Ett land ska bedömas utifrån hur de människor som byggt landet behandlas. Domen mot Sverige är hård. Enligt Pensionsmyndigheten lever en kvarts miljon svenska pensionärer under fattigdomsgränsen. Sverige är värst i Norden.
Bland fattigpensionärerna finns dock inte de politiska makthavare som på 1990-talet kuppade igenom dagens usla pensionssystem. En av dessa heter Maud Ekendahl. Hon satt i riksdagen för Moderaterna. När hon 2006 avgick ur riksdagen kunde hon se fram emot en månatlig inkomstgaranti på 33 665 kronor. En ersättning för att inte göra någonting. På frågan varför hon inte sökte nytt jobb svarade Ekendahl: ”Är jag då berättigad till, efter de regler som har varit i riksdagen, att få den här garantin, då är man dum om man går ut och jobbar, och söker ett jobb.”
Detta sa Ekendahl för ett tiotal år sedan, samtidigt som hennes moderata parti var i full färd med att slå sönder sjukförsäkring och a-kassa. Det politiska etablissemanget lever uppe i det blå.
Avsaknaden av markkontakt blir sällan mer tydlig än just när det kommer till pensioner. Istället för en rejäl höjning av pensionerna, diskuterar etablissemanget en höjning av pensionsåldern. En av de sista saker regeringen Löfven gjorde var att skaka hand över blockgränserna om en sådan höjning. Att var tredje LO-medlem lämnar arbetslivet vid 63 års ålder, och att inom många LO-yrken är den faktiska pensionsåldern lägre än så, är inget som den köpta politikerklassen bryr sig om.
Bara den som lämnat varje tanke på en omfördelning av rikedomarna i samhället kan vara för höjd pensionsålder. Att vara för en höjning är att vara för att den ökande samhälleliga rikedomen inte skall gå till att ge de människor som arbetat ihop rikedomarna en trygg och människovärdig ålderdom. Det är att försvara en ordning som tillåter överklassens fortsatta plundring.
Istället för dagens usla pensionssystem behövs ett som garanterar trygga pensioner och ger arbetare rätten till ett liv även efter avklarat arbetsliv.
S-finansministern Ernst Wigforss skrev en gång: ”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”
Det var på den tiden som socialdemokratin – pressade av människor i rörelse – ännu hade en vision bortom kapitalismen. En vision om ett samhälle där vi ska organisera vårt gemensamma arbete för att befria oss alla från arbetstvånget. Där den kollektiva befrielsen är garanten för den enskildes möjlighet att både ha råd och ork till att dansa, måla och sjunga i frihet, såväl innan som efter 65 år fyllda.
En del i denna strävan var ett pensionssystem där folkets pensionspengar användes till att investera i bostäder och samhällsnyttig verksamhet.
När det politiska etablissemanget på 1990-talet kuppade igenom dagens pensionssystem var ett av syftena att överlämna folkets pensionspengar till bankmaffian – att låta dessa pengar bli ett kapital och därmed en maktfaktor i händerna på den härskande klassen istället för ett verktyg för den arbetande klassen.
Pensionsfrågan är större än pensionsåldern och nivån på pensionerna. Den handlar om vilket samhälle vi vill ha. Ett samhälle där människor betraktas som arbetskraft som ska göras tillgänglig åt de som äger företagen eller ett samhälle där företagen och dess verksamhet finns till för folket. Ska folkets pensionspengar gå till att bygga ett bättre Sverige för de många eller ska pengarna användas till spekulation på börsen för att berika de få? Vill vi ha en politik som satsar på pensionärerna eller en politik som fjäskar för miljardärerna?
En sådan politisk förändring kommer aldrig att komma från Maud Ekendahls efterträdare i riksdagen. Med tanke på deras privilegier och fortsatta karriärer inom bank-, militär- och pr-industrierna är det inte konstigt att de lägger mer kraft på att slåss om vem som ska få sitta vid maktens grytor, än att utmana den ordning som cementerats i Sverige sedan 1990-talet.
Glöm regeringscirkusens unkenhet. Andas in de friska vindarna från Frankrike. Ett av de gula västarnas slagord är att de inte vill ha förhandlingar utan eftergifter. Genom att säga nej till att sätta sig i förhandlingar med Macron och etablissemanget och genom att vägra inordna sig under något visst parti har de skakat om inte bara Frankrike, utan hela Europa.
Det har mullrat länge bland de människor som byggt Sverige, men som istället för det värdiga och glädjefulla efterarbetsliv de förtjänar tvingas leva i oro, ensamhet och fattigdom. Nu tas initiativ runt om i landet att samla pensionärer för att kämpa för människovärdiga pensioner, över eventuella partigränser och med målet att människor ska sätta sig i rörelse.
Eller som några tyska gråskägg skulle ha sagt: Pensionärer i hela Sverige, förena er!
