gemenskapen. Arbetarklassen i Storbritannien visade att det finns en social kraft bortom Londons dominans.
Här framträder ett ljus i det europeiska mörkret. Situationen är inte på något sätt given även om euron kraschar med sitt epicentrum i Italien och skapar en ny finanskris. Sant är att en ny kris kommer att slå sönder många människors liv men motståndet kan vända krisen till en revansch för arbetarklassen.
I Frankrike visar gula västarna att motståndet är möjligt. I denna tid bortom det korta århundradets spelregler träder nya konflikt- och kamplinjer fram.
För i grund och botten sammanfattar både lettiska Ancenes och norra Englands utarmning vår tids verklighet. Med anledning av England och klasskampen gör sig Karl Marx påmind. Trots att han analyserade en helt annan värld på sin tid är han fortfarande brännande aktuell. Hans tankar om att klasskampen är nationell till sin form men internationell till sitt innehåll är ständigt närvarande.
Erik Pettersson
Partistyrelsen
