Omvandlingen av den svenska krigsmakten från ett försvar av vårt land till en legohär i USA:s tjänst är ett praktfiasko. Trots att Försvarsmakten lagt uppåt 100 miljoner kronor om året på reklam för att locka unga människor att ta värvning som legoknektar så har generalerna endast lyckats skrapa ihop ungefär hälften av den soldatstyrka som behövs.
Inget konstigt i det. De flesta vill försvara sitt land mot militära hot, men ytterst få vill offra sina liv långt bort från det egna landets gränser och i strid för stormakters ekonomiska och politiska intressen. Denna bild förstärks av den nyligen gjorda opinionsundersökningen som visar att en stor majoritet av svenska folket vill återinföra allmän värnplikt.
Ett återinförande av ett värnpliktsbaserat försvar kräver ett brott med den hittills förda försvarspolitiken under 2000-talet. En politik som har varit allt annat än försvarsinriktad, utan tvärtom på samma gång som den svenska försvarsförmågan i princip avskaffats så har säkerhets-
hotet mot Sverige skärps genom uppslutningen bakom USA:s krig i Mellanöstern och konfrontationspolitiken visavi Ryssland.
De förslag som nu diskuteras innebär inget sådant brott. Istället tar Sverige stormsteg närmare krigsalliansen Nato, inte minst genom det värdlandsavtal som ska upp på riksdagens bord under våren. Även om nuvarande regeringen säger nej till ett regelrätt Natomedlemskap så gäller fortsatt ett Sverige i USA:s ledband. Ett återinförande av allmän värnplikt i detta läge är bara ett sätt att fylla ut luckorna i soldatleden för att garantera fler legoknektar till utlandstjänst.
Trots att den svenska politiska och militära makten springer USA:s äranden, eller snarare på grund av detta, är Kommunistiska Partiet för ett värnpliktsbaserat försvar istället för yrkesmilitär.
Utöver att ett försvar byggt på allmän värnplikt är det enda sättet för ett litet land att försvara sig mot stormakter så handlar det även om en demokratisk fråga inom landet. Krigsmakten är inte endast ett försvar mot utländska hot, den är samtidigt också den yttersta garanten för den bestående ordningen, som även kan användas mot inhemska fiender.
I en praktisk handbok från 1960-talet om hur man gör statskupper skrev Edward Luttwak, som fortfarande är högt uppsatt militär strateg inom etablissemanget i USA, ”att bygga upp en partimilis kostar pengar och rörelsefrihet. Att värva folk inom den statliga ramen kräver
ingendera, bara en fast plan. I krigsmakten, polisen och säkerhetstjänsten måste vi infiltrera vissa fraktioner och neutralisera resten.”
I samma veva som detta skrevs praktiserade CIA och USA:s militär Luttwaks statskuppsmanual i demokratins hemland Grekland. När den mittenliberala regering som valts av det grekiska folket hade mage att ifrågasätta Greklands Natomedlemskap och istället ville dra landet ur stormaktspolitikens grepp och militariseringens upprustning förklarade den alltid lika frispråkiga presidenten Lyndon B Johnson för den grekiska ambassadören i Washington: ”Fuck your Parliament and your Constitution. ... Vi betalar en massa fina amerikanska dollar till grekerna, herr ambassadör. Om er premiärminister vill snacka med mig om demokrati, parlament och konstitutioner, kommer nog han, hans parlament och hans konstitution att inte hålla så värst länge.”
Strax efteråt grep militären makten och den USA-utbildade officeraren George Papadopoulos, som sedan länge stått på CIA:s lönelista, tog sig titeln premiärminister. På CIA-stationen i Aten sa man att Papadopoulos var ”den förste CIA-agent som blivit premiärminister i ett europeiskt land”.
Det är kanske avlägset i ett land som Sverige, men den demokratiska faran med en militär byggd på legoknektar med starka band till utländska makter kvarstår. Inte minst gäller detta sedan de lagar som stiftades efter militärens mord på strejkande arbetare i Ådalen 1931, som förbjöd att militär används mot den egna befolkningen, har avskaffats.
Utöver att en allmän folkbeväpning är det enda sättet för ett litet land att försvara sin nationella självständighet, vilket historien ger gott om bevis på, så är det ur det demokratiska perspektivet man framförallt ska se frågan om den allmänna värnplikten.
En krigsmakt byggd på värnpliktiga soldater är svårare att sätta in vid inrikespolitiska konflikter än en yrkesarmé. Värnpliktiga soldater är mindre benägna att skjuta sina egna familjemedlemmar, arbetskamrater och grannar. Värnplikten demokratiserar krigsmakten och gör den mindre farlig för progressiva politiska krafter som kommer att hamna i motsättning till såväl den egna härskande klassen som imperialistiska krafter i omvärlden.
Detta är anledningen till att Kommunistiska Partiet är för allmän värnplikt, för både kvinnor som män. Vi är för ett allmänt folkförsvar, där alla vuxna medborgare ges nödvändiga baskunskaper för att kunna försvara landet i händelse av krig. Det är det bästa alternativet som skydd mot fiender såväl inom Sverige som utanför vårt lands gränser.
