Det pågår en dragkamp mellan den italienska regeringen och EU-makten. Dragkampen gäller Italiens budget för nästa år. Budgeten bygger på den politik som de två regeringspartierna vann valet på förra året. Man kan tycka vad man vill om budgetens innehåll, men dess demokratiska legitimitet kan knappast ifrågasättas.
Trots detta, eller snarare på grund av det faktum att den italienska regeringen valts utifrån en EU-kritisk självständighetssträvan, vill EU-etablissemanget demonstrera sin makt.
EU-kommissionen, som aldrig tillsatts i något demokratiskt val, har underkänt budgeten och hotar Italien med dryga böter om parlamentet trots allt godkänner den. EU-kommissionen anklagar budgeten för att bryta mot EU:s stabilitets- och tillväxtpakt.
De två italienska regeringspartierna, Femstjärnerörelsen och Lega, har vuxit till sig utifrån de italienska upplevelserna av att se hur EU-makten gång på gång kört över Italien. Bryssel har avsatt en folkvald premiärminister och tillsatt en EU-teknokrat. Italien har både för egen del upplevt och inte minst sett grannländerna i Medelhavet mosas av EU.
Nu vill EU på nytt manifestera sin makt och tvinga Italien till lydnad. Det är uppenbart med tanke på att både Tyskland och Frankrike tidigare brutit mot EU:s stabilitets- och tillväxtpakt utan att bestraffas.
Mitt i denna dragkamp, som visar vilken odemokratisk skapelse EU är, väljer Jonas Sjöstedt att i en debattartikel i Dagens Etc deklarera att han anser att Vänsterpartiet ska lägga kravet på att Sverige ska lämna EU på is. Samtidigt vill Sjöstedt profilera sitt parti som de som ska vrida politiken åt vänster och bygga ett Sverige som är bättre för alla och inte bara för en liten elit.
Hur en sådan politik skulle vara möjlig så länge Sverige är bakbundna av EU svarar Sjöstedt inte på. Den tidigare EU-parlamentarikern och även EU-motståndaren Sjöstedt vet att detta är en omöjlighet.
Som en högt uppsatt svensk finansman en gång sa till dåvarande vice riksbankschefen Villy Bergström (S): ”Det ska du komma ihåg, att näringslivet har haft en enda synpunkt på EU-medlemskapet, och det är att för all framtid vrida Sverige ur socialdemokratins järngrepp”. Hela syftet med EU-projektet är att garantera en politik som är bra för en liten elit på bekostnad av det stora flertalet.
För det första genom att flytta makten från folket ner till Bryssel. Demokrati – där politiker tvingas förhålla sig till folkliga opinioner – har ersatts med expertvälde, byråkrati och en lobbyism som garanterar näringslivets makt.
För det andra genom att EU innebär lagstadgad nyliberal borgarpolitik, med budgetbalans, överskottsmål och privatiserad konkurrens. På så sätt garanteras att den gemensamma välfärden monteras ned, gemensamma värden flyttas till privata fickor och välfärden öppnas för kapitalistiskt exploatering.
För det tredje syftar den fria rörligheten till att skapa så kallad inre harmoni. En harmonisering som innebär att arbetarnas livsvillkor ska pressas ned till de lägstas nivå, medan näringslivets och elitens nivå ska upp till de högstas.
EU har varit en mycket god affär för den lilla eliten, för att använda Sjöstedts eget ordval, men förödande för vanligt folk. Under EU-medlemskapets snart 25 år har de lyckats rasera pensionssystemet, a-kassan, sjukförsäkringar, slå sönder järnväg och post, göra välfärden till en vinstmaskin för riskkapitalister och omvandla Sverige från ett relativt jämlikt land till det land med snabbast ökande klassklyftor av jämförbara länder.
Det spelar ingen roll vilka partier svenska folket har röstat fram till regeringsställning, linjen har legat fast. Det finns ett brett stöd bland vanligt folk i Sverige för att vi i ett rikt land som vårt ska se till att de som arbetat färdigt ska garanteras människovärdiga pensioner, att svenska kollektivavtal ska gälla på alla arbetsplatser i landet, att bemanningsföretag skall förbjudas, att bostadsbristen skall byggas bort, att folkets järnväg ska befrias från marknadskaoset och att kapitalisterna ska kastas ut ur välfärd och skola. Detta bara som några exempel.
I de lägen folkvalda politiker pressas av opinionen brukar de försöka skylla ifrån sig på EU, vilket är syftet med unionen: Ett självpåtaget handfängsel för att inte frestas att lyssna till folkliga opinioner men samtidigt framstå lagom oskyldiga för att kunna väljas på nytt.
Men även en stormaktsunion behöver folklig legitimitet. Det var först när näringslivet lyckades locka över Socialdemokraterna, i början av 1990-talet, som det svenska medlemskapet blev aktuellt.
I takt med att EU-krisen fördjupas ökar de EU-positiva reformkrafterna i styrka. De ges plats av EU-eliten som vill leda in missnöjet i banor som är ofarliga för EU. Sedan brexit har EU-elitens taktik uppenbart varit att försöka skrämmas genom att försöka måla ut EU-motstånd som synonymt med rasism och högerpopulism, för att därigenom vinna den antirasistiska vänstern för EU:s agenda.
Men att överge EU-motståndet är det bästa stöd som vänstern kan ge till rasister och högerkrafter. Avgrundshögerns framgångar byggs inte minst på den utbredda känslan hos många människor av att utvecklingen är på väg åt fel håll och att de folkvalda lyder under andra krafter än de som valt dem. Det är en riktig känsla och symbolen och verktyget för detta stavas EU.
I detta läge väljer Sjöstedt att acceptera EU-handfängsel bara för att de klätts in i antirastiskt fluff. Det är att välja sjukdomen för att undvika symptomen.
