Efter mindre än en vecka avblåste Byggnads ledning strejken och beordrar Sveriges byggnadsarbetare att lydigt krypa in under monopolföretagens lönetak.
Visserligen lyckades inte byggkapitalet driva igenom sina angrepp på ackordssystemet. Det var nog inte heller byggkapitalets syfte just nu. Så grundläggande angrepp som det på ackordssystemet genomförs långsamt och över tid. I varje avtalsrörelse kastas en ny trevare ut som strategerna vet inte ger resultat förrän vid nästa eller nästnästa tillfälle. Det är ett sätt att staka ut riktningen inför både de egna byggföretagen och i förhållande till de samförståndsinriktade fackliga förhandlarna.
I årets avtalsrörelse, speciellt sedan LO-samordningen spruckit, var kapitalets huvudmål att befästa lönetaket. Därför möttes strejken med storlockout, vilket fick önskat resultat.
Huruvida byggstrejken kunde blivit framgångsrik om ledningen inte valt att blåsa till reträtt kommer vi aldrig att få veta.
En sak vet vi dock. Att strejker svårligen kan nå framgång om den fackliga ledningen både inför, under och efter strejken ständigt beklagar strejken och förklarar att medlemmarnas nedläggande av arbetet är något djupt beklagligt. Sådan feghet inger ingen styrka eller kämpaglöd i medlemsleden.
Strejker är inget nödvändigt ont. Det är en självklar och naturlig del i en facklig kamp. Om kapitalet inte är beredda att bjuda till de löner och arbetsförhållanden som passar så vägrar arbetarna kollektivt att sälja sin arbetskraft.
Strejker och kollektiva styrkemanifestationer stärker dessutom moralen och klassmedvetandet i arbetarleden och jagar fruktan i motståndaren, vilket är den enda garanten för fackliga framgångar.
Detta är facklig ABC-kunskap som dessvärre raderas ut eller förtigs i en socialdemokratisk samförståndslinje som tappat varje kontakt med förståndet.
