Från avgrundshögern ropas om otillräckliga åtgärder. ”Mera, mera”, hejar Åkesson & Co på övriga partier som i rasande takt galopperar in i den sverigedemokratiska spiltan. Nu kräver Sverigedemokraterna att hemvärnet ska patrullera gränskontrollerna, att drönare ska övervaka havsbandet och att de flyktingar som befunnit sig i något säkert land innan de når Sverige omedelbart ska utvisas. SD säger öppet att deras förslag ska se till att ”inga asylsökande ska kunna ta sig in i landet”. Det återstår att se om detta blir grunden för nästa migrationspolitiska överenskommelse bland övriga partier.
Från kritikerna av id-kontroller pratas om brott mot asylrätten och från de som älskar stora ord talas om fascistiska och rasistiska åtgärder.
Att situationen förra året var ohållbar är de flesta överens om. Att asylrätten ska försvaras är i varje fall hittills den stora majoriteten inom svensk politik överens om. Men vad göra om de två synsätten hamnar i motsättning till varandra?
Än en gång visar sig det omöjliga i att behandla flyktingkrisen för sig och inte som ett uttryck för den mångbottnade och djupa kris som råder för kapitalismen, och inte minst för storföretagens EU.
När flyktingkrisen lyfts ur sitt sammanhang och diskussionen om vilken politik som krävs reduceras till att handla om att servera detaljlösningar, då framstår Sverigedemokraternas militariserade och stängda land vad gäller asylsökande flyktingar eller liberalismens öppna gränser som de enda möjliga alternativen. Inget av detta löser arbetarklassens problem.
Frågorna är inte möjliga att hantera var för sig utan det krävs att man håller många bollar i luften samtidigt. Därför blir det ett problem när asylrätten – som är och måste vara en individuell rättighet, byggd på en prövning av den enskildes behov av skydd – sätts på piedestal. När den enskilde görs till både utgångspunkt och lösning grumlas helhetsbilden. Vi ser inte systemet för alla individer.
Det som händer nu är en systemkris för den befriade kapitalistiska ordning som i mångt och mycket grundmurades redan för ett kvarts århundrade sedan.
1991 avskaffades de sista resterna av de löntagarfonder som enligt socialdemokratin två årtionden tidigare skulle reformera bort privatkapitalismen. Samtidigt övergavs den fulla sysselsättningen som övergripande mål för politiken och den befriade kapitalismens ofrånkomliga massarbetslöshet accepterades som rotting för att hålla arbetarklassen foglig.
Samma år ändrade socialdemokratin sin EU-politik och gjorde det svenska monopolkapitalets krav på medlemskap i de europeiska storföretagens union till Socialdemokraternas egen generallinje, fast givetvis under prat om ett rött eller i varje fall socialt Europa.
Sverige är inte längre intressant för det svenska monopolkapitalet. Större profiter hägrar på världsmarknaden. Kapitalisterna behöver fortfarande den svenska statsmakten, fast i politisk maskopi med övriga Västeuropa – en kapitalism utan statsmakt är en otänkbarhet. Men något statligt ansvar för Sverige som nation och det svenska folkets behov är inte längre intressant. Konsekvenserna syns i plundring av gemensam välfärd, avindustrialisering och socialt förfall.
1991 var även året för USA:s första krig mot Irak som inledde de senaste 25 årens imperialistiska förstörelse och omskapande av Mellanöstern vars konsekvenser är sönderslagna länder, miljoner döda, tiotals miljoner flyktingar och framväxten av Islamiska Staten.
Samma år, 1991, förklarade ekonomen Gary Becker, en av Milton Freidmans adepter, hur det framväxande EU skulle lära av USA:s invandringspolitik.
Becker menade att de västeuropeiska kapitalistiska staterna själva skulle välja ut och importera arbetskraft som utbildats på bekostnad av de fattiga ländernas skattebetalare samtidigt som antalet asylflyktingar skulle pressas ner. Istället för asylflyktingar behövs rättslösa migranter, gärna papperslösa eller i varje fall ställda utanför de generella trygghetssystemen, som fungerar som billig arbetskraft och en press nedåt på arbetskraften som helhet.
Redan året efter belönades Becker av Sveriges riksbank med ekonomipriset till minne av Alfred Nobel, men det har tagit sin tid att förverkliga den beckerska invandringspolitiken.
Att allt detta hände samma år som Sovjetunionen formellt upplöstes är ingen slump. Med hotet från ett alternativt samhällssystem avlägsnat – oavsett hur toppstyrt och förfallet detta system blivit efter de borgerliga krafternas maktövertagande – så fick kapitalismen och den härskande klassen i kapitalismens kärnländer fria händer att skapa den sköna nya värld som vi nu ser de fasansfulla konsekvenserna av.
År 1991 var sannerligen ett mörkt år för arbetarklassen och progressiva krafter. Vi har ännu inte hämtat oss och letar famlande efter sätt att återsamla den skingrade hären. Allt medan borgerliga krafter gör intrång inom arbetarklassen och vänstern.
Det gäller Sverigedemokraternas växande stöd inom LO-kollektivet. Ett bevis på hur illa ställt det är med klassmedvetenheten. Hur kan arbetare tro att deras problem ska lösas av ett borgerligt parti som öppet deklarerat att de vill bilda regering med Moderaterna och Kristdemokraterna – de partier som ansvarar för kapitalets fria arbetskraftsimport, skattesänkningarna som urgröper välfärden, bemanningsföretag, osäkra anställningsformer och det avregleringselände som gäller inom skola, järnväg, post med mera.
De borgerliga krafternas styrka märks även i det vanvettiga samförstånd som tillåts topprida fackföreningarna där fackliga företrädare går i spetsen för att angripa Las, försvara bemanningsföretag och arbetskraftsimport och överlag kompromissa bort arbetarklassens trygghet för att ännu få sitta vid förhandlingsborden med ett näringsliv som sedan 25 år sagt upp klassamarbetet.
Dessutom syns de borgerliga krafterna i form av den liberalism som dominerar inom vänstern i bred mening. En spegelbild av den borgerliga ideologi som har varit förhärskande i en kvarts sekel. Som gör akademiska teorier av den splittring av arbetarklassen som utgör vår tids största problem.
Propagandan om en globaliserad värld utan nationsgränser tas som en sanning av den liberala vänstern. Men propagandan är endast är ett färggrant överkast för att pryda och dölja globaliseringens kärna: Att västvärldens storföretag ges möjlighet att producera så billigt som möjligt, sälja på så avreglerade marknader som möjligt och betala så lite skatt som möjligt. Som till tänderna rustad säkerhetsvakt för denna världsordning står Nato, för att garantera det tvång som ligger till grund för kapitalets frihet.
Uppgifterna för alla progressiva och klassmedvetna krafter är som synes många och omfattande när vi nu kliver in i 2016. Det stundar en avtalsrörelse där kapitalisterna kräver en utökad flexibilitet som i praktiken återinför lördagsarbete. Det pågår förberedelser för ett generalangrepp på Las.
Och trots det avskräckande exemplet med 25 års USA-ledd krigspolitik i Mellanöstern vill den svenska makten driva oss ännu närmare Nato och genom värdlandsavtalet göra Sverige till ett uppmarschområde för krigsalliansen med ökad osäkerhet för vårt land som följd.
När det gäller flyktingkrisen är inte id-kontroller det avgörande. Det avgörande är det svenska kapitalets målmedvetna arbete för att ersätta en humanistisk flyktingpolitik med en kapitalistisk invandringspolitik för att skapa ett låglöneproletariat som pressar ner hela arbetarklassen. Kampen mot denna politik kan aldrig föras ihop med borgerliga krafter utan måste bygga på enhet mellan arbetare utifrån kravet att alla som arbetar i Sverige ska göra det under samma förhållanden.
Det finns med andra ord stora möjligheter att mobilisera till motstånd mot den kapitalistiska krisen i alla dess delar, men då krävs en starkare klassmedveten och socialistisk arbetarrörelse som vågar utmana den härskande klassen i Sverige, det borgerliga inflytandet inom arbetarklassen och vänstern och den svenska uppslutningen bakom västvärldens imperialistiska sammanslutningar EU och Nato.
Sådan är uppgiften inför 2016.
