Processen är jämförbar med att utse partiledare i något större parti i ett land som inte har samma maktkoncentration hos presidenten. Kandidater ska utses som sedan ska ställas mot andra kandidater i ett val som inte äger rum förrän i november. Partiledarval i våra grannländer resulterar sällan i direktsändningar från debatter och spaltkilometer med kommentarer och analyser.
Dessvärre är inte det hysteriska intresset för USA endast kopplat till presidentvalet. När en snöstorm härom veckan drabbade Washington slogs detta upp som toppnyhet i så gott som samtliga svenska medier. Snöstormar inträffar som bekant med jämna mellanrum på vår planet. Det händer dessvärre ganska ofta att även huvudstäder drabbas. Men om det vore Beijing, Dusjanbe, Ljubljana, Minsk eller någon annan av världens runt 200 huvudstäder så skulle det förmodligen knappt getts notisutrymme. I varje fall skulle det inte rendera upprepade nyhets-
inslag innan stormen ens slagit till.
En förklaring till det mediala haveriet är de massiva nedskärningarna som mediekapitalisterna tvingar igenom för att höja sina avkastningar. Bortom vackra ord om journalistikens okränkbara värde finns en kapitalistisk industri som fungerar enligt samma kortsiktiga vinstmaximering som andra industrier.
Resultatet är slimmade redaktioner som i än högre utsträckning blir megafoner åt makten. Med hjälp av pr-byråer och opinionsinstitut kan kapitalisterna och deras förvaltare och försvarare förpacka sin propaganda så att redaktionerna utan något större merarbete kan kränga varan nyheter enligt just-in-time-principens dyrkande av snabbhet.
Men det finns även en annan sida av saken som förklarar varför läget i Sverige är eländigare än i många andra länder, även andra i vår västvärld som fullt ut är underordnade diktaten från Washington.
Det gäller vår egen härskande klass, som alltid varit av det underdåniga och lismande slaget. Det svenska monopolkapitalet är visserligen starkt i förhållande till vårt lands relativa litenhet, men sett i världsmåttstock så är Wallenberg & Co småskit.
När Tyskland var den snabbast växande och på flera sätt militärt starkaste stormakten var den svenska överheten nästan entonigt tysk-vänlig. Det spelade ingen större roll om det var kaiser Wilhelm, socialdemokratiska kontrarevolutionärer eller Adolf Hitler som satt vid den politiska makten i det södra grannlandet.
Men med den tyska imperialismens, i varje fall tillfälliga, nederlag 1945, ställdes de preussiska ridstövlarna snabbt in i de östermalmska klädkamrarna. Istället krängdes USA-tillverkade trenchcoats på och i våningarna på Strandvägen tragglades glosor med amerikanska företagstermer.
Inordnandet i ledet under USA:s befäl har varit en synnerligen lönsam affär för det svenska monopolkapitalet. Det gäller inte minst de senaste årtiondena då den USA-ledda västvärlden under slagord som globalisering och nyliberalism har kopplat greppet om jordens arbetskraft och naturresurser. Så har de svenska monopolkapitalisternas utlands-investeringar ökat 55 gånger sedan 1980. Samtidigt som Sverige avindustrialiseras har bolagen kunnat kamma hem enorma profiter.
Poängen är inte att raljera över den ryggradslösa svenska överklassen, även om det är något som görs allt för lite i vårt land. Poängen är att historien visar hur farlig och opålitlig den härskande klassen
i Sverige är.
Under 1900-talets första hälft gjorde överklassen sitt bästa för att dra in oss i två blodiga makt- och omfördelningskrig under tysk ledning. Om det inte vore för arbetarrörelsens motstånd och en bred folklig fredsvilja så hade Sverige med stor sannolikhet stått i förlorarnas skamvrå både 1918 och 1945.
Under det nya seklet växer liknande strömningar. Nu för att göra Sverige till en aktiv del i USA:s och dess förlängda arm Natos krigsrustning för att försvara den makt- och fördelningsordning som gäller.
Men Sverige är inte och ska inte vara USA:s femtioförsta delstat. Den nuvarande krigsretoriken – som när arméchefen tillåts hävda att Sverige kommer vara i krig inom två år utan att någon folkvald tar denna stridspitt i örat – och det ryggradslösa dörrmatteagerandet inför herrarna och damerna i Washington kommer att dömas lika hårt i framtiden som de överklassare och militärer som både 1914 och 1939 sprang Berlins ärenden.
