När IS-kalifatet sjunkit ihop som en blodig misslyckad sufflé har frågan om de hemvändande jihadisterna kommit högst upp på dagordningen.
Totalt beräknas 300 personer rest från Sverige för att ansluta sig halshuggarsekten som skulle agera statsbildare. 100 av dem antas vara kvar efter de sista bunkerstriderna. 150 personer uppskattas redan ha återvänt till Sverige. Vad ska man göra med dessa?
Låt oss vända på frågan. Tänk om syrier åkte till Sverige och anslöt sig till en halshuggarsekt som fått för sig att genom inbördeskrig bygga ett kalifat. Eller för den delen om ukrainare åkte hit för att tillsammans med NMR kriga sig till ett nazistiskt tusenårsrike. Om vi äntligen efter många års krig och död lyckats besegra dessa, hur skulle vi vilja att de överlevande jihadisterna eller nazisterna behandlades?
Varje svensk med rättskänsla i kroppen skulle kräva att de skyldiga skulle ställas till svars och dömas för sina brott. Huruvida dessa haft en trasig barndom eller känt sig lurade skulle inte spela någon roll. Vi skulle inte heller göra någon större skillnad på om de agerade krigare eller jobbade med att föda barn som skulle befolka det nya riket eller byggde upp infrastruktur.
Helst skulle vi få de skyldiga som kommit undan hitsända så att vi kunde döma och straffa dem för deras brott här där de begått brotten. Om det inte vore möjligt skulle vi kräva att de döms och bestraffas i sina hemländer.
Vi skulle knappast acceptera att de behandlades med silkesvantar, försågs med gräddfiler, specialbehandlingar eller att Syrien och Ukraina agerade för att underlätta deras flykt från brottsplatsen. Vi skulle knappast acceptera att barnkonventioner stod i vägen för att bestraffa föräldrar. Om nödvändigt får barnen omhändertas för att befria dem från att växa upp i sådana familjer och för att undvika framtida jihadister eller nazister.
Vi skulle utgå från att människor som är kapabla att åka hit till Sverige för att genom brutalt våld bygga kalifat eller tusenårsriken – men som inte gått att döma för direkta brott – kommer att punktmarkeras av säkerhetstjänster och på alla sätt förhindras att utföra liknande handlingar i framtiden.
Vi skulle förmodligen även utgå från att Syrien och Ukraina skulle ta tag i de samhällsproblem som finns bakom att hundratals människor anslutit sig till krigandet och mördandet. Om inte detta är en väckarklocka på att något gått väldigt fel, så är inte patienten sovandes utan i koma.
Svårare än så är det inte. Så som du förväntar dig att terrorister och mördarband som härjar i Sverige ska behandlas, så bör vi även anse att de som har härjat i Syrien, Irak eller Ukraina ska behandlas.
Men hela debatten om hemvändarna stinker av hyckleri. En hel del av brösttonerna syftar till att dölja och kompensera för tidigare tystnad.
Det var en gång för inte så länge sedan – faktiskt bara några få år sedan – som Proletären skälldes för att vara Assadkramare när vi skrev om jihadisternas framfart och terror i Syrien. Från höger till vänster inom svensk politik och media kallades de grupper som krigade i Syrien för ”frihetskämpar” och ”demokratikämpar”.
Proletären var nästan ensam som svensk tidning att skriva om hur dessa terrorgrupper byggdes upp, finansierades och beväpnades av västmakterna och dess allierade Saudiarabien, Turkiet, Israel, Jordanien med flera. Det var tyst så länge den religiösa sekterismen och terrorismen skördade liv i Damaskus eller Bagdad och dessa terrorgrupper kunde användas som marktrupper i maktspelet kring Mellanöstern. Det rådde nästan total enighet – från vänster till höger – för att stödja när Libyen bombades sönder och jihadisterna med hjälp av Nato och Sverige fick tillgång till de libyska vapenförråden.
2015 kunde Proletären avslöja att svenska biståndspengar gick till grupper i Syrien som samarbetade med al-Qaidainspirerade extremister och som gjort sig skyldiga till massmord, plundring och folkfördrivning. Lika lite som det dömts några IS-terrorister i Sverige har det dömts några jihadistfinansiärer inom svenska myndigheter.
IS dök inte upp som skäggiga gubben i lådan vid utropandet av kalifatet 2014. Historiens trådar går långt tillbaka och ansvaret och skulden delas av många.
Givetvis ska IS-terroristerna dömas för sina brott. Men låt inte detta dölja det faktum att dess uppbackare finns bland makthavarna även i Sverige.
