Kamrater, kongressdeltagare och gäster
Välkomna till Kommunistiska Partiets 18:e kongress. Välkomna till kongressen för Sveriges enda arbetarparti.
Enligt partiundersökningen som gjordes i våras har andelen LO-arbetare i partiet ökat under kongressperioden. Vårt parti utgörs av en stabil majoritet arbetare. Det är mycket glädjande. Vi är och vi förbli ett parti av arbetare och för arbetare.
Lika glädjande är att Proletären idag har sin högsta prenumerationsupplaga sedan 1993.
Visst finns anledning att vara stolt, men vi kan inte vara nöjda. Med tanke på de spännande tider vi lever i, med ett utbrett missnöje inom arbetarklassen över den nyliberala och globaliserade kapitalismens konsekvenser, borde och ska ett riktigt arbetaralternativ växa i Sverige.
Kommunistiska Partiet har stora problem att brottas med. Vi har avgörande frågor att diskutera och handlingsvägar att värdera och utveckla. När detta ska göras är ödmjukhet inför egna brister och självkritik betydligt viktigare egenskaper än självgodhet.
Men låt oss trots allt så här inledningsvis glädjas och få känna oss lite nöjda över oss själva.
Vi står fast vid klasståndpunkten. Sedan årtionden ser vi hur vänsterkrafter i Sverige och andra imperialistiska länder överger klasskampen som utgångspunkt och lösning på samhällets problem och istället söker allmänna rättvisefrågor som håller sig inom det kapitalistiska systemets ramar. Det liberala giftet sprider sig. Men Kommunistiska Partiet står fast vid en bergfast klasståndpunkt och en aldrig sviktande insikt om att endast socialismen kan lösa de problem som kapitalismen skapar för arbetarklassen, för Sverige, för världen och för jordklotet.
Leve socialismen och leve klasskampen!
Sedan årtionden ser vi också hur opportunismen segrar inom vänstern i allmänhet och inom tidigare kommunistiska partier i synnerhet.
Istället för att utmana den egna kapitalistklassen försöker man hitta vägar till samförstånd. Stridsyxan ersätts av tiggarstaven. Politiken ska formuleras så realistiskt och doseras i så små doser att det inte riskerar att reta kapitalisterna och deras förvaltare.
Socialismen är inte längre en maning till arbetarklassen att kämpa för ett annat system bortom marknadsdiktaturen. För ett samhälle där arbetarklassen äger och kontrollerar näringslivet och där arbetarklassens intresse och makt är vägledande i samhället.
Socialismen blir istället en allmän vädjan till överklassen så att dessa ska inse och acceptera ett rättvisare och mer förnuftigt sätt att organisera samhället på.
Under borgerlighetens offensiv de gångna årtiondena har marxismen trängts ut ur arbetar- och vänsterrörelsen. Opportunisterna retirerar tillbaka till tiden före den marxistiska segern inom arbetarrörelsen. Därmed blir vänstern tandlös och arbetarklassen hänvisas till ett evigt springande i det kapitalistiska lönearbetets ekorrhjul.
För att leva upp till de krav som den ekonomiska och politiska krisen ställer måste opportunismen och liberalismen inom arbetarrörelsen och vänstern bekämpas.
Leve marxismen – kamp mot opportunismen!
Opportunismen märks inte minst i utrikespolitiken. Istället för att bekämpa den imperialistiska krigshetsen och rustningsvansinnet, istället för att ta kamp mot de egna monopolkapitalisternas strävan efter profiter och makt i världen, så anpassar opportunismen sig efter den egna härskande klassens agenda.
Opportunisterna inväntar klartecken från de egna imperialisterna innan de vågar höja rösten mot krigen, förtrycket och utsugningen.
De vänder ryggen åt kämpande länder och människor som står i motsättning till de egna imperialisterna. De är tysta som möss när demokratiska fri- och rättigheter trampas ner av västvärlden och dess allierade, men ropar högt om brott mot mänskliga rättigheter när det är västvärldens motståndare som anklagas.
Om detta görs av taktiska skäl, för att inte riskera att angripas av media och liberala krigshetsare, eller om det gått så långt att man gjort klassfiendens världsbild till sin egen, spelar ingen roll.
Det är opportunism. Och det var den vägen som för hundra år sedan ledde till att opportunisterna manade arbetarklassen ut i skyttegravarna.
Kamp mot imperialismen – fienden finns på hemmaplan!
Vi är och vi förblir ett marxist-leninistiskt arbetarparti. När vi under den kommande kongressperioden ska fira att vårt parti fyller 50 år ska vi göra det i stoltheten över att vara ett kommunistiskt parti som mer övertygade än någonsin står fast vid den marxistiska klasskampspolitiken mot den opportunistiska samförståndspolitiken.
Leve Kommunistiska Partiet!
Kamrater,
Läget är utmärkt för vänsterkrafterna i Sverige. Eller rättare sagt läget borde vara utmärkt i ett Sverige där den folkliga misstron mot eliten växer och missnöjet med den förda nyliberala globaliseringspolitiken är stort.
Allt för länge har vänsterkanten skyllt sitt misslyckande på det allmänna läget istället för att rakryggat erkänna sina fel och brister, ta sig i kragen och skaka av sig modlösheten.
Resultatet har blivit vänsterns isolering från vanligt folks vardag. En isolering antingen genom anpassning till eliten eller isolering genom marginalisering och sekteristiskt käbbel.
Jag tror att vi i Kommunistiska Partiet självkritiskt kan erkänna att vi allt för ofta tillhört den senare kategorin.
Ingenting är lättare än att dölja politisk marginalisering bakom självbelåten sekterism. Att nöja sig med självbilden av att ha rätt och inte våga hitta vägar fram för att få rätt.
Att stå fast i våra grundläggande värderingar är inte samma sak som att borra ner fötterna i backen, vägra inse att samhället förändras, nöja sig med att hålla näsan ovan vattenytan och hoppas på att de gamla goda tiderna återkommer – med kopior av vietnamrörelsen eller vilda strejk-vågor.
Som den gamle grekiska dialektikern sa: Man kan aldrig kliva ner i samma flod två gånger för det finns inget beständigt förutom förändring.
Principfasthet är inte samma som oföränderlighet. Och marginalisering i tuffa och reaktionära tider är inte ett kvitto på politisk rättrogenhet, det är ett bevis på att vi gör fel i vårt partiarbete.
Kamrater och partivänner
Vi är den osynliggjorda majoritetens parti. Vår politiks grund är den grundläggande känsla för rättvisa som fortfarande finns hos de flesta arbetare. Vår politik är arbetarklassens politik. Ett parti av och för arbetare har inga från arbetarklassen skilda intressen.
Lika sant är att för den stora majoriteten arbetare i Sverige är vi ett osynligt parti.
Vårt övergripande och strategiska problem är vår marginalisering, att vi inte uppfattas som relevanta i arbetarklassens vardag och verklighet. Det saknas ofta både lokal förankring och lokal konkretisering.
Det saknas både en bredd i kontaktytorna och en spets i profileringen, målmedvetenheten i att välja ut och bita sig fast i arbetarfrågor och driva dessa över tid.
Under den gångna kongressperioden har partiet arbetat målmedvetet med att konkretisera klasspolitiken.
Istället för att bara syssla med propaganda måste vi bli relevanta i människors vardag.
Visst kan vi skriva bra tal och flygblad om att kapitalismen som system orsakar kriserna men det blir inte relevant förrän vi sätter örat till marken och lyssnar på hur kapitalismens kris yttrar sig konkret i människors vardag.
Frågan är om vi ska börja uppifrån eller nerifrån? Slutsatsen är densamma, det är angreppssättet som är annorlunda.
I sin inledning på Partibyggarkonferensen pratade Kenth Andersson, sjuksköterska från Örebro och mångårig partistyrelseledamot, om hur vi ofta sett risker med populism och opportunism i försök att utforma politiken utefter den verklighet vi lever i. Och visst finns sådana risker. Men som Kenth Andersson helt riktigt sa är motsatsen värre: ”ett uteblivet agerande för att inte riskera att det blir fel”.
Om Kommunistiska Partiet ska bli relevanta måste vi skaka av oss räddhågsenheten, ”vi måste bli fräckare och våga ta initiativet”.
Eller som Napoleon sa: ”Först måste man ge sig in i kampen och sedan får man se”.
Kamrater
Vi lever i spännande tider. Den nyliberala era som vi levt i under ett kvarts sekel skakas i sina grundvalar. Kapitalismens konsekvenser är uppenbara i människors vardag – bostadsbrist, otrygghet och utslitning på jobben, lönedumpande arbetskraftsimport, en krackelerande välfärd, tiggare på gatorna och kapitalismens migrationskris.
Exemplen är många och vi måste gripa in när människor skakas om och vi måste vara öppna och lyhörda för alla som vill ha arbetarpolitik, oavsett att den grundläggande känslan för rättvisa för tillfället kan vara grumlig eller påverkad av andra partiers och rörelsers politik.
Lösningen på vår marginalisering finns inte i teorin, den finns i praktiken.
Ett kommunistiskt parti är och måste vara ett handlingens parti. Partistyrelsen är inga direktivskrivare, avdelningar är inte brevlådor och medlemmar är inte brevbärare.
Vårt parti agerar inte för att kunna skriva om det i verksamhetsberättelser eller i rapporter till Proletären. Vi agerar för att sätta arbetare i rörelse – både intellektuellt och i praktisk handling.
Vårt parti har politisk insikt och organisatorisk erfarenhet som gör att vi kan och ska spela roll i människors kamp.
Vi måste lita på klassen och vanliga människor och att våra uppfattningar går i linje med deras. Sträva efter att hitta den gemensamma nämnaren.
Kommunistiska Partiet har allt att vinna på en öppen och inbjudande inställning. Vi måste bredda kontaktytorna, bryta marginaliseringen för att tillsammans med andra personer, organisationer och rörelser fylla det politiska utrymme som växer i det svenska
samhället i takt med att den nyliberala politikens misslyckande avslöjas och elitens folkförakt besvaras med ett växande folkligt förakt för eliterna.
Vi vill tillsammans arbeta för att den folkliga misstron ska ta steget till en tilltro till egna krafter och arbetares och vanligt folks förmåga att förändra samhället.
Därför gäller det att söka efter minsta gemensamma nämnare, istället för att se till det som skiljer. Det avgörande är arbetarståndpunkten, den klassmässiga utgångspunkt som måste vara vänsterpolitikens nav.
En rak arbetarvänster får inte acceptera parlamentarismens snäva syn på politik. Politisk förändring börjar på basplanet. Utmaningen ligger i att samla människor oavsett vilka partier dessa röstar eller inte röstar på idag.
Här finns mycket att göra om vi menar allvar med att det inte räcker att ha rätt, utan att det gäller att få rätt. Och om vi inte får rätt – det vill säga breddar kontaktytorna, bryter marginaliseringen och tar den plats som ett rakryggat arbetarparti måste ta – så är det något fel i hur vi jobbar.
Kamrater
Häromåret var jag i Kramfors och talade på ett möte. Den pappersarbetare som efter mötet tog steget att bli organiserad kommunist är dessvärre förhindrad att vara med på kongressen. Pappersbruken stänger inte ner för att arbetarpartiet håller kongress.
Men kamraten hälsar via mejl och planerar för fortsatt partiuppbyggnad i det röda Ådalen.
I Kramfors berättade kamrater för mig om hur de styrande i arbetarstaden som i årtionden plågats av industrinedläggelse, massarbetslöshet och avfolkning nu har hittat nya försörjningsmöjligheter för den krympande kommunkassan, när skatteunderlaget minskar.
De styrande har gjort en deal med Stockholms stad om att huvudstaden ska förlägga sina alkoholmissbrukare på ett behandlingshem i Kramfors och man lockar med att de som genomgår behandlingen därefter får ett lägenhetskontrakt.
För att stoppa befolkningsminskningen tar Kramfors även emot många flyktingar, flest i Västernorrlands län.
Jag tror inte att vanliga arbetare i Kramfors är några kallhjärtade typer, tvärtom så har staden en lång och stolt tradition av solidaritet och kamp för socialism och rättvisa.
Självklart ska människor som lider under missbruk få hjälp och stöd av samhället. Missbruk är en folksjukdom som inte kan skiljas från kapitalismens otrygghet och liberalismens folkförakt.
På samma sätt blöder varenda klassmedveten människas hjärta för alla människor i världen som drabbas av kapitalismens fattigdom och imperialismens krig. Det är ju därför den kommunistiska arbetarrörelsen – som har djupa rötter i Kramfors och det röda Ådalen – har stött befrielsekampen i alla länder, det är därför vi motsätter oss att svenska soldater ska skickas ut och kriga i andra länder.
Men vem kan förundras över att arbetare i Kramfors frågar sig hur man ska bygga en livskraftig stad och en trygg framtid med den politik som nu förs. Det går inte att bygga en bättre framtid genom en politik som låter jobben flytta ut och sociala problem flytta in.
Det är självklart att allt fler arbetare vänder sig bort från de politiska partier som de med rätta anser vara ansvariga för stadens förfall. Politiska partier som under prat om humanism och konkurrenskraft lämnar arbetare, städer och hela landsändar vind för våg.
Precis som i övriga landet är det Sverigedemokraterna som lyckas vinna politisk framgång på de problem som arbetare i Kramfors möter.
Det är givetvis skrämmande. Det råder ingen tvekan om att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt högerparti.
I både teori och praktik är de ett rasistiskt parti, alldeles oavsett att Jimmie Åkesson gör sitt bästa för att putsa upp fasaden.
I både teori och praktik är de att högerparti, de är överklassens bästa vänner, som öppet försvarar att skattepengar går till lönedumpning och riskkapitalisternas plundring och som öppet deklarerar att de vill föra Alliansen tillbaka till regeringsmakten.
Att gång efter annan påtala att SD är ett rasistiskt högerparti har uppenbart varit en misslyckad taktik. Det har inte hindrat mängder av arbetare att söka sig åt det hållet, därför att man uppfattar att SD inte är som de andra partierna och att de tar upp de problem som till exempel arbetare i Kramfors möter i sin vardag.
Att arbetare säger nej till det som varit är en bra början. Som kommunister är det vår uppgift att sätta örat mot backen, lyssna in våra arbetskamraters och grannars tankar och funderingar, bejaka människors nej till det som varit och göra konkret arbetarpolitik av frågorna med målet att sätta arbetare i rörelse både i praktisk handling och intellektuellt.
Vi ska inte göra SD:s frågor till våra. Vi ska överhuvudtaget inte bygga vår politik på vad andra partier eller ledarsidor i tidningar säger och gör. Vi ska göra arbetarklassens frågor till våra och bygga vår politik utifrån dessa.
Om vi råkar hamna på samma ståndpunkt som våra politiska motståndare i vissa frågor – låt så vara. Vi har stått på samma sida som både Alliansen och SD mot de EU-beslutade storregionerna. Vi har samma uppfattning som Liberalerna om att religiösa friskolor ska förbjudas.
Det spelar ingen roll. Vi bygger vår politik genom att med vårt marxistiska verktyg utgå från arbetarklassens intresse. Att bygga politiken utifrån det parlamentariska spelets skiftande ställningstaganden eller DN Debatts dagordning är bara ett uttryck för den politiska marginaliseringen.
Kamrater
Vi är och ska vara partiet för arbetarklassen i Kramfors. Vi måste bli alternativet för arbete, trygghet och framtidstro.
Vi är och ska också vara partiet för arbetarklassen i Biskopsgården. Alternativet för arbete, trygghet och framtidstro.
Vi är inte ett parti för de som bränner sina grannars bilar, utan för de som bygger bilar.
Vi ska vara partiet för de arbetare – ofta unga och med rötterna i andra länder – som varje dag åker till Volvofabriken i Torslanda och in på bara skinnet får känna på den utsugning som är kapitalismens kärnverksamhet.
Arbetarklassens problem är i grunden de samma, oavsett om det gäller storstädernas förorter eller avfolkningskommuner.
Vår utgångspunkt är varken medelklassvänsterns daltande eller högerns alarmistiska tongångar om förorter som förvandlats till rena vilda västern.
Vår utgångspunkt är att arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk. Vi ska leva och verka i klassens verklighet och ta upp frågorna och problemen så som de ser ut. Kraften finns hos arbetarklassen själv i såväl Kramfors som Biskopsgården.
En kraft för att bryta ghettofiering och segregation genom att kompromisslöst kämpa för en social bostadspolitik, för en radikal omfördelning, för krafttag mot kriminaliteten och genom att stå upp för sekulära normer och värderingar i samhället mot klantänkande och vidskeplighet.
För en förening av arbetare utifrån klasståndpunkten, oavsett etnisk bakgrund, och för en arbetarmoral som inte duckar från att ställa krav på människor att värna gemensamma trygghetssystem och samhällsinrättningar, att jobba och göra rätt för sig och att inte förfalla till underklassmentalitet som accepterar kriminalitet, tiggeri eller att fuska med bidragssystemen som en individualistisk lösning på problemen.
Givetvis är arbetslöshet och de sociala problem som kommer i dess spår en fråga som endast kan lösas på samhällsnivå och kan inte göras till ett individuellt problem att lösa.
Men det kollektiva fritar inte individen från ansvar och om en arbetarrörelse ska bli stark nog att ta kamp för arbete åt alla krävs arbetarmoral och disciplin.
Kamrater
Kollektivet fritar som sagt inte individen från ansvar. Det gäller inte minst oss som organiserade kommunister.
Jag tror att snart sagt varje partikongress har fastslagit att arbetsplatsarbetet är vår viktigaste uppgift. På kongress efter kongress har vi fastslagit att arbetartidningen Proletären är vårt viktigaste verktyg för att rota partiet på arbetsplatserna. Ingen har talat emot.
Samtidigt visar försäljningsstatistiken att försäljningen av Proletären, inte minst ute på arbetsplatserna, aldrig har varit så dålig som nu. Och vid arbetarkonferensen framkom att de flesta unga partikamrater inte framträder som kommunister på sina arbetsplatser.
Den avgående partistyrelsen skriver i ett av våra motionssvar att det finns en individualism som maskerar sig som kollektivism.
När kamrater säger att partiet måste göra si eller så. Kamrater säger att vi måste ta oss an uppgifterna kollektivt eller på ett organiserat vis. Men de tänker inte vad innebär detta för mig?
Hur ska jag omsätta detta i min verklighet – på mitt jobb, bland mina grannar, i min partiavdelning?
Partiet blir något diffust som svävar ovanför våra huvuden, det kollektiva greppet tycks befria individerna från ansvar.
Men kamrater, partiet går i varje medlems skor. Besluten ska omsättas i handling i varje medlems vardag och verklighet. Vi får inte bli ett parti av möteskommunister – som håller högtidliga tal på medlemsmöten och konferenser eller som lägger tid på meningslösa och udda diskussioner på Facebook med redan vunna vänner eller svurna fiender. Vi ska vara ett parti av och för arbetare.
Om den enskilda medlemmen inte vet hur partiets politik ska verkställas i sin egen verklighet så måste frågan upp på avdelningsmötena. Detta måste vara en stående punkt på alla medlemsmöten. På vilket sätt kan jag få mina arbetskamrater att omfattas och aktiveras kring de frågor partiet driver?
Om lokalavdelningen inte inser hur en beslutad partikampanj ska konkretiseras – utan endast delar ett flygblad på Stortorget och står i ett av hörnen och håller tal om frågan i största allmänhet – är det allas vår uppgift att ringa i varningsklockan.
Då är det något som har brustit i förberedelserna eller så är vi fel ute i vilka frågor vi driver och hur vi arbetar.
Det räcker som sagt inte att ha rätt, det gäller att få rätt. Och om vi inte får rätt – om vårt partiarbete inte bryter marginaliseringen, om vi fortsatt är osynliga och irrelevanta i arbetarklassens vardag – så är det något fel i det vi gör.
Jag vet att det låter krävande. Men partibygget är inte någon tebjudning.
Bengt Johansson, från Varbergsavdelningen, har helt rätt när han i sin inledning på Partibyggarkonferensen sa att vår viktigaste uppgift är att ”utveckla en röd, konkret lokal klasspolitik” och att det gäller att ”kliva ner från kommentatorsbåset och ge oss in i de konkreta frågorna” därför att detta är det ”korrekta svaret på det gamla axiomet att partiet inte skall och inte får skilja sig från klassen”.
Förtroende är något som måste förtjänas och vi kan endast bli en nationell kraft genom att vinna människor där vi verkar.
Så kamrater. Ner från kommentatorsbåset och på med arbetshandskarna. Det är ju inte kommentariatets diktatur vi skriver om i vårt partiprogram, utan proletariatets.
Kamrater och kongressdeltagare
I år firar den ryska revolutionen 100 år. Denna världshistoriska händelse då arbetarklassen för första gången tog makten i ett land. Den ryska revolutionen som till stor del formade 1900-talet och bidrog till kolonial befrielse i Syd och tvingade kapitalisterna i Nord att acceptera både rösträtt och sociala reformer till arbetarklassens fördel.
Framsteg som har rullats tillbaka de senaste årtiondena när kapitalismen står ohotad och borgarklassens reaktion växer.
Vi kommer att uppleva en flodvåg av antikommunistisk propaganda när vi närmar oss november månad.
Vi kommer dagligen att serveras en historieskrivning som skär sig mot opinionsundersökningarna i östra Europa där vanligt folk blir allt mer positiva till den form av socialism som fanns ju längre de får uppleva kapitalism.
När den antikommunistiska flodvågen möter oss när vi säljer Proletären utanför Systembolaget eller Ica Maxi, förmodligen av någon högröd herre som ska köpa sitt finvin och sin konjak till helgen, då bör vi lugnt och stilla be den upprörde att istället prata med tiggaren som sitter bredvid om hur hen upplever skillnaden mellan socialism och kapitalism i sitt hemland.
Vi ska inte heller missa tillfället att inför folket runt omkring förklara för vår högröde men samtidigt djupblå herre att tiggarna sitter utanför affärerna tack vare sådana antikommunister som han, som jublade när östra Europa utsattes för chockterapi och folk befriades från både arbetsmöjligheter och trygghetssystem.
Antikommunismens ständiga malande beror inte socialismens fel och nederlag på 1900-talet, utan kapitalismens misslyckande på 2000-talet. Ju mer kapitalismen slår knut på sig själv desto viktigare blir det att stänga alla dörrar till alternativen.
En missnöjd arbetarklass är ofarlig, det är först när det slår över i hoppfullhet om ett annat sätt att organisera samhället som missnöjet blir farligt för den härskande klassen.
Men låt oss inte gräva ner oss i historiens skyttegravar när antikommunismens attacker kommer.
Den byråkratiska och betonggrå realsocialismen, så som den utvecklades i öst, var inte vår revolutionära socialism. Vi r-are bildades i opposition mot maktfullkomlighet, korruption och byråkrati både inom den svenska arbetarrörelsen och inom den
internationella kommunistiska rörelsen.
Vi står fast vid att arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk. Vi går i August Palms fotspår. Istället för Hjalmar Brantings förmyndarstat, kämpar vi för den arbetarklassens befrielse som var Palms mål.
Vi är ett svenskt arbetarparti. Vår socialism är svensk i såväl rötter som stam och krona. Med svensk menar jag inte Jimmie Åkessons överklasstinkande storsvenskeri. Utan det självklara i att den arbetande befolkningen i vårt land alltid har återkommit till en strävan att leva trygga liv i gemenskap med jämlikar, utan herremännens makt över vårt arbete och utan tryck från fogdar, chefer och övermakt.
För ett levande och välmående Sverige krävs ett avskaffande av profitproduktionen. Istället krävs en produktion som syftar till att fylla landets behov. En planmässig och långsiktig produktion för att göra landet självständigt och samtidigt ställa om till en produktion som värnar miljön och klimatet.
För detta krävs att näringslivet överförs i samhällets ägo och kontroll. Monopolkapitalet har redan lagt det mesta under sig, samordnat produktion och distribution. Frågan för framtiden är om denna produktion ska avvecklas i monopolkapitalets intresse eller utvecklas i samhällets intresse.
En klassmedveten arbetarrörelse i ett land som Sverige måste formulera en politik som förenar klassmotsättningen, motsättningen mellan stad och land och kampen för nationellt självbestämmande.
En sådan politik – som givetvis inkluderar kampen mot militarismen och den egna härskande klassens imperialistiska sammanslutningar, som bär ansvar för vår tids folkfördrivningar och det kaos för länder och folk som detta skapar – har stora utsikter att vinna framgång när den ekonomiska, politiska och sociala krisen djupnar.
Socialismen tillhör framtiden, inte historien. Vi ska inte bli några museivaktmästare på ett historiskt museum som försöker putsa upp gamla artefakter. Vi ska som kritiskt tänkande revolutionärer och marxist-leninister lära av erfarenheterna.
Alldeles oavsett vad som är sant eller inte sant i den segrande borgerlighetens historieskrivning. Alldeles oavsett vad som gjorts eller inte gjorts i kommunismens namn. Så återstår det faktum att kapitalismen är ett omänskligt och omöjligt system.
Som en partikamrat träffande uttryckte det: Ett revolutionärt parti måste ha betydligt större framruta än backspeglar om vi ska kunna ta oss framåt.
Och det är framåt vi ska, kamrater. Kommunistiska Partiet har stora möjligheter om vi lyckas konkretisera klasspolitiken, bryta marginaliseringen och driva en öppen, rak och offensiv arbetarpolitik.
Om vi förmår kombinera öppenhet och breddning av våra kontaktytor med byggandet av ett disciplinerat och välorganiserat handlingsparti byggt av partiaktivister som inser att partiet går i de egna skorna.
Jag är övertygad om att Kommunistiska Partiets 18:e kongress blir ett viktigt steg framåt i byggandet av ett parti av arbetare och för arbetare.
