Det närmar sig sommarlov för våra riksdagsledamöter. Den 19 juni är sista dagen innan sommaruppehållet, som varar ända till den 10 september.
Det kan diskuteras hur välbehövlig och välförtjänt vilan är för personer som befinner sig så långt från vanligt folks vardag. Innan de önskar varandra en trevlig sommar ska de rösta igenom Ylva Johanssons antistrejklag. Beslutet fattas idag den 18 juni. Då faller klubban för ett stort svek mot den fackliga rörelsens grundläggande rättigheter.
Att Svenskt Näringsliv är förtjusta betvivlar ingen. Men regeringens förslag till lag för att ytterligare begränsa fackens skarpaste vapen – strejkrätten – har till råga på eländet utarbetats tillsammans med fackens ledningar.
Vänsterpartiets representanter kommer troligen att rösta emot lagförslaget. Men kraven från flera av partiets medlemmar på att stoppa lagen genom att väcka misstroendevotum och fälla regeringen Löfven har avfärdats. Partiet vill inte skapa regeringskris.
Förslaget stöds av facken och effekterna av lagen blir obefintliga för de flesta arbetarna, säger partiets arbetsmarknadspolitiske talesperson Ali Esbati.
LO-ledningen har också konsekvent förnekat att lagen egentligen skulle betyda någon begränsning. I LO:s skrift, Tillsammans – om facklig samverkan och lagändringarna i strejkrätten, påstås till och med att inskränkningarna egentligen stärker facken. Förbunden kommer att tvingas till kartellbildningar och det är en förstärkning.
Det tror författaren till texten nog inte ens på själv. Lagändringen befäster den största försämringen av maktbalansen på arbetsmarknaden sedan 1928 då kollektivavtalslagen infördes.
Ingen kan väl på allvar tro att Svenskt Näringsliv drivit på för denna lagändring om den inte får några effekter? Lagstiftningen inskränker till exempel bara fackens rätt att vidta stridsåtgärder. Den rör inte alls arbetsköparnas lockouträtt som förblir obegränsad.
Den borgerliga staten har alltid velat skydda företagsägarna från strejken, som är ett mäktigt vapen i händerna på en målmedveten arbetarrörelse.
Ännu kan ingen ge hela svaret på hur de nya begränsningarna kommer att slå. Att de kommer att slå är däremot självklart. Varje förändring till det sämre har alltid utnyttjats för att åstadkomma fler, ibland oförutsedda, försämringar. Alla farhågor om att politiska strejker kan förhindras, att lagen öppnar upp för utländska kollektivavtal och skapar bättre förutsättningar för gula fack kan komma att bekräftas.
Det största omedelbara hotet är den lönedumpning genom avtalsshopping som arbetsköparna får möjlighet till när antistrejklagen gått igenom.
Regeringens eget utredningsförslag innehöll en spärr mot denna lönedumpning. I detta fanns en punkt, där den organisation som tidigare tecknat avtal med arbetsköparen, medgavs stridsrätt för att återta det. En tydlig spärr mot att företag tecknar avtal med fackförbund som har billigare avtal.
I fackens och Svenskt Näringslivs förslag är den borttagen. Även om det påstås motsatsen är det lagförslag som nu klubbas igenom sämre än utredningens.
Strejkvapnet har dessvärre rostat. På så vis har lagförslagets försvarare rätt. Det blir ingen omedelbar skillnad. Förra året gick 50 arbetsdagar bort på grund av strejker.
I den rapport som låg till grund för Ylva Johanssons utredning konstateras att under den period på 16 år, 2000- talet, som rapporten omfattar har i snitt 300 arbetsdagar per år förlorats av de cirka en miljard arbetsdagar som utförs årligen i Sverige. Inte mätbart ens i promille.
Trots dessa uppgifter tillsattes en antistrejkutredning. Bakgrunden till den påstods vara det hot som det lilla Hamnarbetarförbundet utgjorde mot det multinationella jätteföretaget Maersk.
Utredningens förslag kördes sedan över av ett värre förslag från en allians mellan fackledningar och arbetsköpare.
Det låter helt sinnessjukt. Men egentligen är det inte konstigt. Lagen tillkommer inte trots att det saknas strejker utan på grund av.
Den är som ett förnedrande fredsfördrag där ena sidans generalstab kapitulerar utan motstånd, kryper på sina bara knän och förstör sina egna vapen. Det är en bekräftelse på hur samförståndsandan förlamat de fackliga ledningarna.
En tragikomisk poäng i sammanhanget är att den strejk som Hamnarbetarförbundet varslade om i våras skulle varit laglig även efter den 1 augusti, när antistrejklagen börjar gälla.
Byggnads, Pappers och Fastighets ordföranden insåg detta när Hamnarbetarförbundet fick sitt avtal. De gick då ut och krävde att LO skulle begära att antistrejklagen slopades.
Partipiskan ven och de kröp till korset. Nu kräver samtliga LO-fack lagstiftning mot sitt viktigaste värn för medlemmarnas intressen.
Troligen kommer de inte att inse sitt svek och ångra det förrän det slår tillbaka mot dem själva och drabbar deras skyddade och gynnade positioner. Det kan gå fortare än de tror.
Strejkförbud till trots finns det tusen och ett skäl för Sveriges arbetarklass att sätta sig till motvärn. Motståndet mot antistrejklagen har redan visat att gräsrötter i de fackliga organisationerna inte accepterar diktat från toppen. Förmågan att enas på arbetsplatserna och över fackgränser finns kvar.
Den dagen måttet är rågat kvittar det vilka lagar som överheten stiftar. Det visade sig också när Hamnarbetarförbundet stod inför sin konflikt i våras att arbetarsolidariteten lever. Stora summor pengar samlades spontant in på nolltid.
Tar vi kampen kommer solidariteten.
Ulf Nilsson
Facklig sekreterare (K)
