Den tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt skrev att ”Kapitalismen föder överflöd och det är först och främst vi som blir överflödiga”. Frågan som allt mer diskuteras i maktens korridorer är vad vi ska göra med alla människor när det kapitalistiska systemet inte längre har behov av dem i form av arbetskraft.
För att svara på frågan dök Fredrik Reinfeldt – den värsta svenska statsministern genom tiderna – upp i media den gångna veckan. I Reinfeldts värld är lösningen enkel. Ju fler människor som konkurrensen och produktivitetsförbättringarna slår ut desto mer och längre ska människor arbeta. Genom att slå sönder trygghetssystem ska människor tvingas ta de jobb som erbjuds. Och genom massiva folkförflyttningar ska de som äger företag garanteras ett överflöd av arbetskraft.
Inte konstigt att när Reinfeldt fick i uppdrag av regeringen att utreda hur man ska hantera det faktum att svenskarna blir äldre blev svaret, med sedvanlig arrogans, att vi ska arbeta till minst 75 års ålder och ha en invandring på minst 20 miljoner människor de kommande 60 åren. Som LO-ekonomen Torbjörn Hållö konstaterade är rapporten fritt tyckande från Fredrik Reinfeldt i nivå med ett sämre specialarbete på gymnasiet.
Men grundproblemet, att kapitalismen gör människor överflödiga, är reellt. Det handlar inte minst om den tekniska utvecklingen, där många talar om en fjärde industriell revolution genom artificiell intelligens och robotar.
Debatten om robotiseringen innehåller ett stort mått av önsketänkande från kapitalistiskt håll. Det är den gamla drömmen om en kapitalistisk värld utan någon arbetarklass, en kapitalistisk dominans utan några trilskande arbetare som har mage att ställa krav. Såväl inne på arbetsplatserna som i samhället i stort kan kapitalisterna göra som de behagar styrandes över robotar som med några knapptryck gör precis det som ägarna önskar.
En sådan värld är omöjlig, det är en kapitalistisk utopi. En kapitalism utan en arbetarklass är en omöjlighet. Bytesvärde är en social skapelse, är ett samhälles sätt att mäta arbetsinsatser. Robotar kan inte skapa något mervärde åt kapitalister, det kan endast den mänskliga arbetsinsatsen göra.
Även om det är möjligt att rationalisera bort en stor del av den mänskliga arbetskraften, att få ett mindre antal arbetare att producera ofantligt mycket mer till samma kostnad, så återstår problemet för kapitalisterna att realisera det mervärde som finns nedlagt i arbetet. Någon måste köpa det som har producerats för att det i slutändan ska bli någon vinst.
Denna insikt är anledningen till att det även från en del borgerligt håll börjar komma förslag om medborgarlön. Ett sätt att hålla kapitalismen under armarna, utan att behöva ifrågasätta och utmana det grundläggande problemet; det privata ägandet av produktionsmedlen.
Debatten om den fjärde industriella revolutionens faror handlar inte om teknikfientlighet. Det är inte tekniken som är faran, utan det privata ägandet och makten över produktionen. Redan Marx pekade på hur tekniska framsteg blir sociala katastrofer under privategendomens system. Det som har potential att befria människor från tvång – inte minst från lönearbetets tvång – innebär i praktiken ökad ofrihet.
De som har ”glädjen” att finna någon arbetsköpare att sälja sin arbetskraft till blir allt mer ofria i sina jobb, blir bihang till apparater och maskiner som styrs efter arbetsköparnas vinstkalkyler. Medan en växande grupp ställs utanför arbetsmarknaden hänvisade till fattigdom, en av samhället bekostad förvaring, hamnar helt utanför i en informell sektor eller förväntas flytta inom landet eller till ett annat land.
Den tekniska utvecklingen har vuxit ur privategendomens trånga ramar och kapitalisterna ”liknar häxmästaren, som inte längre förmår behärska de underjordiska makter, som han frambesvurit”, som det så poetiskt heter i Kommunistiska manifestet.
Den tekniska utvecklingen blir en anklagelse mot den liberala bilden av mänskliga samhällen som en ansamling av arbetskraft och konsumenter som står till det privata näringslivets förfogande. Statens uppgift är att fostra en anställningsbar och lydig arbetskraft och underhålla köpstarka och trendkänsliga plånboksinnehavare. Samhällets framgångar mäts i det privata näringslivets vinstnivåer och i det samlade värdet på de varor och tjänster som cirkulerar i samhället.
Det är den synen på samhället som måste utmanas för att vi ska kunna förvandla den tekniska utvecklingen till att bli en för mänskligheten positiv utveckling. Ett samhälle där det inte är ett problem att människor blir äldre, utan ett mått på samhällets framgång.
Stephen Hawking, som brukade beskrivas som världens intelligentaste människa utfärdade en varning kort innan han dog: ”Om maskiner producerar allting som vi behöver, så kommer utgången bero på hur sakerna fördelas. Alla människor kan njuta ett liv av överflöd och ledighet om den maskinproducerade rikedomen fördelas, eller så kan det stora flertalet sluta i förfärlig fattigdom om maskinernas ägare lyckas förhindra rikedomens fördelning. Än så länge verkar trenden luta åt det senare, med en teknologisk utveckling som driver på ständigt ökade orättvisor.”
När Hannah Arendt skrev att kapitalismen gör oss människor överflödiga glömde hon den viktiga motsatsen att människor även kan göra kapitalismen överflödig. Men då krävs de överflödigas revolt – landsbygdens och förortens folk, pensionärer och lönearbetare tillsammans.
