Det finns mycket i Venezuela som är komplicerat och svårt. Det finns mycket som gjorts under Hugo Chávez och Nicolás Maduros ledarskap som skulle behöva granskas och kritiseras från ett vänsterperspektiv.
Men det finns en sak gällande Venezuela som är enkel. Försöket att störta Maduro och att installera den tidigare okände Juan Guaido som president i Venezuela är ett försök till statskupp iscensatt av Donald Trump och hans närmaste allierade i Latinamerika och EU.
Att fördöma statskupper borde vara en självklarhet för varje människa som ser sig som demokrat, och det oavsett om man stödjer eller är motståndare till Maduro. Fakta är att han vann presidentvalet 2018. Resultatet gäller även om delar av oppositionen bojkottade valet och därigenom pressade ner valdeltagandet till att ligga i nivå med valen till USA:s kongress eller till EU-parlamentet.
Det är tragiskt att Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiets ledning i detta läge sällat sig till dem som driver på för att Maduro måste bort.
Att USA önskar ett regimskifte i Venezuela är inget nytt. Den misslyckade statskuppen mot president Hugo Chávez i april 2002 var startskottet för den omstörtande verksamheten. Det hotfulla med Venezuela var att man använde inkomsterna från oljan till sociala satsningar för att minska fattigdom och höja levnadsstandarden.
På samma gång inleddes en demokratiseringsprocess, som innefattade alfabetisering och gratis utbildning och uppmuntrade folklig organisering och aktivitet. Det var detta politiska vägval som gjorde att USA och högerkrafterna i Latinamerika såg Venezuela som ett farligt exempel.
Än värre blev det när Venezuela började tala om socialism och gick samman med andra vänsterregeringar för att bryta ”imperiets” historiska dominans över Latinamerika. I slutet av 2005 sågs Venezuela som ”det största hotet sedan Sovjetunionen och kommunismen”, enligt en rapport från US Army.
Det pågående statskuppförsöket följer den linje som gällt sedan 2002. ”Hotet” från Venezuela ska neutraliseras. Den förändring som skett under Trump är att åtgärderna för ett regimskifte ökat i intensitet.
En förklaring till att Vita huset anser att tiden är mogen för att en gång för alla göra slut på vänsterstyret i Venezuela är Latinamerikas förändrade politiska karta.
I Brasilien och Argentina, de ekonomiskt starkaste länderna, har reaktionen fått sin revansch och återtagit makten. Deras tidigare vägran att låta USA diktera villkoren i Latinamerika har ersatts med total underkastelse.
Vilket inskränkt manöverutrymmet för de radikala krafterna i regionen.
En annan förklaring till Trumps offensiv är den djupa krisen i Venezuela. Orsakerna till den är flera.
En är att varken Chávez eller Maduro lyckats bryta den sjuka som Venezuelas ekonomi lidit av i över 50 års tid, nämligen oljeberoendet. När oljepriserna störtdök 2014 så störtdök inkomsterna för venezuelanska statskassan, vilket fört med sig att fattigdomen åter ökat.
En annan orsak handlar om svårigheterna att föra en progressiv politik i en kapitalistisk ekonomi och omgivning.
Subventionerna av bränsle, mat och mediciner är ett exempel på det. Det var åtgärder för ökad social rättvisa. Men de bidrog samtidigt till korruption, kriminalitet och varubrist. Tidigt såg venezuelanska kapitalister och kriminella möjligheten att lägga beslag på subventionerade varor för att sälja dyrt i grannlandet Colombia eller på svarta marknaden i Venezuela.
Ett av huvudskälen till krisen är det märkligt tyst om i svenska medier. De som nu ropar högst om hungrande människor och kollapsad vård i Venezuela är samma krafter som underblåst krisen och undergrävt möjligheten till ekonomisk återhämtning.
I augusti 2017 undertecknade Trump en order om att skärpa de sanktioner som införts under Barack Obama. ”Det nya embargot [mot Venezuela] kommer att förvärra bristen på mat, medicin och andra väsentliga varor, samtidigt som det strängt begränsar de politiska alternativen som finns tillgängliga för att dra landet ur en djup depression”, skrev USA-ekonomen Marc Weisbrot i The Nation apropå Trumps beslut.
Att vidta åtgärder som drabbar folkflertalet och allra mest de fattiga är ett effektivt sätt att skapa missnöje.
Det är inget konstigt i att varubristen och den nedgång i levnadsstandard som vanliga venezuelaner upplevt fått också en del tidigare hängivna ”chavister” att kräva Maduros avgång – i hopp om en lättnad.
När detta skrivs trappas det internationella drevet upp. Om inte nyval utlyses tänker EU erkänna högerns Juan Guaido som president, trots att han aldrig ens ställt upp i ett presidentval.
Venezuelanerna är pressade men långt ifrån ensamma. I närområdet vägrar Bolivia, Nicaragua, Kuba, El Salvador och Mexiko acceptera kuppförsöket. I omvärlden protesterar Ryssland och Kina mot kuppförsöket.
I Venezuela finns fortsatt ett folkligt stöd för regeringen Maduro och ett motstånd mot att andra ska bestämma vem som ska leda deras land. Venezuelanerna är också väl medvetna om den folkfientliga politik som drivits efter högerns maktövertagande i Argentina och Brasilien.
Var Juan Guaido hör hemma visade han tydligt när Jair Bolsonaro vann valet i Brasilien i oktober förra året.
Guaido gratulerade via Twitter och framhöll Bolsonaros försvar av demokrati, mänskliga rättigheter och säkerhet. Vackra ord om en man som hyllat militärdiktaturen i Brasilien och vars seger berodde på att den mest populäre presidentkandidaten, Arbetarpartiets Lula da Silva, dömts i en farsartad rättegång.
För alla demokratiskt sinnade människor finns i detta läge bara en sak att göra. Att ställa sig på Venezuelas sida mot försöket till statskupp.
