Ordet arbetsliv borde strykas ur den svenska ordlistan. För är det något som utmärker vår tid så är det att själva livet pressas ut ur arbetslivet. Det mänskliga får stryka på foten för det kapitalistiska lönearbetets logik.
Ett av kapitalismens starkaste ideologiska försvar är att systemets beskyddare fått oss att tro att det är ett närmast naturligt system. Om den mänskliga naturen tillåts verka fritt uppstår närmast spontant kapitalistiska förhållanden.
Det är hög tid att ta död på denna ideologiska myt. För om vi ska prata biologi är sanningen snarare den motsatta. Kapitalismen är ett djupt omänskligt system.
Människan vill nämligen inte arbeta åt andra, vi vill arbeta tillsammans med varandra. Det är egentligen galet att kapitalismens försvarare lyckats lägga beslag på uttryck som att ”själv är bäste dräng” eller att ”vara sin egen lyckas smed”.
Människor gillar tanken på att slippa vara anställda åt någon annan. Det är inte ett utslag av medfödd egoism eller viljan att äga och styra över andra. Det handlar om att vi inte vill arbeta under någon annan. Vi vill inte ha kontrollerande chefer hängande över oss. Människan vantrivs i hierarkier.
Kapitalismen är ett system som tvingar nio av tio att arbeta åt andra. Att en av tio kommer undan och istället blir en som låter andra arbeta åt sig och att vi alla har i varje fall den teoretiska möjligheten att bli en sådan, ändrar inte det faktum att kapitalismen bygger på att 90 procent av oss är tvingade att arbeta åt andra istället för tillsammans med andra.
Det är hög tid befria vår vilja att bli vår egen från den kapitalistiska propagandabur som den allt för länge spärrats in i. Viljan att slippa sälja sin arbetskraft åt någon annan är inte ett bevis på att vi alla vill vara kapitalister, utan på att kapitalismen är ett system som förtrampar det mänskliga i oss.
Det är inte bara så att kapitalismen står i vägen för oss som människor, det är även en social ordning som gör oss deprimerade och skadar våra hjärnor. Stressen och den psykiska ohälsan är en folkepidemi.
De senaste rönen inom hjärnforskningen blir allt mer överens om att detta bottnar i det kapitalistiska lönearbetet. För cirka miljontals år sedan – när våra förfäder ännu var fiskar i haven – fick vi en evolutionär fördel genom att ett centra i vår hjärna utvecklades som heter amygdalan.
När ett rovdjur närmar sig upptäcker amygdalan detta och aktiveras. Stresshormon utsöndras, vilket gör det möjligt för oss att fly från rovdjuret. Arbetsköpare och chefer är i biologisk mening rovdjur, vi reagerar inför dessa som inför en haj eller ett lejon och amygdalan aktiveras.
När amygdalan är aktiverad för länge blir det direkt skadligt. Istället för att göra oss uppmärksamma och handlingskraftiga blir vi tvärtom avtrubbade och handlingsförlamade. Vi blir helt enkelt deprimerade. I allt för långvarig och nära relation till chefer och arbetsköpare riskerar hjärnan att skadas och krympa.
Hatet mot översittare och arbetsköparnas växande kontroll är med andra ord en överlevnadsinstinkt. Att revoltera mot detta visar att du är människa.
Amygdalan triggas inte endast om vi själva underordnas någon annan, utan även om vi blir den överordnade. Den triggas både om du får mer och om du får mindre än någon annan. Orättvisor och hierarkier gör oss stressade. Vår hjärna är byggd för jämlika relationer.
Människan är ett empatiskt och samarbetande djur. Samarbete är den mänskliga artens mest utmärkande drag. Det är förmågan att samarbeta som skiljer oss från andra djur mer än något annat.
När det gäller den mänskliga hjärnans storlek är forskarna överens om att det bara finns ett samband: storleken på hjärnan och storleken på de sociala enheterna har utvecklats tillsammans.
För att fungera socialt i större grupper har det krävts allt mer hjärnkapacitet. Att samspela och samarbeta med andra människor är en synnerligen intellektuell verksamhet. Kollektivism kräver intelligens, egoism är intellektuellt förkrympande.
Att arbeta tillsammans med andra människor kan vara det bästa i livet. Vi tappar tidsuppfattningen och finner enorm tillfredsställelse i att lösa problem, prata ihop oss och skapa tillsammans med jämlikar.
Detta har även arbetsköparna förstått. Genom teambuilding och nya arbetsorganisationer försöker de utnyttja detta, dölja hierarkierna i pratet om platta organisationer eller skicka arbetskraften på kurser i gruppdynamik.
Det är ytterligare ett sätt att utnyttja det som gör oss mänskliga till att förstärka ett omänskligt system. Det finaste och djupaste hos oss människor – empati och kamratskap – förfulas till ett redskap för ökad utsugning, korrumperas och sätts prislapp på. Vår vilja att ställa upp för vår nästa blir ett sätt att pressa ännu mer liv ur arbetslivet.
Men samma empati och kamratskap kan och måste vara grunden för att lösa problemen. Om de som tvingas sälja sin arbetskraft inser att arbetsköpare och chefer är rovdjur. Att vi inte ska stå med mössan i handen och tacka och buga för att de är vänliga nog att köpa vår arbetsförmåga. Att det system måste bekämpas som tvingar oss att underkastas en ordning som pressar livet ur arbetslivet.
Och att det är fullt möjligt att placera rovdjursordningen på Skansen och ta söndagspromenader där vi njuter av ledighet och gemenskap för att titta på detta system från historien och förundras över hur länge människor stod ut och accepterade en ordning där nio tiondelar av befolkningen offrade liv och hälsa för att tillfredsställa den sista lilla tiondelen.
