Liberalismen är en vacker tanke, men den fungerar inte i verkligheten. Liberalismens vackra löfte är att de fria marknaderna tillsammans med den tekniska utvecklingen skapar effektivitet och avskaffar byråkrati. En byråkrat var något som fanns på 1900-talet. Ordet för tankarna till en grå trenchcoat, extra breda glasögonbågar och DDR.
Myten om liberalismens antibyråkratiska välgärning bör placeras i samma kategori som berättelser om påskharen, jungfrufödseln eller jultomten. Fakta talar nämligen ett helt annat språk.
Ett exempel. Enligt SKL:s statistik ökade andelen sjuksköterskor med 2,28 procent under åren 2010-2017. Under samma period ökade antalet chefer och administratörer inom kommuner och landsting med 35,87 procent. En följd blir att vårdpersonal tvingas lägga en allt större del av sin arbetstid på att mata det byråkratiska monstret med faktaunderlag och arbetsmaterial.
Samma gäller inom skolvärlden. En undersökning från Skolverket 2015 visade att grundskollärarna endast ägnade 34 procent av sin arbetstid till undervisning. Istället för att lära ut tvingades lärarna lägga en växande del av arbetsdagen på dokumentation av vad eleverna lär sig till kommunledning, skolinspektion och skolverk.
Antropologen David Graeber granskar det han kallar ”den totala byråkratiseringens tid” i sin bok Reglernas utopi. Graeber kallar det för liberalismens järnlag: ju mer marknad, desto mer byråkrati. Varje marknadsreform som syftar till att minska byråkratin och främja marknadskrafterna leder i praktiken till ett mer omfattande regelverk, mer pappersarbete och fler byråkrater.
Marknadsekonomins segertåg har inte handlat om avregleringar, utan om omregleringar. När verksamheter splittras upp, upphandlas och läggs ut på entreprenad växer antalet regleringar och kontrollfunktioner, både inom stat, kommun och landsting, men även inom det privata.
Det moderata flaggskeppet Nya Karolinska – den stockholmska överklassens mest pinsamma skeppsbrott sedan örlogsfartyget Vasa sjönk inför öppen ridå och storpublik 1628 – är en tydliggörande historia. Här går det ungefär en person med titeln chef per vårdplats. Som vårddebattören Hans-Inge Persson frågar sig i Dagens Samhälle (21/3): Hur kan det gå en chef på varje patient när vi samtidigt drömmer om att det skulle finnas en patientansvarig läkare per patient?
Byråkrater är lika svåra att bli av med som kackerlackor, hävdade redan sociologins fader Max Weber. Chefer kontrollerar sin egen verksamhet och ett ökat antal medarbetare på kontoren underlättar chefens eget arbete.
Besparingar och effektivisering görs istället bland de som utför det nyttiga arbetet – oavsett om det gäller svetsare eller sjuksköterskor. Arbetet på golvet mäts och kontrolleras ner på mikronivå. Vinsterna och effektiviseringen som hade kunnat gå till att underlätta människors vardag och minska arbetstiden, går istället till betala för en svällande administration och kontrollapparat.
Men den som begränsar sig till att bara se den offentligt anställda byråkratin missar den stora bilden. 1950-talets byråchefer och förvaltningsdirektörer har idag fått yrkestitlar som strateger, utvecklare och konsulter. Och kostnaderna, som givetvis skattebetalarna får stå för, är skyhöga. Snittkostnaden för en av Nya Karolinskas företagskonsulter från Boston Consulting Group är 700000 kronor i månaden. Det kan jämföras med snittlönen för en undersköterska på 25000 kronor.
Det går med andra ord 28 undersköterskor på en konsult. Tydligare än så kan nog inte det samhälleliga slöseriet bli. Det är det liberala byråkratialstrandet i praktiken. Bland de som jobbar ute i verksamheten växer frustrationen över felprioriteringar, maktlöshet och tidsbrist. Som författaren Henrik Tikkanen skrev ”Det krävs goda byråkrater för att hålla en välorganiserad ineffektivitet igång”.
