Stefan Löfvens inledningstal vid Socialdemokraternas kongress i Västerås visar hur amerikaniserad svensk politik håller på att bli. Löfven inledde med en kärleksförklaring till sin fru som givetvis satt placerad vid sin mans sida som en svensk first lady.
I ett politiskt landskap utan några egentliga politiska skillnader blir personen viktig. Genom att framstå som en kärleksfull och pålitlig partner och förälder förväntas folk dra slutsatser om hur personen i fråga är som politisk företrädare. Det är populism styrd av pr-byråer men dessvärre något som blir allt vanligare i svensk politik.
Efter kärleksförklaringen till frugan kom kärleksförklaringen till den svenska militärmakten. Med darr på basen hyllade den forne vapensvetsaren Löfven Sveriges veteraner för deras mod, uppoffring och insats för Sverige. Varför svenska män och kvinnor ska hedras för att de lånar sig som legosoldater åt USA:s och Natos krig i Afghanistan och Libyen förklarade inte Löfven. Att militären, helst personifierad av den enskilde soldaten, skall hyllas okritiskt och reservationslöst är ännu ett skrämmande exempel på amerikaniseringen. Den rungande applåden från det samlade sosseriet efter Löfvens militaristiska hyllning ger en mörk bild av läget i Sverige 2015.
Med familjegullandet och krigsvurmandet avklarat ägnade sig Stefan Löfven åt sin favoritfråga jobben och den nya jobbagenda som förväntas bli storsäljaren i det politiska varuutbud som ingår i den löfvenska affärsplanen.
Säga vad man vill om Stefan Löfven men han kan konsten att göra en höna av en fjäder. Med fackföreningsmannens hela retoriska arsenal lyckades Löfven med konststycket att få det modesta kravet att ha den lägsta arbetslösheten i massarbetslöshetens EU att framstå som nästan samhällsomstörtande.
Även om målet uppnås – vilket är högst otroligt med tanke på den fortsatta åtstramningspolitiken – kommer Sverige att ha hundratusentals arbetslösa. Detta faktum hindrar inte Löfven från att kalla det för ”ett stort mål” och rent av framställa målsättningen som visionär. Det räcker tydligen med att säga att man har visioner för att framstå som visionär.
I Löfvens Framtidssverige ska inte alla med, här gäller fortsatt massarbetslöshet. Det är EU-styrd åtstramningspolitik som gäller och Moderaternas valslogan att alla reformer ska finansieras krona för krona har blivit Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons lag.
Visserligen lovar Löfven lite satsningar på järnväg, bostäder och välfärd. Men det löser inte på långa vägar förfallet, bostadsbristen eller underbemanningen inom vård, skola och omsorg. För att lösa de problem som Sverige står inför krävs en omfördelning av resurserna i samhället och något sådant vill samförståndsmannen Löfven inte veta av.
Inte heller finns det på Löfvens karta att fråga om det i ett högproduktivt och rikt land som Sverige inte är dags för en sänkning av arbetstiden. Istället för att de som har jobb ska slita ut sig samtidigt som hundratusentals människor står utan arbete, så kan vi dela på jobben genom att alla arbetar sex timmar. Men även detta kräver givetvis en omfördelning av resurserna i samhället och ryms därför inte i den löfvenska visionen.
Stefan Löfvens brist på visioner, hans sparsamhetsiver och accepterande av massarbetslösheten får oss osökt att tänka på den gamle socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss som 1932 konstaterade att ”Sparsamheten synes plötsligt ha blivit arbetsamhetens svåraste fiende”.
Mot ett samhälle som betraktade arbetare som slit och släng-varor och som inte kunde ge alla sina medborgare möjligheten till försörjning och värdiga liv ställde Wigforss ett verkligt alternativ. ”Mot denna förödmjukande underkastelse under en ekonomisk mekanism, som är mänskornas egen skapelse, sätter socialdemokraterna det krav som förnuftiga varelser aldrig kan släppa, att mänskan skall vara herre över sina produktionsverktyg och icke deras slav.”
Det kan man kalla visionärt. Jämför Wigforss vision med Stefan Löfvens frihetsprojekt. Den enda gången Löfven nämner ordet makt, förutom när det gäller Socialdemokraternas egen parlamentariska makt, är när han kommer till skolan och att ”kunskap är makt” och
om Sveriges kapitalister ska ”bli främst i den globala konkurrensen behöver den makten ägas av alla!”, dånar Löfvens malmstämma och möts med rungande bifall.
Arbetarrörelsens bildningsideal är ersatt av arbetsköparnas utbildningskrav. Målet med att arbetare ska äga kunskapens makt är för Löfven ”stoltheten att under en arbetsintervju kunna se den frågande i ögonen och svara: Ja, jag har den kompetensen”.
Se där Löfvens vision framträder i all sin ynklighet: Stolthet genom anställningsbarhet och frihet genom utsugning. Vägen dit går för samarbetsmannen Löfven genom ”globala handslag mellan arbete och kapital”.
