Regeringscirkusen rullar på. Fikastunderna hos talmannen avlöser varandra och de politiska experterna spekulerar vilt om vem som ska ta vem. Frågan som aldrig ställs är vad det ska regeras om, vilken politik det är som ska drivas.
Rapporterandet om regeringscirkusen avbryts ibland av rapporter om verkligheten utanför riksdagshuset. En sådan nyhet är att a-kassan i Sverige ligger i botten jämfört med andra OECD-länder. Den svenska ersättningen till arbetslösa ligger på 31:a plats, av 36 möjliga.
Samtidigt kommer nyheten att förmögenheterna koncentreras i allt färre händer. Endast tre svenska affärsmän – Stefan Persson, Hans Rausing och Melker Schörling – är tillsammans rikare än 60 procent av befolkningen – 4,6 miljoner svenskar.
Sverige är inte landet lagom, utan blir tvärtom allt mer extremt. Att Sverige är det miljardärstätaste landet i EU och samtidigt har flest fattiga pensionärer i Norden är två sidor av samma mynt.
Oavsett vem som till slut blir statsminister kommer politiken som gynnar miljardärerna istället för pensionärerna inte att brytas. Det råder nämligen full uppslutning bakom lögnen att överklassens rikedom skulle vara ett mått på ett lands framgångar. Lika enhälligt står en riksdagsmajoritet bakom lögnen att Sverige inte har råd att garantera vettiga pensioner åt de som arbetat och byggt landet.
Vid ett seminarium tidigare i veckan konstaterade Daniel Waldenström, professor i nationalekonomi, att ”det har skett en fördubbling av nationalförmögenheten (sedan 1990-talet), och hela tillväxten finns i privat sektor”.
Sverige är alltså dubbelt så rikt som på 1990-talet men allt har samlats i privata fickor, och mest till de som redan hade mest sedan tidigare. Utvecklingen är inte resultatet av några blinda marknadskrafter, utan konsekvenserna av en medveten politik.
I snart 30 år har skattesystemet gjorts om i grunden. Den ägande klassen har förvandlats till ett skattefrälse. Omläggning drevs igenom under löften om att sänkta och avskaffade skatter på kapital, förmögenheter och arv skulle innebära att mer pengar skulle investeras i produktiv verksamhet. Det blev tvärtom. Allt mer går till vinstutdelning till aktieägarna. Många storföretag återinvesterar inte ens hälften av bruttovinsten idag utan det mesta plockas ut och delas upp mellan ägarna.
Bostadsbrist och trångboddhet beror på att de folkvalda har lämnat walk over inför marknaden. Människors behov av bostäder har lämnats i händerna på byggherrar och bostadsspekulanter som tjänar på att det råder bostadsbrist eftersom bristen skapar säljarnas marknad och ger därför högre vinster.
Den växande fattigdomen bland pensionärer beror uteslutande på det klassorättvisa pensionssystemet som marknaden och politiker tillsammans lurade på svenska folket. Fler fattigpensionärer är systemets hela poäng. Fler skall dela på mindre därför att i den nyliberala kapitalismens tidevarv finns inte plats för solidarisk omsorg om de äldre.
På samma sätt är arbetslösheten, liksom fattigdomen bland de arbetslösa, medvetet skapad och upprätthållen. Otrygghet på jobben och hotet om en osäker arbetslöshet behövs för att sätta en känga på nacken på alla arbetare. Så skapas en rädd och foglig arbetarklass.
Det vore fullt möjligt med en kraftig omfördelning från de rikaste till pensionärer, arbetslösa och sjukskrivna. Det vore även fullt möjligt med en politik som avskaffar arbetslösheten – genom statliga och kommunala storsatsningar på bostadsbyggande, genom att nyanställa för att täppa igen de hål som nedskärningspolitiken har skapat inom gemensam välfärd och genom att sänka arbetstiden till sex timmar.
Det som saknas är inte alternativ utan politisk vilja, därför att en sådan politik skulle stöta sig med det mäktiga näringslivet och den rika överklassen.
När den ekonomiska eliten, under ledning av Jacob Wallenberg, samlades till ett seminarium i Näringslivets hus efter alla avslöjanden om den skenande ojämlikheten var deras svar entydigt. De kräver ytterligare skattesänkningar och högre ersättningar.
Oavsett hur regeringscirkusen slutar har Wallenberg & Co pekat ut vilken politik som ska gälla.
