Innan den allmänna rösträtten drevs igenom i Sverige hade de med höga inkomster och stora förmögenheter flest röster i valen. På något vis är vi tillbaka i den situationen. Hur folket än röstar får vi samma nyliberala politik.
Det gäller i riksdags- och kommunalvalen och, om möjligt, i ännu högre grad i valet till EU-parlamentet.
Helt naturligt frågar sig många vad det är vi skall rösta om. Politiken ligger fast. EU:s grundlagar kan inte ändras oavsett hur folket i Europa röstar i EU-valet.
Vädjanden om att människor måste använda sin rösträtt, markera mot högerpopulism eller tänka på klimatet skorrar falskt. EU-parlamentet är bara en del av ett odemokratiskt komplex där expertvälde, byråkrati och lobbyism garanterar storföretagens makt.
Sverige besätter 20 av 751 platser. Deras inflytande i det nästan maktlösa parlamentet är försumbart. Men rollen som parlamentariker är eftertraktad. Det är ett lönsamt uppdrag med hög lön och många förmåner. Partiledningarna väljer ut kandidaterna bland de trofasta och lojala som bryr sig mer om karriären och mindre om ändamålet med uppgiften.
Hos de europeiska folken växer däremot den allmänna motviljan gentemot EU. EU-diktat tar makten från medlemsstaterna och missnöjet mot sociala orättvisor och misskötsel av skuld- och flyktingkrisen växer.
Det svenska folket har under tiden i EU sett hur ett av världens mest jämlika länder skiftat till att bli ett där ojämlikheten ökar dramatiskt. En tillgänglig välfärd har slaktats och privatiserats. En väl fungerande skola har blivit västvärldens sämsta. Det har skett under regeringar ledda av Carl Bildt, Göran Persson, Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven.
Den gemensamma nämnaren är ett systemskifte som gynnar kapitalet. EU:s finanspolitiska ramverk med budgetdisciplin och överskottsmål blev ett redskap för att driva igenom politiska beslut.
Två länder inom EU har strikt hållit sig till ramverket. Det är Sverige och Luxemburg. Vårt land har blivit en nyliberal experimentverkstad och ett skatteparadis för en liten ekonomisk elit.
Utvecklingen i det svenska samhället följer ett mönster av ett strategiskt långsiktigt krig mot sociala framsteg för arbetarklassen.
Medan offentlig sektor försämras under ständiga sparkrav skapar privata företag nya marknader för att utnyttja mänskliga behov. Den gemensamma välfärden knäar under resurs- och personalbrist och kan inte längre garantera grundläggande rättigheter.
Det nya pensionssystemet gör arbetare till fattigpensionärer. Samtidigt fortsätter vinstandelen att öka på lönernas bekostnad.
EU möjliggör också arbetskraftsimport, som sätter ytterligare press på löner och arbetsvillkor och permanentar en hög arbetslöshet.
Denna brutala klasspolitik har skapat en grogrund för högerpopulism. Risken ökar när hela det övriga fältet av etablerade politiker utnämner SD och deras motsvarigheter i andra länder till huvudfienden.
För samtidigt kan många göra upptäckten: Jag är inte rasist – men på SVT:s valkompass är det SD som ligger närmast till hands för de som vill värna det nationella oberoendet och begränsa Bryssels makt.
Jimmie Åkesson och kompani har all anledning att tacka för draghjälpen från en tandlös och vilsen vänster som gör gemensam sak med liberal borgerlighet.
De har förträngt att EU är och förblir en rikemansklubb.
SD:s kritik mot EU omfattar inte åtstramningspolitiken och den ekonomiska elit som tjänar på och driver på förstörelsen. Till och med motståndet mot EU har tonats ner till en omförhandling om mer lagom inflytande från unionen.
Partiet ändrade efter ett par luncher hos Svenskt Näringsliv sin inställning, från negativ till positiv. Både gällande arbetskraftsimport och vinster i välfärden.
SD är lyhörda för direktörernas krav och framförallt krav från direktörerna i den vinstdrivna välfärdsindustrin.
Nu är snart en avslagen och innehållslös valkampanj över. Förhoppningsvis kommer etablissemanget inte lyckas locka fler till valurnorna.
Syftet med det skendemokratiska spelet är att höja valdeltagandet och visa på någon form av folklig acceptans för Brysselmakt och EU-elit.
De som bojkottar bluffvalet slår därför ett slag för demokratin och visar långfingret åt EU-projektet.
Motsatsen till de falska locktonerna från politikeradeln finns i den folkliga mobilisering som börjat spira, också i vårt land. Här växer det fram en verklig kraft för social rättvisa och jämlikhet.
Undersköterskeupproret kräver bättre villkor i äldreomsorgen. Lärarmarschen, i helgen, samlade mycket folk som kräver åtgärder mot de allt större bristerna inom förskola och skola.
Bensinupproret och landsbygdsupproret är ett utbrott för all den vrede som samlats under åratal av ojämlik utveckling av landet och skatteutplundring av vanligt folk.
I helgen samlas också arbetare från olika håll i landet i Stockholm. Det är medlemmar i olika fack och yrken som ska diskutera hur en facklig politisk motkraft på arbetsplatserna kan formeras.
Det kanske kan bli ordning på torpet till slut? Men då får vi själv ta tag i problemen och lita på varandra.
